En natt när Hadji inte hade kunnat sova utan suttit vaken och funderat timme efter timme, hörde han hur det mullrade och dånade i jorden. Plötsligt öppnade sig en djup avgrund i marken alldeles framför hans fötter. Han blev mycket rädd. Då hörde han jungfruns viskande röst i sitt inre:

-Tiden är nu mogen för den tredje och sista prövningen. Du ska bege dig ner till underjorden, där livets källa finns. Jag kommer att följa dig. Det finns en stig som bara jag känner till. Är du redo?

Hadji sprang upp. All trötthet var nu som bortblåst.

-Låt oss ge oss av meddetsamma! Utropade han. Jungfrun förde honom i mörkret till en fuktig klipphylla. Den visade sig vara första trappsteget i en lång och vindlande trappa som ledde ner i underjorden. Jungfrun gick före, eftersom hon kände vägen och farorna och kunde varna Hadji. Trappstegen var hala och han höll på att halka och förlora fästet och balansen flera gånger. Ibland hördes underliga väsande ljud därnerifrån, och då och då steg avgrundsvrål upp emot dem. Fruktan kramade som en kall hand om Hadjis hjärta, men tack vare jungfruns närvaro höll han modet uppe.

Längre och längre neråt bar färden. Fukten tilltog och tillslut var de äntligen nere. Marken bestod av en ångande och illaluktande gyttja. Långt bort syntes ett blåaktigt eldsken, som de tog sikte på. Vandringen gick långsamt. Fötterna sjönk ner i gyttjan och här och där fanns försåtliga hål, som de måste ta sig runt. Fladdermusvingar ven nära dem. Runt omkring hördes gälla, uppskrämda röster från varelser som Hadji först så småningom kunde urskilja.

Han önskade emellertid att han ingenting sett för så motbjudande var dessa skepnader som befolkade mörkret omkring honom. De jämrade och vred sig som om de hade fruktansvärda plågor, och de var kedjade vid varandra. En del hade feta, blanka magar. Andra var så magra att de såg ut som skelett. Somliga hade två armar och två ben alldeles som människor, medan andra bara hade en bål med hovar på och jättelika skalliga huvuden. Han såg varelser med svinkroppar och människohuvuden och omvänt med människokroppar och tjurhuvuden. Där fanns centaurer och slingrande, blygrå ormar som grep efter hans ben. Jungfrun vågade ingen röra. Hon hade bundit upp sitt vackra böljande hår och dolt det under en svart hätta, för sådant hår väcker avund bland underjordens varelser.

Ändå stod det som en ljuskrans omkring henne. Varelserna skyggade för henne som om hon hade bränt dem. Hon kunde gå före och bana väg utan svårighet. Hadji däremot slapp med nöd och näppe förbi. De såg människor som liknade Hadji  själv, men som var kedjade vid brinnande pålar. De mötte underliga varelser, som kliade sig med kloliknande fingrar tills huden blev blodig. De vred sig stönande som om de höll på att kvävas under någon osynlig tyngd.

Hadji försökte undgå dessa hemska syner genom att hålla blicken fästad vid marken framför sig och varken se åt höger eller åt vänster. Han tänkte hela tiden på livets källa som skulle finnas någonstans här nere i djupet, och denna tanke fick honom att känna sig lugn och trygg. Varelserna tedde sig efterhand mindre förfärliga. Han hyste stort medlidande med dem. Men han anade, att han inte fick visa hur hans hjärta ömmade. Då skulle de inte släppa fram honom utan ta honom fången. Och detta fick inte ske, eftersom hans uppgift var att finna livets källa, och för att kunna göra detta måste han följa jungfrun.

De närmade sig nu en flod. Det kom en kväljande, sötaktig stank från det grågula vattnet. Floden bevakas av en människoätande hund med tre huvuden. Om han får syn på dig, kommer du inte levande härifrån. Ta av dig kläderna och simma fort och tyst under vattnet, då kan han inte se dig. När du kommer upp på den andra stranden är du trygg.

Jag väntar här för att avleda odjurets uppmärksamhet om det skulle upptäcka dig. Bortom träden på den andra stranden finner du en äng där en hind betar. Låt henne inte upptäcka dig. Göm dig i buskarna och vänta. Varje morgon och kväll vederkvicker hon sig vid livets källa. När hon beger sig dit, behöver du bara följa efter henne på avstånd. På så sätt finner du källan, och när du väl har smakat dess vatten, har du inget mer att frukta. Hadji gjorde precis som jungfrun hade sagt. Han dök ner i det vämjeliga vattnet och simmade till den andra stranden utan att bli upptäckt.

Där fanns träd, friskt gräs och ängsblommor. Och för första gången sedan han givit sig av från hyddan kunde han andas frisk luft. Han fick syn på hinden längre bort och smög sig däråt. Kunde det vara hans hind? Ju längre han iakttog henne, desto mer välbekant tedde hon sig för honom. Med en nästan övermänsklig ansträngning höll han sig dold i gräset och väntade. Glädjen över att återse hinden höll på att spränga hans bröst, men han fick inte ge sig tillkänna. Jungfrun hade sagt att om han missade detta tillfälle att följa hinden, skulle han inte finna källan. När hinden i skymningen begav sig av, följde han henne försiktigt på avstånd. Hon stannade vid ett klipputsprång under ett träd. Hadji smög sig så nära att han skulle kunna sträcka ut handen och röra vid henne.

Hur han än hade föreställt sig livets källa, så kunde ingenting han tänkt mäta sig med verkligheten. Själva källan var liten, så liten och obemärkt att han inte ens skulle ha lagt märke till den, om han bara råkat gå förbi och inte vetat om att den låg just där. Den porlade sakta fram mellan några runda vita stenar. Sedan hinden släckt sin törst och begivit sig därifrån, hukade han sig försiktigt och högtidligt ner över det klara vattnet. Ilningar av fröjd och välbehag for genom hans kropp. Han kupade sina händer och drack. Vattnet var friskare och ljuvligare än någon annan dryck han dittills smakat. Som han drack ur livets källa, förbleknade alla sorger och problem. Kroppens kändes lätt som luft. Lemmarna fylldes av kraft, och medvetandet av ljus och av en gränslös kärlek.

Han hade ännu bara druckit lite, men det berusade genom hans kropp som ett mäktigt vattenfall. Det tunna skal, som dittills omgivit hans väsens innersta kärna, smälte bort och han kände nu för första gången sig själv. Allt det som han tidigare betraktat som Hadji - kroppen som satt hukad vid källan, de stolta drömmarna, kunskaperna han samlat med så mycken möda, känslorna av fruktan och glädje, och av medlidande och kärlek, strävanden och planer - allt detta upptäckte han nu, var endast flyktiga skuggor av det liv som var, och alltid varit, hans väsens verklighet. Hadji skyndade nu tillbaka till floden. Det var som hade hans fötter fått vingar. Underjorden var fortfarande mörk, men de lidande varelserna fanns inte längre kvar.

-Varje gång en människa finner livets källa, benådas underjordens plågade varelser, förklarade jungfrun, som troget väntat på honom. De vandrade tillbaka och klättrade uppför trappan under tystnad. Men nu gick Hadji före. Jungfrun följde efter med allt långsammare steg. När han nästan var uppe och vände sig om var hon försvunnen. Han tyckte sig höra en vemodig melodi i hjärtat. Av jungfruns vackra gestalt syntes inte ett spår. Hyddan fanns kvar där Hadji hade lämnat den. Han tyckte att han rörde sig som i en dröm när han släpade sig fram till bädden. Det svartnade för ögonen. Han vaknade inte till medvetande förrän sent på eftermiddagen - tre dagar senare!  

Hadji den vise Kap 11

Hadji den vise kap 10

Hadji den vise kap 9

Hadji den vise kap 8