2010-11-27 21:21 #0 av: Moonwing

Beräkningar visar att den mänskliga hjärnbarken bör omfatta ca 40 miljoner dendroner, och varje pyramidcell upp till 10 000 synapser. Möjligheten till interaktion mellan medvetande och hjärna är enligt detta synsätt således enorm.

Psyko-fysisk interaktionism
Kritiken mot de parallellistiska lösningarna har lett till att flera tänkare åter börjat studera interaktionistiska teorier. Sålunda har neurofysiologer som Eccles, Sperry och Penfield och filosofer som Broad, Beloff och Popper utvecklat sådana teorier. Men stupar inte dessa försök på samma principiella problem som fällde Descartes' lösning? Inte nödvändigtvis.
Kärnpunkten är synen på kausaliteten. Som redan nämnts var Descartes essentialist. Men essentialismen som filosofi är antagligen ett misstag. Redan Newton kunde påvisa krafter som verkade på avstånd och som inte var lätta att inkorporera i Descartes' system. Om vi därför utgår från en icke- essentialistisk syn blir problemen med en interaktionistisk lösning inte oöverstigliga. Denna diskussion är närbesläktad med diskussionen kring reduktionismen.
Reduktionismen innebär ungefär att allt existerande är hierarkiskt organiserat i olika komplexitetsnivåer och att allt på en nivå fullständigt kan förklaras i termer från en lägre nivå. Men denna filosofiska eller ontologiska form av reduktionism är ytterst tvivelaktig. Så har exempelvis Popper (1972) och Margenau (1984) hävdat att inte ens inom ett sådant välavgränsat och väl studerat område som fysiken har ett reduktionistiskt forskningsprogram lyckats.

En neurofysiologisk hypotes för växelverkan
Det stora problemet för interaktionismen är att den kräver en fysikalisk värld öppen för inflytande från en mental värld. Därmed tycks den bryta mot materialismens grunddogm, den om den fysikaliska världens slutenhet. Mer preciserat ser interaktionistiska lösningar ut att bryta mot termodynamikens lagar. Det behöver de dock inte göra. Eccles (1989) har nyligen föreslagit en växelverkan mellan mentala och materiella processer som inte bryter mot dem. Den bygger på en diskussion av Margenau (1984) och innebär att mental aktivitet förändrar sannolikheten att en nervimpuls frisätter signalsubstanser i enskilda synapser.
Frisättningssannolikheten ses här som konsekvenser av något analogt med sannolikhetsfält i kvantmekanisk mening, dvs fält utan energi och materia. Den neurofysiologiska bakgrunden till denna hypotes är dels beskrivningen av specialiserade strukturer, aktiva zoner, i själva synapserna, dels av fyndet av att sannolikheten för frisättning av ett kvantum signalsubstans vid stimulering ligger långt under 1.0 för många synapser. Beräkningar visar att dimensionerna av de aktuella strukturerna är tillräckligt små för att sannolikhetsförändringar skall ge rimligt stora effekter inom ramarna för Heisenbergs osäkerhetsrelation.

Hittills har diskussionen gällt frisättningen av ett kvantum signalsubstans i en synaps. För att hjärnimpulsmönstret i hjärnan skall påverkas krävs dock mycket större effekter. Sannolikheten i tusentals synapser måste modifieras. Eccles föreslår därför att interaktionen mellan den mentala aktivitctcn och hjärnan sker i aggregat av pyramidceller i neo-neocortex. Varje sådant aggregat, dendron, består av ett 30-tal pyramidceller med dendritträden tätt sammanslutna. Beräkningar visar att den mänskliga hjärnbarken bör omfatta ca 40 miljoner dendroner, och varje pyramidcell upp till 10 000 synapser. Möjligheten till interaktion mellan medvetande och hjärna är enligt detta synsätt således enorm.

Eccles menar att denna teori öppnar hjärnan för ett mentalt inflytande utan att bryta mot termodynamikens lagar. Men den leder också till en rad nya problem. Varför har vi växelverkan bara i neo-neocortex? Det finns ju dendroner i andra delar av barken ocksa. Och varför interagerar medvetandet med dendroner och inte med modulerna? Barken är ju också uppbyggd av större funktionella enheter än dendroner, sk moduler.

Och hur är det med andra arter? Förekommer växelverkan även här? Om inte, varför? Andra arter har ju dendroner. Liksom de har presynaptiska specialiseringar. Men det mest tvivelaktiga tycks mig vara postulerandet av mentala enheter, psykoner. Hur förhåller sig dessa till medvetandet? Är medvetandet summan av psykoner? Behövs en viss kritisk mängd psykoner för ett själv- medvetande? Här lämnar oss Eccles helt utan svar.
Vilka slutstatser kan vi då dra av dessa neurofysiologiska försök att belysa medvetandeproblemet? Kan neurofysiologin förklara medvetandet? Knappast. Även om vi inte godtar en interaktionistisk lösning är gapet mellan kunskapen om den mentala och den materiella världen ännu för stort. I bästa fall handlar det om en antydan till en väg att gå. Om vi däremot tar en interaktionistisk lösning på allvar, och det tycks mig nödvändigt, ser det ut som om detvore principiellt omöjligt att fullständigt förklara medvetandet i neurofysiologiska termer.

En sådan situation är inte ny i naturvetenskapliga sammanhang. Som antytts drabbas ju hela det reduktionistiska forskningsprogrammet av allvarlig kritik. I detta perspektiv utgör alltså inte medvetande-problemet något unikt. Det utgör bara ett av många, kanske för evigt olösbara, problem att beskriva världen i naturvetenskapliga termer.

Källa; http://paranormal.se/topic/paranormalse.html
Utlagt av Moonwing på Existens

Materialet kommer från flera olika författare och medarbetare
Referenser;
Ayala FJ, Dobzhansky T (eds) (1974) Studies in the Philosophy of Biology. Macmillan.

Blakemore C, Greenfield S (eds) (1987) Mindwaves. Blackwell.

Brodmann K (1909) Vergleichende Lokalisationslehre des Grosshirnrinde in der Prinzipen dargestellt auf Grund des Zellenbaues. J.A. Barth.

Churchland PM (1984) Matter and consciousness. The MIT Press.

Churchland PS (1986) Neurophilosophy. The MIT Press.

Crick F (1989) The recent excitement about neural networks. Nature337: 129 - 132

Davics P (1988) A new science of complexity. New Scientist 26 november.

Dobzhansky T (1967) The biology of ultimate concern. The American Library.

Eccles JC (1979) The human psyche. Springer Verlag.

Ecclcs JC (19X9) Evolution of thc brain: Creation of the self. Routledge.

Griffin D (1976) The question of animal awareness. The Rockefeller University Press.

JaynesJ (1976) The origin of consciousness in the breakdown ofthe bicameral mind. Houghton Mifflin.

Jerison HJ (1973) Evolution of the brain and intelligence. Academic Press.

Lihet B (1985) Unconscious cerebral initiative and the role of conscious will in voluntary action. The behavioural and brain sciences. 8: 529 - 539.

MacKay D (1987) Divided brains - divided minds? I Blakemore C, Greenfield S.

MaussT (1911)Die Faserarchitektonische Gliederingdescortexcerebri der anthropomorphen Affen. J Psych Neurol 18:410 - 467.

Margenau H (1984) The miracle of existence. Ox Bow Press.

Popper KR (1972) Objective knowledge. Clarendon.

Popper KR, Eccles JC (1977) The self and its brain. Springer Verlag.

PucceHi R (1973) Brain bisection and personal identity. BrJ Philos Sci 24: 33Y - 355.

Roland PE (1981) Somatotopic tuning of postcentral gyrus during focal attcntion in man. J Neurophysiol 46: 744 - 754.

Rosing H (19X2) Medvetandets filosofi. Akademilitteratur.

Scarle J (1984) Mind, brain and science. Harvard University Press.

Solecki RS (1971) Shanidar. Knopf.

Sperry R (1974) Lateral specialization in the surgically separated hemispheres. I Schmitt FO, Worden FG (eås) The Neurosciences Third Study Program pp 5 - 19. MIT Press.

Stephan HJ, Andy OJ (1969) Quantitative comparative neuroanatomy of primates: An attempt at a phylogenetic interpretation. Ann N Y Acad Sci 167:370 - 387.

Teilhard de Chardin P (1959) The phenomenon of man. Harper.

Århem P (1986) Vad fågelsången lär oss om den mänskliga hjärnan. Forskning och framsteg Nr 5: 10 - 15.

Århem P (1987) Den fria viljans fysiologi. Forskning och framsteg Nr 2: 28 -32.

Århem P (1988) Dina nervceller är 700 miljoncr år gamla. Forskning och framsteg Nr 2: 20 - 25.