Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (6) Senaste inläggen

24 Bilder 00. Existensiella frågor 01. Livsåskådning 02. Energier och krafter 04. Övernaturligt 05. Tarot 06. Andligt 10. Själen 11. Kroppen 12. Drömmar 13. Egna berättelser 14. Personligt 20. Intressanta budskap 21. Böcker, filmer och TV 22. Musik 23. Uppmaningar och citat 30. Sajten 31. Medlemmarna 32. Dagens hälsningar 33. Tävlingar 34. Skoj och humor 35. Anslagstavlan 40. Aktuellt i världen och hemma 41. Tidigare civilisationer 42. Kultur och folktro 50. Övrigt 60. Presentation av nya sajter
Själens resor

Hur uppnår man kunskap om de högre världarna

2010-02-03 01:26 #0 av: Moonwing

Viktiga upplevelser vid uppstigandet i de högre världarna, mötena med ”the guardian at the gate"

 

Viktiga upplevelser vid uppstigandet i de högre världarna är mötena med väktaren på tröskeln. Det finns inte bara en väktare på tröskeln utan egentligen två, en mindre och en större. Människan möter den första, när föreningsbanden mellan vilja, tanke och känsla inom de finare kropparna (astral- och eterkroppen) börjar lösas så som beskrivits i föregående kapitel. Den större väktaren på tröskeln möter människan när även förbindelserna mellan den fysiska kroppens delar (först och främst hjärnan) upplöses.

Den mindre väktaren på tröskeln är ett självständigt väsen. Han finns inte för människan förrän det erforderliga utvecklingsstadiet uppnåtts. Blott några av hans väsentligaste kännemärken kan omnämnas här.

Vi skall närmast försöka berättande form framställa lärjungens möte med väktaren på tröskeln. Först genom detta möte varseblir lärjungen att tanke, känsla och vilja har lösgjort sig från den medfödda förbindelsen.

Ett i sanning förskräckligt, spöklikt väsen står inför lärjungen. Han behöver all sinnesnärvaro och allt förtroende till att hans kunskapsväg är säker. Denna visshet har han emellertid tillräckligt kunnat tillägna sig under sitt tidigare lärjungaskap. Ungefär i följande ordalag kunggör väktaren sin betydelse: "Hittills rådde makter över dig som var osynliga för dig. De åstadkom att under dina hittillsvarande levnadslopp alla dina goda gärningar fick sin lön och alla dina onda handlingar hade sina dåliga följder. Genom deras inflytande formades din karaktär av dina livserfarenheter och dina tankar. De förorsakade ditt öde. De bestämde det mått av glädje och sorg som tillkom dig i en av dina inkarnationer enligt din vandel i föregående jordeliv. De härskade över dig i form av den allt omfattande karmalagen. Dessa makter skall nu lösgöra en del av sina tyglar från dig. Och något av det arbete, som de utfört på dig, måste du nu göra själv. - Hittills har många svåra slag av ödet träffat dig. Du har inte vetat varför. De var följderna av skadliga gärningar i ett av dina föregående liv. Du fann lycka och glädje och tog emot dem. Även de var en verkan av tidigare gärningar i ett av dina föregående liv. Du har i din karaktär många vackra sidor och många fula fläckar. Du har själv förorsakat båda delarna genom tidigare upplevelser och tankar. Du har hittills inte känt dessa upplevelser och tankar, endast verkningarna har varit uppenbara för dig. De karmiska makterna däremot såg alla dina forna livsgärningar, dina hemligaste tankar och känslor. Och i överensstämmelse med dem har de bestämt hurdan du nu är och hur du nu lever.

Men nu skall alla goda och alla dåliga sidor av dina förgångna liv bli uppenbara för dig. De har hittills varit invävda i ditt eget väsen, de har varit inom dig och du har inte kunnat se dem, liksom du fysiskt inte kan se din egen hjärna. Men nu lösgör de sig från dig, de går ut ur din personlighet. De antar en självständig gestalt som du kan se, liksom du ser den yttre världens stenar och växter. Och - jag själv är den varelse som bildat sig en kropp av dina ädla och dina dåliga handlingar. Min spöklika gestalt är vävd av ditt eget livs kontobok. Hittills har du burit mig osynlig inom dig själv. Men det var välgörande för dig att det var så. Ty visdomen i ditt förborgade öde har därför även hittills arbetat på att utplåna de fula fläckarna i min gestalt. Nu, då jag har trätt ut ur dig, har även denna förborgade visdom vikit från dig. Den kommer inte längre att bekymra sig om dig i framtiden. Den lägger då arbetet i dina egna händer. Jag måste bli en fullkomlig, härlig varelse, om jag inte skall hemfalla åt fördärvet. Och skulle detta hända, då skulle jag även dra dig själv med mig ned i en mörk, fördärvad värld. - Om detta skall förhindras, måste nu din egen visdom vara så stor att den kan överta den tidigare förborgade visdomens uppgift. - När du överskridit min tröskel, skall jag inte ett ögonblick längre vika från din sida som en för dig synlig gestalt. Och när du hädanefter för eller tänker något oriktigt, så varseblir du strax din skuld såsom en ful, demonisk vanställning i min gestalt. Först när du gottgjort allt ditt förflutna onda och luttrat dig så att det är alldeles omöjligt för dig att längre föra något ont, då skall min varelse ha förvandlat sig till lysande skönhet. Och då kan jag, till gagn för din framtida verksamhet, åter förena mig med dig till ett väsen.

Men min tröskel är timrad av varje känsla av fruktan som ännu finns inom dig och av varje bävan för den kraft som gör att du själv tar på dig det fulla ansvaret för allt ditt görande och tänkande. Så länge du ännu hyser någon fruktan för att själv överta ledningen av ditt öde, har inte allt det byggts in i tröskeln som den måste innehålla. Och så länge där ännu felas en enda byggnadssten, måste du liksom bannlyst stanna vid tröskeln eller snava vid den. Försök inte överskrida tröskeln förrän du känner dig alldeles fri från fruktan och beredd till det största ansvar.

Hittills har jag trätt ut ur din egen person blott då döden återkallade dig från ett jordiskt liv. Men även då var min gestalt beslöjad för dig. Endast de ödets makter som rådde över dig såg mig och kunde allt efter mitt utseende under tiden mellan döden och en ny födelse utbilda kraft och förmåga åt dig, så att du i ett nytt jordeliv skulle kunna arbeta på att försköna min gestalt till din egen välfärd och framgång. Jag var även den vars ofullkomlighet gång på gång tvingade ödets makter att föra dig tillbaka till en ny inkarnation på jorden. När du dog, var jag tillstädes och för min skull bestämde karmas länkare din återfödelse. Blott om du genom ständigt förnyade liv på detta sätt omedvetet helt och hållet hade omskapat mig till fullkomlighet, skulle du inte hemfallit åt dödsmakterna, utan du skulle fullständigt ha kunnat förena dig med mig och i förening med mig kunnat gå in i odödligheten.

Så står jag idag synlig framför dig, liksom jag ständigt osynlig stått bredvid dig i dödsstunden. När du har överskridit min tröskel träder du in i de riken som du annars har beträtt efter den fysiska döden. Du träder in i dem med full vetskap och kommer hädanefter, när du till det yttre synlig vandrar på jorden, att tillika vandra i dödens rike, det vill säga i det eviga livets rike. Jag är i själva verket även dödsängeln; men jag, jag är tillika överbringaren av ett aldrig sinande högre liv. Fastän du även i fortsättningen kroppsligen lever, kommer du att dö genom mig för att uppleva återfödelsen till en oförgänglig tillvaro.

Det rike du hädanefter beträder gör dig bekant med väsen av översinnlig art. Saligheten skall vara din andel i detta rike. Men din första bekantskap med denna värld måste jag själv vara, jag, som är din egen skapelse. Förut levde jag av ditt eget liv, men nu har du väckt mig till en egen tillvaro och jag står framför dig som ett synligt rättesnöre för dina kommande handlingar, kanske även som en beständig förebråelse. Du har kunnat skapa mig men du har därmed även på samma gång påtagit dig plikten att omskapa mig."

Det som har antytts i berättande form bör man inte föreställa sig som något symboliskt utan som en i högsta grad verklig upplevelse för lärjungen. (""[footnote] Av det ovannämnda framgår att den skildrade väktaren på tröskeln är en (astral) gestalt, som uppenbarar sig för lärjungens vaknande högre skådande. Och till detta översinnliga möte leder den ockulta vetenskapen. Det är en akt av lägre magi att göra väktaren på tröskeln även sinnligt synlig. Därvid är det fråga om att framställa ett moln av fint stoff, en rökelse, som framställs av en mängd ämnen i bestäms blandning. Magikerns utvecklade kraft är då i stånd att verka formande på denna rökelse och att besjäla dess substans med människans ännu outjämnade karma. - Den som är tillräckligt förberedd för det högre skådandet behöver inte mer en sådan sinnlig åskådning. Men om någon otillräckligt förberedd skulle varsebli sin ännu outjämnade karma i form av ett sinnligt levande väsen, skulle han kunna råka in på farliga avvägar. Han bör inte eftersträva detta. Bulwers Zanoni ger i romanform en framställning av väktaren på tröskeln.) Väktaren varnar honom att inte gå längre, om han inte har kraft att motsvara de fordringar som ställs i ovannämnda anförande. Hur förskräcklig denna väktares gestalt än är, så är den ändå bara en verkan av lärjungens eget förflutna liv; den är bara hans egen karaktär som fått självständigt liv utanför honom. Och detta sker genom att vilja, tanke och känsla åtskilts. - Det är en djup, betydelsefull upplevelse, då man för första gången känner att man själv givit upphov till ett andligt väsen. - Lärjungens förberedelse måste nu syfta till, att utan någon fruktan uthärda denna förskräckliga anblick och att vid mötet verkligen känna sin kraft vara så stark, att han vågar men full vetskap åta sig väktarens förskönande.

En följd av det lyckligt överståndna mötet med väktaren på tröskeln är att nästa fysiska död blir en helt annan tilldragelse för lärjungen än döden förut var. Han upplever medvetet döden i och med att han avlägger den fysiska kroppen, liksom man avlägger en dräkt som är utsliten eller som kanske genom att plötsligt rivas sönder blivit obrukbar. Hans fysiska död är då så att säga ett viktigt faktum endast för hans omgivning vars iakttagelser ännu är begränsade till sinnevärlden. För dem dör lärjungen. För honom själv ändras ingenting av betydelse i allt som omger honom. Hela den översinnliga värld, som han trätt in i, stod redan före döden inför honom. Men väktaren på tröskeln står i samband även med någon annat. Människan tillhör en familj, ett folk, en ras; hennes verksamhet i världen är beroende av att hon tillhör en sådan gemenskap. Även hennes karaktär står i samband därmed. Och de enskilda människornas medvetna verksamhet är ingalunda allt som måste tas med i räkningen hos en familj, en stam, ett folk eller en ras. Det finns ett familje-, ett folköde osv. För en människa som är begränsad till sina sinnen förblir dessa ting allmänna begrepp, och den materialistiska tänkaren ser med sina fördomar föraktligt ned på ockultisten, när han erfar att för denne tillhör familje- eller folkkaraktären, stam- eller rasödet verkliga väsen, likaväl som den enskilda människans karaktär och öde tillhör en verklig personlighet. Ockultisten lär emellertid känna högre världar som de enskilda individerna är lemmar av, likaväl som armar, ben och huvud är lemmar hos människan. Och i en familjs, ett folks, en ras liv verkar förutom de enskilda människorna även de verkligen existerande familjesjälarna, folksjälarna och rasandarna. Ja, i viss mening är de enskilda människorna bara de utförande organen för dessa familjesjälar, rasandar osv. Man kan faktiskt tala om att en folksjäl t ex använder sig av den enskilda människan inom ett folk för att utföra vissa arbeten. Folksjälen stiger inte ända ned till den sinnliga verkligheten. Den dväljs i högre världar. Och för att verka i den fysisk-sinnliga världen betjänar den sig av den enskilda människans fysiska organ. Det är i en högre mening alldeles så som när en byggmästare använder sig av arbetare för att utföra en byggnads olika delar. - Varje människa får i orders sannaste bemärkelse sitt arbete sig tilldelat av familje-, folk- och rassjälarna. Sinnesmänniskan invigs dock inte i den högre planen för sitt arbete. Hon medverkar omedvetet till att uppnå målet för folk-, tassjälarna osv. Från den tidpunkt då lärjungen möter väktaren på tröskeln bör han inte blott känna sina egna uppgifter som individualitet utan han måste med insikt delta i arbetet på sitt folks och sin ras uppgirter. Varje utvidgning av hans synkrets pålägger honom ovillkorligen också utvidgade plikter. - Det verkliga händelseförloppet härvidlag är att lärjungen till sin finare själskropp fogar en ny. Han tar ännu en klädnad på sig. Hittills har han skridit genom världen med de höljen som hans individualitet var klädd i. Och vad han hade att göra för det gemensamma, för sitt folk, sin ras osv det sörjde de högre andar för som begagnade sig av honom. - Väktaren på tröskeln avslöjar även för honom att dessa andar framdeles tar sin hand från honom. Han måste helt och hållet lämna denna gemenskap. Och han skulle som enskild fullständigt förhårdna och gå fördärvet tillmötes, om han nu inte själv förvärvade sig de krafter som är utmärkande för folk- och rasandarna. - Många människor torde väl säga; Å, jag har gjort mig fullständigt fri från alla stam- och rassammanhang, han vill bara vara ´människa' och ´ingenting annat än människa´. Men till dem måste man säga: Vem har hjälpt dig till denna frihet? Har inte din familj ställt dig in i världen så som du nu står i den? Har inte din stam, ditt folk, din ras gjort dig till vad du är? De har uppfostrat dig; och om du, höjd över alla fördomar, är en ljusbringare och välförare för din stam eller t o m för din ras, så har du deras uppfostran att tacka därför. Ja, också om du säger dig vara ingenting annat än människa, så har du dessa gemenskapers andar att tacka för till och med att du har blivit sådan. - Först lärjungen lär sig inse vad det vill säga att vara helt och hållet övergiven av folk-, stam- och rasandarna. Först han erfar på sig själv betydelselösheten av all sådan uppfostran för det liv som nu förestår honom. Ty allt som hos honom har framkallats genom uppfostran upplöses fullständigt genom att föreningsbanden mellan vilja, tanke och känsla slits av. Han blickar tillbaka på resultaten av all tidigare uppfostran alldeles som man skulle se på ett hus som faller sönder och som man nu åter måste bygga upp i ny form. Återigen är det mer än endast en symbol när man säger: Sedan väktaren på tröskeln framställt sina första fordringar, uppstiger från det ställe där han står en virvelvind, som släcker alla de andliga ljus vilka hittills upplyst livets väg. Och ett fullkomligt mörker utbreder sig framför lärjungen. Det avbryts endast av det sken som väktaren på tröskeln själv utstrålar. Och ur mörkret ljuder hans vidare dörmaningar: Överskrid icke min tröskel, förrän du har klart för dig att du själv upplyser mörkret framför dig; tag inte heller ett enda steg framåt, om det inte blivit visshet för dig, att du har tillräckligt med bränsle i din egen lampa. De ledares lampor du hittills har haft kommer du i framtiden att sakna. Efter dessa ord har lärjungen att vända sig om och blicka tillbaka. Väktaren på tröskeln drar nu bort ett förhänge som hittills dolt djupa livshemligheter. Stam-, folk- och rasandarna uppenbarar sig i sin fulla verksamhet; och lärjungen ser lika tydligt hur han hittills blivit ledd som det blivit klart för honom att han hädanefter inte mer kommer att ha denna ledning. Detta är den andra varningen som människan upplever från väktaren på tröskeln.

Oförberedd skulle visserligen ingen kunna uthärda den här antydda anblicken men den högre skolningen, som över huvud taget gör det möjligt för människan att framtränga till tröskels, försätter henne samtidigt i stånd att finna den nödvändiga kraften i det avgörande ögonblicket. Ja, denna skolning kan vara så harmonisk att inträdet i det nya livet förlorar varje upprörande eller tumultuarisk karaktör. Lärjungen fylls vid upplevelsen på tröskeln av en förkänsla av den sällhet som kommer att utgöra grundtonen i hans nyvaknade liv. Känslan av den nya friheten dominerar alla andra känslor, och med denna förnimmelse förefaller honom de nya plikterna och det nya ansvaret vara något som människan måste påta sig på ett visst livsstadium

Källa; Rudolf Steiner

Utlagt av Moonwing

 

 

"Inom en människa av ljus, finns det ljus...När hon inte lyser, råder mörker."             (Evangelium enligt Thomas, 24)

  / Wingen Medarbetare på Existens o Filosofi

Anmäl
2010-02-04 01:10 #1 av: [yodhe]

 

Tack Wingen,för en bra artikel...

en väldigt fin språkform har denna man...Glad

Anmäl
2010-02-04 05:55 #2 av: Moonwing

Tack yodhe!..för att du läser!..Flört

"Inom en människa av ljus, finns det ljus...När hon inte lyser, råder mörker."             (Evangelium enligt Thomas, 24)

  / Wingen Medarbetare på Existens o Filosofi

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.