Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (6) Senaste inläggen

24 Bilder 00. Existensiella frågor 01. Livsåskådning 02. Energier och krafter 04. Övernaturligt 05. Tarot 06. Andligt 10. Själen 11. Kroppen 12. Drömmar 13. Egna berättelser 14. Personligt 20. Intressanta budskap 21. Böcker, filmer och TV 22. Musik 23. Uppmaningar och citat 30. Sajten 31. Medlemmarna 32. Dagens hälsningar 33. Tävlingar 34. Skoj och humor 35. Anslagstavlan 40. Aktuellt i världen och hemma 41. Tidigare civilisationer 42. Kultur och folktro 50. Övrigt 60. Presentation av nya sajter
Krafter och energier

Filosofen Schelling

2010-02-01 16:24 #0 av: [yodhe]

Enligt G de Purucker är han den som med sin filosofi står närmast den teosofiska idealismen....

 

Friedrich von Schelling, född 27 januari 1775 i Leonberg, Württemberg, död 20 augusti 1854 i Bad Ragaz, Schweiz, var en tysk filosof; professor i filosofi i bland annat Jena, Württemberg, München, och Berlin. Schelling tillhörde navet i utvecklingen av den tyska idealismen och romantiken.

Dels på grund av hans vän Hegels överskuggande position, dels på grund av metoden i Naturphilosophie vilken stod i skarp oförenlighet med den vetenskapsfilosofi som förespråkades av positivister, har Schelling ofta förbisetts. Hans uttalade idealism, Gudstro och metafysiska utläggningar blev snart otidsenliga efter hans död. Han har dock alltjämt haft betydelse som inspriation till flera stora tänkare, som Heidegger och Kierkegaard.

Eftersom Schellings filosofi förändras är den svår att redogöra för. Till en början övertygad lärjunge till Fichte, blev han med tiden panteist, påverkad av Plotinos teori om det Ena, och dualist. Under hela hans filosofiska utveckling står dock frågorna om det absoluta och det ändliga i fokus. Av de faser han genomgick, är det i första hand identitetsfilosofin som han har kommit att förknippas med; denna tog dock bland andra Hegel avstånd från.

Natur- och transcendentalfilosofin (1797-1800)

Under inflytande av Kant och Herder ville Schelling komplettera och korrigera Fichtes vetenskapsteori med en naturfilosofi som inte uppfattade naturen enbart som det objekt som jaget sätter mot sig för att om sig självt bli medvetet, utan tillerkände den en självständig betydelse såsom ett förstadium i andens egen utveckling. Denna uppgift sökte han lösa i Ideen zu einer Philosophie der Natur (1797; 2:a uppl. 1803), Von der Weltseele (1798; 3:e uppl. 1809), Erster entwurf eines systems der naturphilosophie (1799) och Einleitung zu seinem entwurf eines systems der naturphilosophie (samma år).

Om anden skall kunna fatta naturen, måste denna till sitt väsen vara befryndad med anden. Båda har samma absoluta grund, och liksom det finns en motsats i anden mellan subjekt och objekt, så utmärks all verklighet av en polaritet, som till exempel framträder i magnetens två poler. Naturen är bara en lägre, omedveten potens av samma verklighet, som i anden kommer till medvetande. Hur Schelling i detalj utför dessa grundtankar och genom symbolisk tolkning av de enskilda naturföreteelserna söker uppvisa deras enhet med anden, kan inte här refereras. Den schellineska naturfilosofin står i skarp motsats mot den moderna naturvetenskapen och har därför varit utsatt för hån och kritik. Schelling sökte inte som naturforskare ge en mekanisk orsaksförklaring av naturföreteelserna, utan en teleologisk och vitalistisk värdesättning av dem. Detta sätt att tolka naturen ansågs snart föråldrat, men Schellings insats i sin tids tänkande på detta område var helt visst inte utan sin betydelse för naturforskningens utveckling. Det var en allmän strävan i dåtidens naturvetenskap att från de många spridda specialundersökningarna komma över till en uppfattning av det enhetliga i all natur.

Härtill anslöt sig Schelling. Att han därvid såsom så ofta andra filosofer på olika verklighetsområden gick den empiriska forskningen i förväg, bör inte läggas honom till last. Han följde blott sin tids anda och har genom sina djärva spekulationer uppkastat problem, som vår tids naturvetenskap försiktigare söker lösa med sina bättre metoder.

Ett motstycke till Schellings naturfilosofi, som visar naturföreteelsernas betydelse i andens odyssé, bildar System des transcendentalen Idealismus (1800), vari han söker visa, hur anden genom sina teoretiska, moraliska och estetiska funktioner åter träder i förhållande till naturen. Höjdpunkten i detta är enligt Schelling konsten, i vilken genialitetens omedvetna naturkraft mitt i medvetandets avsiktliga verksamhet, segrande gör sig gällande.

Identitetsfilosofin (1801-08)

Den under första perioden uppställda satsen, att "naturen och anden i grunden är detsamma", skärps nu till påståendet: "naturens och andens grund, det absoluta, är identiteten av det reala och det ideala". Det är en spinozism, pånyttfödd genom Fichtes grundtankar, och under inflytande av Giordano Bruno, som Schelling utvecklar i Darstellung meines systems der philosophie (1801), Fernere darstellung aus dem system der philosophie (1802), Bruno, oder uber das göttliche und naturliche princip der dinge (1803; ny uppl. 1843), Vorlesungen uber die methode des akademischen studiums (1803; "Föreläsningar över methoden för det academiska studium", översatt av K. M. Arrhenius, 1812) och Aphorismen zur einleilung in die naturphilosophie (1806).

Det reala och det ideala betecknar blott de motsatta sidorna av verkligheten, allteftersom den omedvetna eller den medvetna faktorn har övervikten däri. Deras potenser kan så ordnas att de från ömse sidor åter möts. Då blir naturens potenser med utgångspunkt från rummet och materien allt mera andliga för att i organismen nå sin höjdpunkt, under det att å andra sidan andens potenser från etikens frihet steg för steg övergår till allt mera naturliknande funktioner och slutligen kulminerar i konstens på en gång omedvetna och medvetna produktion och kontemplation.

Men i ingen av de enskilda företeelserna kommer motsatserna till full enhet. Detta sker blott i de båda seriernas totalitet, i universum, som på en gång är den fullkomligaste organismen och det fullkomligaste konstverket. Där möter man den absoluta enheten, som varken är ande eller natur, varken ideal eller real, utan i förhållande till båda den totala identiteten eller indifferensen.

Den positiva filosofin (1809-54)

Under inflytande av Fr. v. Baader, som riktade hans uppmärksamhet på Jakob Böhme, samt påverkad av tidens romantiska anda i det hela, särskilt Friedrich Jacobi, fördes Schelling så småningom över till en religiös mysticism och teosofi. Ansatser därtill visade sig redan i Philosophie und Religion (1814), som fullt framträdande i Philosophische Untersuchungen über das Wesen der menschlichen Freiheit (1809, 1834) och vidare utbyggda i hans föreläsningar i München och Berlin.

Under denna fas proklamerade han att all föregående filosofi, även hans egen, som opererat med abstrakta begrepp, kommit endast till tingens "was", inte till deras "dass", endast ådagalagt deras möjlighet, inte deras verklighet. Därför hade filosofin hittills varit "negativ"; först nu skulle den nu bli "positiv". Den negativa filosofin försökte med förnuftet finna verkligheten i ett förnuftssystem, a priori, men, menade Schelling, ett förnuft kan inte inrymma sig själv i den filosofiska undersökningen. Filosofin måste bli "positiv" genom att utgå från det uppenbarade. En av Schellings egna lärjungar, Eschenmayer, hade påstått att om filosofin också lyckas uppvisa det absoluta såsom alltings enhet, så kan den dock inte förklara den givna mångfalden och visa, hur dess motsatta potenser uppstår. Det kan endast religionen genom sin tro på en personlig Gud.

Schelling ville nu flytta in denna tro i sin filosofi. Enligt denna är ju mångfalden, differensen, lika ursprunglig som enheten och identiteten. Den levande enheten har mångfalden inom sig själv och därmed principen för den strid mellan motsatser, som är livets väsen. Gud har sålunda inom sig själv grunden till det onda, vilket kommer till förverkligande genom ett avfall. Därigenom åstadkoms det kaos varmed naturutvecklingen börjar och varifrån den ideala seriens historiska process återför oss till Gud såsom all verklighets både grund och mål.

Slutligen utdrar Schelling ur detta den mystiska konsekvensen, att avfallet och återvändandet är Guds egen självutveckling, vilken han identifierar med religionshistorien och dess stegvis skeende övergång från mytologi till uppenbarelse. Härom utvecklade Schelling en spekulativ religionsteori, som står i en ännu skarpare motsats till den empiriska religionshistorien, än hans ungdoms naturfilosofi intagit till naturforskningen.

 Källa: Wikipedia

Yodhe

Anmäl
2010-02-01 16:41 #1 av: [yodhe]

 

En riktigt spännande gubbe det här, man kanske ska läsa lite mer om hans teorier...

Anmäl
2010-02-02 00:36 #2 av: Moonwing

Jag har ju vatt lite dålig,yodhe..men jag skall kommentera efterhand(måste hinna läsa, me)..ni har ju presterat mängder,hi,hi!SkämsTystKyss

"Inom en människa av ljus, finns det ljus...När hon inte lyser, råder mörker."             (Evangelium enligt Thomas, 24)

  / Wingen Medarbetare på Existens o Filosofi

Anmäl
2010-02-02 07:55 #3 av: [yodhe]

 

Oh, men Wingen, jag menade inte dig,Glad

Menade att jag själv ska läsa mer av den här gubbens verk....man kanske får sig en Aha-upplevelse av honom oxå..??Förvånad

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.