Annons:
Etikettadyar
Läst 2805 ggr
Aldebaran
10/11/09, 3:37 PM

Vägen till självkännedom 2

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Andra delen på Vägen till självkännedom av I.K.Taimni Översättn. Gunnel Bernhard.

KAPITEL 2.  MÄNNISKANS HELA KONSTITUTION

Efter att i det föregående ha visat vad ockultism egentligen innebär, skall vi i detta kapitel kort återge de fakta om människans inre konstitution som klarlagts av ockultisterna. Dessa fakta har fullt vetenskapligt kunnat fastställas av många forskare, som utvecklat sina finare förmågor och så skaffat sig möjlighet att undersöka fenomen som visar sig på de högre planen. Saker som hör hemma på dessa subtilare plan kan direkt iakttas av många högt utvecklade adepter, ungefär på samma sätt som varje människa kan se det fysiska livets processer i sin egen kropp.

Redan i föregående kapitel påpekades att människans konstitution är mycket komplicerad och att hon fungerar genom olika medvetandevehikler. (Vehikel = bärare, hölje, eg. farkost. Övers. anm.) Hennes medvetande är rotat i och utgör en del av sol-logos medvetande, som från det högsta planet steg för steg sänker sig ner till det fysiska planet, och som ligger i utkanten av det gudomliga medvetandet. På alla sol-logos plan har monaden - en individualiserad gnista av medvetandet - möjlighet att utnyttja detta plans materia och att efter hand bygga upp en vehikel, som gör det möjligt för den att effektivare fungera på planet i fråga. Låt oss se närmare på en sådan medvetandeenhet och i stora drag försöka klargöra några fakta om de uppbyggda vehiklerna och dessas relation till varandra.

Det första vi kan konstatera beträffande vehiklerna eller höljena är att de består av allt finare materia ju längre vi rör oss från utkanten mot centrum, och att medvetandet småningom blir den dominerande faktorn. Enligt den ockulta vetenskapen kommer solsystemet i sin helhet från sol-logos. Den successiva manifestationen på de lägre planen innebär en ständigt ökande grövre materialisering av sol-logos liv och därmed en allt större fördunkling av medvetandet bakom de tätnande slöjorna. Sol-logos förlorar steg för steg sin kraft och sina gudomliga egenskaper, tills begränsningarna blir störst på det lägsta planet av alla, det fysiska. När däremot medvetandet drar sig tillbaka in mot centrum, t ex vid yogaövningar, är processen omvänd. Begränsningarna upphör då undan för undan och medvetandet kan fungera i allt större frihet, dvs. det närmar sig så småningom det gudomliga medvetandets obegränsade och totala sällhetstillstånd. När yogin stegvis förflyttar sitt medvetandecentrum från lägre till högre plan och slutligen närmar sig allt medvetandes källa, märker han att begränsningarna och de skymmande slöjorna efter hand faller bort. Det är nödvändigt att vi har klart för oss detta viktiga faktum. När vi lever på det fysiska planet, helt upptagna av dess kortsiktiga och jämförelsevis ointressanta fenomen, tycker vi nämligen att allt som händer där är levande och vitalt, medan förhållandena på de högre planen verkar vaga och overkliga och därför lite tilldragande. Vi är rädda att förlora kontakten med det fysiska planet, rädda att bli av med dess flyktiga nöjen. Därför inser vi inte att detta plan i själva verket är det otydligaste av alla, och att det fysiska livet bara är en förvriden och dunkel återspegling av de högre andliga världarnas ofattbara strålglans.

Trots mångfalden och den stora variationen hos de olika manifestationer som sker genom de skilda kropparna, eller vehiklerna, får vi inte glömma att medvetandet, som fungerar genom dem, alltid förblir ett och detsamma - en stråle av det gudomliga medvetandet. Vid studiet av människans komplicerade uppbyggnad kan vi för enkelhetens skull dela upp henne i olika komponenter. Detta betyder naturligtvis inte att olika enheter skulle arbeta inom henne, den ena innanför den andra. Medvetandet, som fungerar genom en komplett uppsättning vehikler, är och förblir odelbart, det är endast de olika aspekterna som framträder mer eller mindre utpräglat allt efter naturen och utvecklingsgraden hos den vehikel som för tillfället tas i bruk. Manifestationen på ett visst plan bestäms dels av planets inneboende natur och dels av den färgning medvetandet har fått vid passage genom andra plan. När t ex Jivatman fungerar genom det fysiska planet, påverkas medvetandet av detta plans natur. Men samtidigt är Jivatmans alla andra vehikler närvarande i bakgrunden och påverkar därifrån medvetandet även när det arbetar på det fysiska planet. Vid döden, när den fysiska kroppen avskiljts, blir astralkroppen fokus för medvetandet och bestämmer dess funktion; de övriga vehiklerna existerar fortfarande i bakgrunden och gör sina inflytanden gällande. När medvetandecentrum avsiktligt flyttas från ett plan till ett annat, t ex i Samadhi, blir olika vehiklar tillfälligt fokus för medvetandet. De övriga stannar i förgrunden, eller i bakgrunden, så som framgår av bilden (figur 2).

Detta betyder att självfostrans problem måste angripas i sin helhet och med hänsyn  till människans hela konstitution. Människans alla vehikler står i samband med och är beroende av varandra, och vi kan inte modifiera en av dem utan att samtidigt delvis ändra även de övriga. Om t ex en person önskar sig emotionell hälsa, kan han inte isolera sitt känsloliv och behandla denna del för sig. Han måste ta hänsyn även till sitt mentala och fysiska liv, och - för att vara riktigt grundlig - räkna med sitt andliga liv också.

En annan sak att observera när det gäller dessa vehikler är att de tycks fungera i uppsättningar om tre och tre, trots att de alla befinner sig på olika plan, och att medvetandet som arbetar genom dem manifesterar sig på olika sätt från plan till plan. När medvetandet arbetar genom en sådan uppsättning om tre plan, fungerar det alltid som en enhet och utgör en samlad helhet för sig, men denna helhet underordnas och omfattas alltid av den högre enhet som närmaste högre manifestation utgör. Förhållandet illustreras i fig. 3

Den minsta cirkeln representerar medvetandets begränsade funktion på de tre lägsta planen, dvs. de fysiska och astrala kropparna osh den lägre mentalkroppen, och kan sägas utgöra människans personlighet. Den näst största cirkeln står för individualiteten, som arbetar genom de atmiska, buddhiska och kausala planen och inom sig har en cirkel som föreställer personligheten. Individualiteten i sin tur omsluts av den cirkel som representerar monadens vidare medvetande, som är rotat i Adi-planet, fungerar på Anapadaka-planet och även påverkar det atmiska planet på ett sätt som vi inte kan förstå . Monaden omfattas slutligen av Logos allt omfattande medvetande. Personligheten, individualiteten och monaden är alltså delvisa och på olika sätt begränsade manifestationer av Logos-medvetandet. Varje högre manifestation är fullständigare än de lägre och innesluter dem inom sin vidare sfär. Personligheten, individualiteten, monaden och Logos kallas inom den hinduiska terminologin Jiva, Jivatma, Atma och Paramatma.

Låt oss nu närmare undersöka naturen hos var och en av de skilda delar som ingår i vår totala konstitution. Personligheten är det vanliga, begränsade mänskliga medvetandet som arbetar genom de fysiska, astrala och lägre mentala vehiklerna. Alla dessa tre vehikler är tidsbegränsade och formas på nytt vid varje inkarnation. Personligheten är uppenbarligen en tidsbegränsad företeelse som upplöses och försvinner, när dess tre vehikler förstörs efter döden, den ena efter den andra, medan medvetandet fortsätter att dra sig tillbaka mot centrum. Det medvetande som arbetar genom personligheten är visserligen en stråle av det gudomliga Logos-medvetandet men på grund av de lägre planens begränsningar och illusioner förlorar människan kunskapen om sitt gudomliga ursprung, och en tidsbegränsad enhet - personligheten - uppstår. Den betraktar sig själv som oberoende och skild från alla andra varelser. Denna entitet uppträder och agerar på scenen i den fysiska världen under ett antal år och drar sig tillbaka till de högre planen efter den fysiska kroppens död, varefter den upplöses och försvinner för alltid sedan den upplevt en kortare eller längre tidsperiod på dessa plan. Människan identifierar sig med denna illusoriska och flyktiga komponent och förblir i allmänhet fullt upptagen av sina triviala intressen, ovetande om sin högre bestämmelse och om det långt rikare och lyckligare liv som finns bakom personlighetens förklädnad. Men det finns alltid några få individer som genomskådar illusionen och påbörjar den väg som slutligen leder till insikten om deras gudomliga natur. De kan då använda personligheten som ett instrument i det Högre Självets tjänst. Men den stora majoriteten människor föds, lever och dör i sina illusioner, går vidare från inkarnation till inkarnation och genomlever ständigt nya liv, lika ovetande om sin sanna natur som blommorna på ängen eller fåglarna i skogen.

Närmast högre komponent i människans psykiska uppbyggnad är individualiteten, kallad Egot eller Jivatman, som fungerar genom kausalkroppen och de buddhiska och atmiska vehiklerna. Denna komponent representerar det andliga elementet hos människan och är det odödliga Självet som existerar från liv till liv, och som under evolutionens långa eoner inifrån sig självt efter hand utvecklar alla gudomliga förmågor och krafter. De fysiska, astrala och lägre mentala vehiklernas verksamhet bildar ett slags sammanhängande enhet som gör att medvetandet, när det arbetar genom dem, får känslan av att utgöra en separat personlighet. På liknande sätt fungerar de tre högre vehiklerna, så att medvetandet där uppfattar sig som en medveten och samverkande enhet. Denna enhet kallas individualiteten. Trots att individualiteten arbetar under respektive plans begränsningar, är den höjd över många av de grövre illusioner som fördunklar personlighetens urskillningsförmåga och kommer denna att uppfatta sig själv som en avskild enhet som strider för sina egna intressen mot det gudomliga livets alla andra manifestationer. Människan, som är identisk med det Högsta Självet och därför medveten om sin gudomliga och odödliga natur, vet i djupet av sitt hjärta att allt liv är ett, och att hon själv hör samman med livets stora enhet. Hon är också medveten om evolutionens gudomliga mål. Någonstans i sitt innersta minns hon alla de separata liv hon genomgått i form av successiva personligheter, kan i medvetandet identifiera sig med allt levande genom sin buddhi-vehikel och förmår genom den atmiska vehikeln snudda vid det gudomliga medvetandet. I takt med att individualiteten utvecklas får den så småningom ökad kunskap, visdom och kraft, alltså attribut som tillkommer det gudomliga livet. För individualitetens framtid är 'framtiden hos något vars tillväxt och härlighet saknar gränser'.

Men inte ens individualiteten, egot, det högre odödliga Självet, som är människans andliga element, representerar den högsta aspekten av hennes natur. Inom henne vilar evigt monaden (Sankhyafilosofins Purusha, Vedantafilosofins Atma), detta mystiska väsen som vi inte kan göra oss någon föreställning om, trots att det är själva kärnan i vår komplicerade uppbyggnad. Till skillnad från personligheten är egot odödligt och har ett omätbart långt liv, men eftersom det började existera vid en bestämd punkt i tiden, i samband med att kausalkroppen bildades, måste det en gång upphöra att vara till. Monaden däremot befinner sig utanför tiden och lever i evigheten. Den är i grunden identisk med sol-Logos, en stråle av den gudomliga solen, är rotad i Adi-planet men har sitt medvetandecentrum på Anupadaka-planet och överskuggar och påverkar individualiteten på det atmiska planet. Vad som på de lägre planen är individuell utveckling och fulländning är på ett mystiskt sätt evigt närvarande hos monaden. Det är därför vår utveckling inte är slumpartad utan leder till att vi till slut blir vad vi i vårt innersta väsen redan är. Denna insikt har utryckts träffande i den kända ockulta paradoxen: 'Bliv vad du är.' Varje individualitet är unik därför att den uttrycker en arketyp, som på ett för tanken ofattbart sätt existerar inom monaden och gradvis tar form i tid och rum genom utvecklingsprocessen. Allt detta verkar naturligtvis obegripligt för det mänskliga förståndet, som är ett mycket lägre uttryck för verkligheten och som inte utan intuitionens ljus kan fatta sanningens högre aspekter. Det som intellektet ibland uppfattar som nonsens, blir ur de högre planens perspektiv, klart som dagen. Det lägre livets paradoxer förvandlas på de högre planen till odelbara och levande realiteter.

Varje  individuell enhet av det högre medvetandet, dvs. varje monad eller Purusha, är i själva verket ett centrum genom vilket Logos medvetande och liv tar sig uttryck på olika plan. Men när vi studerar den totala uppbyggnaden av ett sådant 'centrum' finner vi, att vi har att göra med tre olika och tydligt markerade komponenter, där varje lägre del, som är ett partiellt och mera begränsat uttryck för den närmaste högre delen, har till uppgift att inom evolutionsschemats ram bidraga till den högre komponentens utveckling.

Personlighetens uppgift att bidra till individualitetens utveckling kan bäst liknas vid tillväxten hos ett träd. Ett träd klär sig varje vår i en nya löv och upptar med hjälp av grönskan koldioxid, som efter många omvandlingar assimileras i stammen och ökar trädets tillväxt. På hösten fäller trädet bladen först sedan den berikade saven dragits tillbaka in i stammen och grenarna för att nästa vår sändas ut igen till de nya bladen. År efter år upprepas denna process och trädet växer sig allt större och starkare. På samma sätt bildar individualiteten vid varje ny inkarnation en ny uppsättning vehikler på de lägre planen och sänder ut något av sig själv i den nya personlighet som då formas. Personligheten lever sedan sitt tidsbestämda liv på jorden och samlar erfarenheter där. Innan den upplöses och försvinner överlämnar den - efter att ha vistats en tid i Devachan (himmelsvärlden) - den bearbetade essensen av sina samlade erfarenheter till individualiteten, vars liv berikas och vars tillväxt stimuleras. Varje påföljande inkarnation bidrar alltså till att fullkomna de själsförmögenheter och krafter som ligger latenta hos Jivatman. Så skapas så småningom ett effektivare instrument genom vilket det gudomliga livet kan komma till uttryck.

På samma för oss svårbegripliga sätt är individualiteten ett partiellt uttryck för monaden, vars utveckling den bidrar till, låt vara att ordet 'utveckling' knappast ger en riktig föreställning om den process på de högre planen som svarar mot evolutionen på de lägre. Vi saknar ord för vad som sker på monadplanet och som motsvarar den gradvisa utvecklingen av alla de gudomliga kvaliteter och förmågor som utmärker Jivatman på atma-, buddhi- och det högre förståndsplanet. Ändå måste något liknande men långt mera väldigt betydelsefullt och omfattande äga rum på Jivatmaplanet enligt den lag som säger att allt som sker på de lägre planen utgör en spegelbild av en mycket större och skönare process på de högre. "Som ovan så nedan".

Men inte nog med att det lägre återspeglar det högre. Allt som händer på de lägre planen har inflytande på och påverkar också de högre planen. Det inre och det yttre, det högre och det lägre, tycks hela tiden ömsesidigt påverka och återverka inbördes och därigenom ge upphov till den process som vi kallar evolution eller utveckling.

En rätt förståelse av relationen mellan personligheten och individualiteten kastar ljus även över några av det andliga livets grundläggande problem. Av vad som sagts ovan framgår, att så länge medvetandet begränsas till personlighetens område och vi identifierar oss själva med denna illusoriska enhet, som återskapas vid varje inkarnation, blir vi också praktiskt taget identiska med den och måste dela dess öde. Lever vi enbart i våra tankar och känslor, och förblir upptagna av de lägre självets flyktiga intressen, så kommer vi också att dö när det lägre självet med nödvändighet upplöses. Men om vårt medvetandecentrum flyttas från personligheten till individualiteten och vi inser - inte bara tror eller känner det så utan verkligen inser - att vi är andliga enheter av gudomligt ursprung, då kommer vi att uppfatta personligheten bara som ett bihang till vårt egentliga själv - som t ex ytterrocken - och kommer inte att i högre grad beröras av vad som händer med den. När ytterrocken blir liten och går sönder blir vi inte särskilt uppskakade, därför att vi vet att vi kan kasta bort den och skaffa oss en annan, men när vår fysiska kropp åldras känner vi det ofta som om allting skulle vara slut. Varför? Naturligtvis därför att vi identifierar oss med den fysiska kroppen, trots att vi kanske teoretiskt vet att den bara är ett instrument.

För oss människor består alltså de andliga strävandenas största problem i att på något sätt kunna överflytta medvetandets fokus från personligheten till individualiteten, att sedan leva utifrån detta fokus, och att använda personligheten endast som ett instrument på de lägre planen. När vi väl lyckas med detta konststycke, arbetar vi naturligtvis fortfarande genom vår fysiska kropp, våra tankar och känslor, men vi är också fullt på det klara med den dualism som råder mellan vårt verkliga Själv och de vehikler vi använder på de lägre planen. Vi förblir medvetna om vår högre natur, och när vi använder de lägre vehiklerna tvivlar vi inte på att vi har stigit ner i dem för att använda dem som verktyg på deras respektive plan. Detta förläggande av medvetandets fokus till de högre andliga sfärerna ger oss frihet, odödlighet och lycka, därför att det gör oss oberoende av personligheten, som ju är underkastad all slags begränsning i form av förändringar, illusioner och död. Odödlighet och frid kan aldrig uppnås inom personlighetens sfär, och vi söker fåfängt dessa tillstånd där. Vi har kanske möjlighet att förlänga vår fysiska tillvaro för någon tid, och vi kanske kan leva i Devachan i tusentals år men till slut måste ändå den tid komma då vi har uttömt den inkarnationens karma, och personligheten upplöses för att aldrig mera uppstå.

Den visa människan som inser dessa fakta och vet att hon bärs av ett skepp som är dömt att gå under en dag, tar första bästa tillfälle i akt att uppsöka fast mark, varifrån hon med jämnmod kan betrakta den mänskliga existensens svallande ocean. Fast mark representeras här av det andliga medvetandet som alltid vilar inom oss och som är vårt sanna hem. Under evolutionens sista stadier vänds medvetandets fokus alltmer inåt och stabiliseras i monadplanet, där det kontrolleras och styrs av individualitetens liv. Fokus riktas allt skarpare mot centrum, som representerar Logos-medvetandet under den långa utvecklingsprocessens eoner, men det når aldrig själva centrum. "Du skall ingå i ljuset men aldrig vidröra själva flamman."

Läsaren måste alltid komma ihåg att andlig utveckling betyder att mer och mer vända medvetandets fokus mot vår varelses gudomliga centrum och att sträva mot en högre insikt om vår gudomliga natur. Detta är inte samma som att arbeta för personlighetens fullkomning, därför att personligheten kommer på grund av sin natur att fortsätta att vara ofullkomlig och begränsad. Individualitetens andliga utveckling återspeglas visserligen i personligheten, men endast till en viss gräns, eftersom den har små möjligheter att komma till fullt uttryck på de lägre planen. Detta faktum måste betonas med tanke på den förvirring som ibland råder hos människor just på denna punkt.

______________________

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Annons:
[rore]
10/11/09, 5:35 PM
#1

Tack Alde!

Återkommer kanske senare, behöver nog läsa någon gång till.

Egot i dessa texter, käns inte riktigt som egot i det dagliga talet,

Till vardagsObestämd

Stämmer det eller är jag helt ute och cyklar nu?

[yodhe]
10/11/09, 5:38 PM
#2

Tack,

den här beskriver verkligen hur människan fungerar både till det yttre och inre fullständigt.

För det du gör i det yttre påverkar ju alltid det inre..

Kan inte bli bättre.

Aldebaran
10/11/09, 5:50 PM
#3

precis, det gäller att se enkelheten i det, oftast är den simplaste tolkningen av en text en av dom bättre.

Om inte så kan man alltid plocka ut det som man kan ta till sig och spinna vidare där…Glad

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Aldebaran
10/11/09, 6:04 PM
#4

återigen påminna om att alla "konstiga" ord går att söka i Teosofisk ordbok som ligger taggad i listan…Glad

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

[yodhe]
10/11/09, 6:09 PM
#5

Rore, Egot är alltid detsamma, det som vi föder med yttre påverkan.

[rore]
10/11/09, 6:12 PM
#6

#5

Jo, kom på det när jag kollade ordbokenGlad

Har en förmåga att krångla till det för mig ibland.

Tack.

Annons:
Aldebaran
10/11/09, 6:14 PM
#7

Glad

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

[yodhe]
10/11/09, 6:16 PM
#8

# 6 Helt ok, det är ju därför vi har diskutioner, för att bena ut vad som är vad…Glad

Moonwing
10/20/09, 9:37 PM
#9

Det här är så "stort",men ändå kärnan..och det får mig att tänka på hur till synes ..

..vardagliga materialistiska göromål och strävande,tappar sitt "värde"  i förhållande vad man, egentligen behöver och längtar efter..

..(för att uppnå tillfredsställelse) -när man en gång upplevt den sinnero..som inte har någonting med fysisk "verklighet" att göra överhuvudtaget.

(ja,detta blev flummigt,men hur säger man det på annat vis?)Skrattande

/Moonwing

"Inom en människa av ljus, finns det ljus...När hon inte lyser, råder mörker."             (Evangelium enligt Thomas, 24)

  / Wingen

Aldebaran
10/21/09, 12:18 AM
#10

Tack för ett fint inlägg Moonwing Glad

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Upp till toppen
Annons: