Annons:
Etikettsjälens-resor
Läst 3339 ggr
cillaj
2009-06-08 09:42

Hadji den vise kap 17

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Av Anna C Bornstein

En dag när Aron ivrigt sökte efter en sällsynt ört på ett otillgängligt ställe på öns mitt, råkade han trampa fel och falla ner i en klyfta. En skärande smärta i ena benet fick honom att jämra sig högt så fort han försökte resa sig eller ändra kroppsställning. Han blev liggande och måste ha slumrat till några ögonblick, för när han vaknade hade himlen mörknat och kylan börjat komma. Aron ryste till. Skogens ljud tycktes honom inte längre vänliga och lockande utan fientliga och hotfulla. Benet hade svullnat upp och blivit hett och rött av den ihållande smärtan. Aron låg hjälplös som ett skadat djur. Hans sinne blev förvirrat av febern och tankarna löd honom inte längre.

Han försökte intala sig att vara lugn, men en namnlös fruktan bemäktigade sig  honom och han kände kalla kårar utefter ryggen. Aron tyckte sig se ett par lysande ögon i mörkret och uppfångade ljudet av smygande steg. Han ville rusa upp och fly. Men hans kropp som alltid tjänat så troget svek honom nu och han sjönk bara djupare ner i sin brännande smärta. Arons panikslagna tankar jagade iväg som om de försökte att dra den värkande kroppen med sig. Men mot dess tunga smärtfyllda vanmakt förmådde de intet. Den glädje Aron hade känt bara för några timmar sedan började te sig alltmer overklig och drömlik. Till och med Hadji syntes honom avlägsen och främmande. Aron hade aldrig i hela sitt liv känt sig så ensam.

Han kunde inte värja sig mot den förlamande kyla och mörkret som steg upp från jorden och inte heller mot den tilltagande febern som skapade ett sådant ångestfyllt tumult inom honom. Aron tyckte sig ana konturerna av fasansfulla odjur som trängde allt närmare och hotade att kasta sig över honom så fort hans uppmärksamhet avtog det allra minsta. Han kämpade för att hålla sig vaken men övermannades gång på gång av den febriga sömnen. När dagen så småningom grydde var Aron så medtagen och utmattad att han knappast märkte att mörkret vek undan. I hans sinne härskade fortfarande natten. Där smög ännu osynliga odjur omkring och de syntes honom förfärligare för varje timme som gick. Från det svullna benet löpte röda strimmor upp mot höften. Hjärtat bankade oroväckande hårt.

Var detta döden? Skulle den ta honom innan han ens hunnit växa upp till man, innan han förstått varför han fötts här på jorden? Aron kände hur livet sakta lämnade honom. Han tyckte at det var som när tidvattnet drar sig bort från stranden. Men just som hans medvetande höll på att slockna, steg bilden av Hadji fram för hans inre syn. Lärarens ansikte lyste som av ett inre ljus. Han tycktes lika närvarande och verklig som om han befunnit sig hos honom här i klyftan. Det var som om en kärleksfull röst hade ropat Aron tillbaka.

Den stilla glädjen tändes på nytt i hans bröst. Han kände att den starka kraften bar honom även här i gränslandet mellan liv och död, och att den skulle bära honom vad som än hände. De nyss så hemska odjuren förvandlades till flyende skuggor. Aron vilade i den goda kraften som ett barn vilar i sin moders famn. Hadji hade vaknat medveten om att Arons liv svävade i omedelbar fara. Hadji begav sig genast ut för att söka efter sin vän. Några minuter efter det att Aron tillitsfullt slumrat in, fann Hadji honom därnere på botten av den mörka klyftan. Hadji såg meddetsamma att Aron inte var död. Arons kropp tycktes honom nästan viktlös när han lyfte upp den i sina starka armar och försiktigt bar den hem till hyddan. Hadji lade Aron på sin bädd.

Han samlade läkande örter som de sjuka benet baddades med. Han tillredde en medicin av rötter och växter som han droppvis fick i den medverslöses mun. Hadji baddade Arons heta panna med friskt källvatten. När han gjort allt som kunde göras satte han sig orörlig ner vid Arons bädd. Han lyfte Aron på sin tankes vingar ända upp till det osynliga ljusets förgårdar och lade ner honom där.

-O, vördade ljus, bad Hadji, du allt livs och medvetandes källa. Se här, min älskade vän som kom till mig över havet i hopp om att finna din sanning. Hans kropp är svårt skadad. Ett förtärande gift sprider sig genom hans blod och kommer snart att utsläcka kroppens liv , om det är din vilja att så sker. Jag överlämnar honom i dina händer. Han är ditt barn. Gör med honom som du finner för gott. Hans kropp må leva eller dö. Men hans ande, som blivit mig kär, ska alltid leva. Den är för evigt förenad med min - och vigd åt dig.

Hadji vakade vid Arons bädd i flera dagar och nätter. Den sjuke jämrade sig ibland och rörde sig oroligt, men återkom inte till medvetande. En kväll drog ett våldsamt oväder fram över ön. När det rasat ut och vinden åter mojnat slog Aron äntligen upp ögonen och såg på Hadji, som satt orörlig vid hans fötter.

Aningen av ett leende gled över Arons bleka ansikte, sedan föll han åter ner i sin djupa dvalliknande sömn. Nästa morgon när solen steg upp ur havet var Aron vid medvetande. Hadjis hjärta blev förunderligt lätt. Det var det osynliga ljusets vilja att vännen skulle få leva. Hadji skulle återse hans kära leende, möta blicken ur hans forskande ögon, höra den välbekanta ljusa stämman, som lärt honom tala människors tungomål.

Annons:
Wargmane
2009-06-08 12:04
#1

Ja jag blir som vanligt upplyft av denne Hadjji!!

Tack Cilla !!!!

_B.B //Kristina

**Målet Är Att Livet ska Levas…
*…tha mi a' lorg…*
**
_Medarbetare på Existens

Waara
2009-06-08 17:59
#2

åå… tack Cilla.. vilken berättelse som sagt.

cillaj
2009-06-08 18:19
#3

Vassegoa!

[rore]
2009-06-09 15:11
#4

ojojoj,,

tycker mycket om denna läsning. Kyss

Aldebaran
2009-06-09 20:49
#5

Ja, den är fin…Glad

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Upp till toppen
Annons: