Annons:
Etikettadyar
Läst 2597 ggr
Aldebaran
2009-06-20 14:09

Teosofi- Vad går det ut på 9

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Geoffrey A. Farthings tankar översatta av G. Larson

Kap 8. Evolution genom egen strävan

Vi har i det föregående betraktat en liten del av varandets metafysik. Vi har sett att i manifestationens tids-skalor framskrider allting i kretslopp, cykler, allt ifrån det omätligt lilla till det oändligt stora. Det finns en universell rytm, och därinom oändliga serier av rytmer, av aktiviteter och vila. Där finns den ofattbart stora cykeln av det andligas involverande in i materia, ner genom (eller ut genom) existensens alla tillstånd, nivåer och grader, och in i det ofantligt mångskiftande och alltmer sammansatta. Denna involution framskrider i stadier, genom materia "som sådan", till förening med former, som organismer, från det enklaste mikroskopiska djur och till den allra högst specialiserade - den mänskliga kroppen.

Den energi som är inneboende i allting är Livs-energi. Det finns blott Ett Liv i universum. Det Livet är den subjektiva mittpunkten hos allting, och detta liv är, för att använda det enda passande om än missledande ordet, intelligent. "Skapelse" framskrider från den UniversellaMittpunkten, genom de serier av intelligenser, varelser och väsen, som tillhör de olika graderna av existens, ut ur de mer subjektiva rikena för tillvaro, och in i den fysiska världen. Vi har sett något om utbildning och utveckling av materia och form, när de används av livs-enheter, som för tillfället bor i dem.

En del av dessa serier av varelser eller kreativa hierarkier har sedan långt tillbaka och under tidsåldrar varit ansvariga för utvecklingen av den nutida människans 'vehikler' för förnimmelse och handling. Det betyder att hennes fysiska, emotionella och mentala kroppar förbereddes för henne under eoner, när livsvågorna rörde sig upp genom naturens riken. Men processen för hur människan intar dessa kroppar framskrider gradvis och i enlighet med den cykliska lagen. Monaderna - enheterna av Ande som omsider skall bli fullt utvecklade människor - arbetar sig genom användning och bruk så att säga sin väg in i dessa vehikler, och det sker genom vidsträckta tidsperioder. Därvid blir de mer och mer medvetna på de nivåer, där de för tillfället är verksamma. I den lilla cykeln är detta att en kropp periodiskt tas i besittning och sedan överges - reinkarnationsprocessen, som beskrevs tidigare.

I den stora cykeln sker en process över miljontals år, och som detta att komma till födelse efter en himmelsk vila utgör en mycket snabb rekapitulering av. I de mycket tidiga stadierna antar monaderna formlösa och oorganiserade kroppar av mentalt och emotionellt "stoff" och sedan av eteriskt material, vilket är opåverkat av de svåra klimatförhållandena på jorden i dess senare stadier av avsvalnande. Sakta äger organisation och förtätning av dessa "kroppar" rum och slutligen förvärvas en fysisk kropp. Denna utvecklar sig långsamt till en kropp som är primitiv, med djurbetonat utseende, och som reproduceras sexuellt. Den i sin tur blir under långa tidsåldrar till den mänskliga kropp som vi känner den nu.

Under denna långa, långa process var under en mycket lång tid den animaliska själen och den andliga eller mänskliga själen åtskiljda. Människan saknade så att säga en sinnets bro eller brygga, med allt vad det betyder. Hon var oansvarig. (Hon var fortfarande i Edens lustgård. ) Sedan reproduktionen blivit sexuell (Adam och Eva) upptogs snart sinnesdelen i hennes nuvarande konstitution (hon hade ätit av äpplet från Kunskapens träd på gott och ont). Då blev hon en fullständig människa, men hennes förmågor var ännu i stor utsträckning endast latenta. Det behövdes många, många livs erfarenheter och ansträngningar för att bringa dem till ens vårt nuvarande stadium av utveckling och framträdande. De mänskliga monadernas nedstiganden in i kroppar korresponderar mot den ännu längre och vidare processen, där Ande går in i Materia.

Så långt mänskligheten som helhet på vår glob (jorden) beträffar, så nådde denna involutionsprocess sin lägsta punkt, när vad som i teosofin kallas den fjärde rotrasen nådde sin högsta utvecklingspunkt. (Det sägs att de högkindade mongoliska folken ifråga om fysisk typ är ättlingar till denna "ras". ) Vid den punkten i mänsklig historia nåddes den lägsta punkten av materialitet, materiell beskaffenhet. Ande var så mycket "bakom lås och bom" i fysiska kroppar, som det någonsin skall bli. Processen av inblandning eller involution för människans del på vår jord var nu fullständig. I förhållande till vår globs hela livslopp befinner vi oss inte långt från den tiden. Men nu har en annan process börjat: människans evolution som andlig varelse. Det betyder att de andliga kvaliteterna av intelligens, visdom, kärlek och vilja tillväxer gradvis, till en början hos den inre människan, och sedan genom att de kommer till ökande uttryck, i hennes olika liv, allt eftersom människan utvecklas. Denna process åtföljs av medvetandets utveckling upp till, eller in i, de högre nivåerna av tillvaro. Människans förmögenheter till handling, gensvar och förstånd tillväxer, och hon vet om, att denna långsamma växt sker.

Ordet evolution har nu fått två betydelser för oss. Den ena syftar på den gradvisa utvecklingen av materiella ämnen och former i tiden, för att förse det inneboende livet med effektivare vehikler, som är allt känsligare för påverkan, och har en ökande förmåga till gensvar. Den andra betydelsen avser den gradvisa utvecklingen av det inneboende Livets krafter (som blombladen vecklar ut sig från en knopp eller växter kommer upp genom asfalt). Tills dess att "människo"-stadiet uppnås äger den förstnämnda processen rum i stort sett i enlighet med Darwins utvecklingslära. Men uttrycket "tills dess att människostadiet uppnås" syftar inte här på tid, utan på utveckling. När vilken som helst glob med liv är i sin aktiva fas äger utvecklingar rum där längs olika linjer samtidigt. Berättelsen om människans utveckling, dvs. hennes 'vehiklers' uppkomst, är lika gammal som vår jord, eller äldre. Hennes kropps arketyp utvecklades av en av de skapande hierarkierna på en föregående glob. Den existerade från tiden då vår fysiska jord bildades och den föregick och utgör "mönstret" för alla former av däggdjur på vår planet. Denna arketyp är den välkända livsformen med ett huvud, två armar, en bål och två ben och som är gemensam för våra däggdjur. Om de två armarna används som ben, eller ryggraden är utsträckt till en svans, är inte av primär betydelse. Det är välbekant, att människokroppens utveckling från embryo under fostertiden utgör en återupprepning av huvudinnehållet i utvecklingens alla grundstadier av animaliskt liv. Den utgör i själva verket mer än så. Den genomgår hela processen av formutveckling, dvs. genom växtriket såväl som djurriket. När fostret växer fram genom de olika stadierna rekapitulerar det också de olika förökningsprinciperna som används av primitiva organismer och varelser - delning, knoppning och äggläggning, som alla i det avlägset förflutna har använts av människan också. Med "det avlägset förflutna" menas här tidsperioder som vetenskapen ännu inte tillskriver människans utveckling, och som heller inte kan sägas ha "använts" av människan, ty det skall inte uppfattas som att syfta på människan i sin nuvarande typ av fysisk kropp.

Det är intressant att notera, hur denna teori fullständigt åsidosätter den mer konventionella och allmänt vedertagna. Vi ser nu att ryggradsdjurens former härleder sig från människoformens arketyp och vid ett visst stadium separerar bort från den mänskliga utvecklingens huvudström. Det var inte tvärtom, så sökandet efter en "felande länk" tycks vara meningslös. Det finns ingen felande länk. Hur aporna kom till berättas i Den hemliga läran, men det är för långt för att gå in på här.

De underbara och vidsträckta involutions- och evolutionsprocesserna berörs här endast mycket kortfattat och rudimentärt. Men det ger en försmak av perspektiv och djup på det oerhörda området av Det Enda Livets verksamheter i ett Universum.

Hittills har vi ägnat oss åt de naturens processer där den vanliga människan med nödvändighet är passiv, och som hon inte påverkar. Hon ärver sin kropp, och hon tar sitt inre tanke- och känsloliv för givet. Som individ har hon hittills varit helt omedveten om de långa formgivande processer som ägt rum och som gjort henne till det hon nu är. Viljelöst har hon varit föremål för alla dessa stora cykliska processer som utvecklat henne till vad hon är.

Det är värt att erinra oss vad hon är. Hon är en varelse med självmedvetande på tillvarons fysiska nivå, utrustad med 'vehikler' som är mer eller mindre organiserade och aktiva på de fysiska, emotionella och mentala nivåerna. I sällsynta fall upplever hon en sällsam inspiration med en plötslig fattningsförmåga och medkänsla. Det kommer några glimtar av verksamheter på tillvarons högre mentala och rena kärleksnivå. Hennes förmögenheter på dessa senare nivåer är egentligen bara latenta, men icke desto mindre besitter hon de medel, dvs. de vehikler och krafter som hon behöver, vare sig dessa är organiserade och aktiva eller latenta och slumrande, för att kunna verka i fullt medvetande, från den lägsta till den allra högsta nivån av Tillvaro. I detta avseende skiljer hon sig från alla djur. Hos dem har "sinnet" som en "brygga" mellan de lägre principerna - de fysiska eller astrala - och de högre andliga ännu inte bildats. Det har bara börjat fungera på ett mycket rudimentärt sätt hos några av de högre djuren och i synnerhet hos tamdjuren.

Människan har så att säga en "Jakobs stege" till Himmelen och med alla stegpinnarna på plats. Det är hennes sak att använda den, om hon så vill.

Detta avsnitt behandlar utveckling genom själv-ansträngning, men som vi sett har människan hittills varit passiv i utvecklingsprocessen. Hon har inte känt till vad som hänt med henne. Var någonstans kommer då den egna ansträngningen in i bilden? Den uppstår genom att hennes förmågor framkallas och av den därav följande utvecklingen av hennes medvetande. Detta kräver närmare undersökning och en del förklaringar.

Tidigare har vi sagt att det inneboende livet "utbildar" materia, former och kroppar, genom att livet "använder" dem. Det är detta "användande" som utgör själva "levandet", i detta sammanhang särskilt att leva i den fysiska världen, och att leva innebär med nödvändighet att det uppstår erfarenheter.

Mycket av den erfarenhet som samlats under många liv och "smälts" mellan dem manifesterar sig som instinkter, inneboende och medfödda förnimmelser och impulser som bestämmer det "naturliga" beteendet hos djur och människor. Instinkt står för mycket av vad som av psykologer har kommit att kallas det undermedvetna hos människan. Till denna kategori av våra omedvetna funktioner hör kroppens olika reglersystem och inre automatiska verksamheter, men också instinktiva beteenden, såsom självbevarelsereaktioner på yttre stimuli.

Tillsammans med dessa undermedvetet framkallade handlingar och reaktioner uppstår reaktioner i förhållande till händelser och omständigheter i det vanliga livet, som påverkar våra personliga minnen och föreställningar och betingar oss till vissa beteendemönster. Vidare tvingas vi till de grundläggande verksamheter som är nödvändiga för att förse oss med föda och husrum, så att vi och de som är beroende av oss skall överleva. I ytterligare andra fall tvingas vi av begär eller obehag att handla. Om vi alltså lever, och önskar fortsätta med det, och kanske vill uppleva trivsel eller göra något gott, då måste vi handla.

Varje handling kräver ansträngning. Med detta ord menas här varje slag av strävan eller aktivitet, oavsett hur det uppkommer. Det inbegriper den psykiska ansträngningen i att fatta ett beslut, övervinna slöhet, sätta igång med en aktivitet och fortskrida med den i en viss riktning tills ett mål i sikte har uppnåtts, och ordet används således både i en psykologisk betydelse och för att beteckna förbrukning av fysisk eller mental energi eller fullgörande av arbete, som i sig är en manifestation av ansträngning. Ansträngning behöver inte medföra slit och möda. Slitsamhet uppkommer genom felaktig attityd, t.  ex. mot ett oväntat motstånd, antingen detta uppstår inom oss eller utifrån. Inre motstånd och hinder kan uppkomma ur någon konflikt som finns inom oss. Yttre motstånd kan komma från andra människor, som motsätter sig våra planer, eller från svårigheter och problem som ligger i själva den sak, som vi föresatt oss att utföra. Om vi skall kunna få, kunna göra eller kunna bli det som vi önskar, då måste vi göra en tillräckligt stor ansträngning, och upprätthålla den, så länge som är nödvändigt. Orden önskan, beslutsamhet, effektiv handling och uthållighet sammanfattar vad vi nu har talat om. Den huvudsakliga motivationsfaktorn för handling är önskan eller begär i en eller annan av deras olika former.

Men när vi kommer till frågan om "evolution genom egen ansträngning" är det en högre motivationsfaktor, Viljan, som träder i verksamhet. Viljan kan ses som "sublimerat begär". Den kan kontrollera begärsdriven handling. Viljan är grunden för verklig självkontroll och utgör den högsta av människans gudomliga förmågor. "Begär" av olika slag åstadkommer energi för utövandet av dem. Viljan ger oss styrka att uppnå våra mål.

Vi ser alltså att det världsliga livets påfrestningar uppfordrar oss till ansträngningar. Vi kan också se att när vi utövar ansträngning stärker detta de förmågor som vi då använder. När det gäller våra förmågors tillväxt och deras utveckling främjas då evolutionens mål. Även samhället gör framsteg genom dess medborgares ansträngningar. Se bara på de stora intellektuella framstegen, särskilt inom de vetenskapliga, industriella och kommersiella områdena, och som nu äger rum i en enastående fart och i en skala utan jämförelse. Denna utveckling uppkommer genom de ansträngningar som människor gör för att höja sin levnadsstandard, men i allmänhet är det endast den materiella standarden de bryr sig om. Som resultat av dessa strävanden uppstår då en stor ökning av de intellektuella krafterna också, men utvecklingen av moral och etik är härvid försumbar. I första kapitlet undersökte vi denna utveckling och dess långsiktiga återverkningar i olika avseenden. Vi såg att denna uteslutande inriktning mot materiell välfärd medför framsteg åt det hållet, men inte alls berör det vi kallar andlig utveckling.

Den ensidiga inriktningen mot materiella ting återspeglar sig i våra relationer med människor på så sätt, att vi ofta behandlar dem som föremål, ibland som ägodelar. Finns det inte en tendens, att vi exploaterar varandra för att få sällskap, vänskap, uppmuntran, underhållning, osv. ?Det visar sig genom att vi känner oss ensamna och isolerade, när vi går miste om sådan gemenskap. Genom andra människor får livet både innehåll och olika problem, vilka är mer eller mindre önskvärda. Men alltför ofta är samvaron till största delen bara en fråga om tidsfördriv. Resten av vår tid går åt till vardagslivets rutiner: arbete, måltider, sömn. På ett nästan tvångsmässigt sätt behöver vi andra människor, ägodelar och någonting att göra. I stor utsträckning är det "livet" som lever oss, istället för tvärtom. Vi är så insnärjda i det, att det nästan hypnotiserar oss. Våra gensvar på livet är automatiska, så tillvida att vi reagerar mot folk och händelser, i enlighet med vad vi genom erfarenheter blivit betingade till. Vi beter oss enligt våra egenheter och karaktärsdrag. Våra bemödanden ger så att säga återverkningar på det horisontella planet, och där stannar vi kvar, så länge vi inte känner till något annat eller är nöjda med att vara där.

Det finns emellertid också en vertikal riktning, som vi inte bara kan, utan som vi också måste göra framsteg i, för att vår fullständiga utveckling enligt evolutionsplanen skall äga rum. För detta hjälper oss de vanliga levnadsmödorna endast tillfälligtsvis. Hur går vi då vidare, om vi nu vill påskynda vår utveckling? Varför bör vi försöka skynda vidare med något, som vi på lång sikt skall uppnå ändå? Vad är det som hindrar oss att börja?

För att ta den sista frågan först, så är det vår okunnighet beträffande inte blott de processer som detta är fråga om, utan om själva den andliga utvecklingens möjlighet, som hindrar oss från att ge uppmärksamhet åt saken eller försöka göra något åt den. När det gäller varför vi bör försöka detta så ligger svaret i ett ord: lidande. Det finns en tung börda av lidande i världen. Allt världens lidande kan förvisso ytterst hänföras till okunnighet. Okunnighet om Livets natur, om Lagen, om evolution och om frälsning genom egen ansträngning.

Denna okunnighet är tyvärr inte bara massornas, utan den tillhör våra ledare. Det skulle här föra för långt att gå närmare in på det trängande behovet av full förståelse av dessa sanningar för våra påtaganden av fullständigt personliga ansvar. Men världsläget uppvisar verkningar av denna okunnighet, t.  ex. i dagens konkurrensmentalitet, med allt vad den medför. Den allmänna långtråkigheten, och äldre människors ensamhet, är ett annat helt annorlunda resultat, liksom verkningarna av okunnighet och vidskepelse på religionens område, som visade sig genom blodiga upplopp vid Pakistans delning från Indien, huvudsakligen på religiösa grunder. [Eller som sedan i Israel och Palestina. ] Gaskamrarnas och koncentrationslägrens ohyggligheter under senaste världskriget, med dess omätliga lidanden, är andra exempel på en otrolig okunnighet med åtföljande känslolöshet.

Så här fortsätter världens lidanden i stor skala. I det personliga livets lilla skala utgörs lidandei denna mening av bekymmer för att uppnå och behålla en plats i det konkurrensdrivna yrkeslivet och av vår strävan efter trygghet. Till och med sådant som grundskoleprov orsakar stor ängslan och lidande, inte bara bland några av barnen utan också för deras föräldrar. Världen är inte snäll. Okunnighet och girighet står för den största delen av våra svårigheter, lidanden och bekymmer, och de är ansvariga för det samhällsgissel som heter konkurrens.

Syftet med dessa exempel är att försöka visa det berättigade i att göra vissa ansträngningar för att bli mer förstående och att utifrån ett verkligt engagemang för våra medmänniskor bli mer samarbetsinställda och dugliga, istället för konkurrerande. Varje möda i den riktningen ligger i linje med den långsiktiga planen för mänskligheten, och den medför med nödvändighet en upplyftande inverkan, om än så liten, och vi måste börja själva, med oss själva. Merparten av mänskligheten befinner sig fortfarande mer eller mindre på den nedåtgående involutionskurvan, vilket vi berörde i ett tidigare avsnitt. Vad som skrivs här kan för dem i bästa fall vara "intressant", om ens det. Det skrivs först och främst för de relativt få, som hör till den uppåtgående bågen, för dem som börjar växa i den "vertikala" riktningen, och som kan och vill verkligen tänka. Det skrivs med förhoppningen, att så snart de vet i vilken riktning de skall sträva, så kommer de att vilja göra det, och därmed hjälpa till med att reducera mänsklighetens intolerabla börda av lidande.

Detta kan låta storvulet, och även om några få som läser detta kanske gör själva ansträngningen är det möjligen till att börja med mest för att gagna sig själva. Men deras tilltagande förnimmelser, djupare insikter och glimtar, som därigenom uppstår, kommer snart att göra dem medvetna om det större verksamhetsområde som behöver deras arbete. De kommer då blott att vara alltför villiga att utföra det.

Utifrån vad som tidigare har sagts om Lagen är det uppenbart att människor måste göra detta evolutionsarbete individuellt; av sig själva, om än ej för sig själva. Ingen annan kan göra det för dem.

Vad måste vi göra? Först och främst måste vi göra oss förtrogna med denna allomfattande och mentalt tillfredsställande Sanningsfilosofi som vi kallar Teosofi. Ett sådant studium kommer inte, i sig självt, att visa oss Sanningen. Men det kommer att utveckla inre förmågor, som annars inte används. Det kommer att utveckla och utvidga medvetandet. Ur djupet av medvetande och varande kommer, till var och en i enskildhet, det vägledande ljus fram, som visar vad man skall göra. Möjligen kommer Viljan att träda i funktion, och Viljan sätter människan istånd till att uppta kontroll av sina 'vehikler', så att dessa fungerar effektivt och i enlighet med hennes bestämmande.

Inom oss har vi alla tillgång till Sanningen. Potentiellt är varje människa ett ljuscentrum och en källa till upplysning i en annars andligt förmörkad och dyster värld. Förvisso är det ett storartat arbete att medverka till att den stora planen för vårt utvecklingsstadium skall bära frukt. Vi kan åtminstone försöka.

Teosofi- Vad går det ut på 8

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Annons:
Aldebaran
2009-06-20 14:27
#1

Tror att detta är en av dom bästa artiklarna för några av er.. Den ger en förklaring på våra frågor ang. våran sträva, våran evolution och vad vi har att göra..

Lite intressant att att han tar upp Adam och Eva samt lite om Rotraser..

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

evrekaw
2009-06-20 18:13
#2

Ja, den var ytterst informativ. Den tog upp en hel del som sagts tidigare på ett tydligare sätt. Nu var det många poletter som trillade ner kan jag säga…

Tror jag ska läsa om den, för det brukar trilla ner ännu fler under andra läsningen…

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Aldebaran
2009-06-20 18:58
#3

Kul att höra Evre..Gör det, det ger mycket om man läser om igen.Glad

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

cillaj
2009-06-22 15:38
#4

Jisses va bra den här var då!! Spännande jue.

Säger ju otroligt mycket om vårt leverne idag och den känslan man kan ha om den stora okunnigheten.

Man frågar sig ofta, " Varför gör dom så"

inte konstigt alls då!

Tack Alde

Aldebaran
2009-06-22 18:30
#5

mmm den är faktiskt rätt bra. han tar det på ett mycket lättförståligt sätt.. Åtminstone enl. mig..

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Waara
2009-06-22 20:38
#6

Tack så mycket, nu på 4-sidor word, ska sätta mej o läsa nu :)

Annons:
Aldebaran
2009-06-22 21:17
#7

tror att det kommer att bli en trevlig läsning…Glad

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

cillaj
2009-06-22 21:28
#8

Det blir det, lovar!

Och lättförstålig oxå. enl mig.

Waara
2009-06-22 22:05
#9

Det blev det oxå, väldigt givande läsning! tack, jättemycket.

Aldebaran
2009-06-22 22:19
#10

vassego… Glad

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

[rore]
2009-06-23 18:21
#11

Tackar så mycket,,,,,,,,,,

Det var som nån uttryckte sig,,,

både en o två poletter som trillade nerGlad

Tål defenitivt att läsas igen,,,Flört

Aldebaran
2009-06-23 20:04
#12

tror att det är så med alla kapitlen… det är ett abstrakt och ett svårt ämne att sätta sig in i även om man tror att det kan vara såhär…

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Aldebaran
2009-06-24 21:05
#13

dags att lägga ut nästa kapitel, eller? Glad

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Annons:
evrekaw
2009-06-25 00:51
#14

#13 Absolut!

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Aldebaran
2009-06-25 00:58
#15

det är gjort Evre  Flört

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Waara
2009-06-25 01:49
#16

Jo, såg det jag med, tack, ska läsa imorgon :)

Aldebaran
2009-06-25 01:50
#17

gör du så…natti natti på dig med då Glad

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Upp till toppen
Annons: