Annons:
Etikettsjälens-resor
Läst 3522 ggr
cillaj
6/5/09, 11:55 AM

Hadji den vise kap 15

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Av Anna C Bornstein

En dag kom skeppet till en hamn långt norrut där havet invid kusterna täcktes av is. Där i staden bodde en yngling som hette Aron. Aron var son till en rik köpman och hade gått i många skolor. Han kunde tala och skriva flera språk och var väl förtrogen med vetenskaperna och insatt i religiösa spörsmål. Aron hade alltid fått lovord av sina lärare och betraktades trots sin ungdom som en lärd man i sin hemstad. Men själv kände han sig okunnig. Ju fler böcker han läste och ju mer han lärde sig, desto mera medveten blev han om sin egen okunnighet och enfald.

Han kände alltid att det var någonting som fattades i böckerna, liksom i lärarnas förklaringar och i hans egna tankar om det han hört och läst. Han kunde inte förklara ens för sig själv vad det var. Men det som saknades syntes honom allt mer väsentligt och hans egna kunskaper allt tommare. När lektionerna slutade för dagen brukade Aron gå ned till kajen, krypa upp på en packlår och sitta alldeles stilla och blicka ut över havet. Det var en sådan kväll som Aron fick höra talas om Hadji av en besättningsman på det nyanlända skeppet. Han hade gått iland för att skaffa mat och andra förnödenheter. Så fort Aron hörde Hadjis namn nämnas fylldes hans hjärta av glädje och hopp. Han lyssnade uppmärksamt till allt som mannen hade att förtälja, och gömde varje ord i sitt hjärta. En sådan visdom var det nog som Aron hade längtat efter och förgäves sökt i sina böcker.

Innan han gick till sängs den kvällen hade han beslutat sig för att resa till ön och söka upp den vise Hadji. Efter en kort tid av intensiva förberedelser tog Aron farväl av sin far och mor och gick ombord på ett av faderns stora handelsfartyg. Färden blev lång och stormig. När Hadjis ö äntligen siktades, bad Aron att ensam få ro iland. Fartyget fortsatte sin färd. Om ett år skulle det komma tillbaka för att hämta honom. Han hade lovat sin far och mor att inte stanna borta längre, och det löfte tänkte han hålla. Aron tog nu farväl av sina vänner på fartyget och rodde mot stranden. Det kändes som om han väntat hela sitt liv på det förestående mötet.

De sista minuterna innan han skulle stå inför den vise var långa som en evighet. Hadji satt  på en klippavsats nere vid vattnet och såg Aron kliva ur båten och dra den iland. Han visste i sitt hjärta att det var en vän som kom. Han hade för länge sedan sett den långe, ljuse ynglingen i sina drömmar och förutsett att de skulle mötas. Men Hadji skyndade honom inte till mötes för att omfamna honom utan satt stilla kvar.

Han förstod människornas blyghet och kände deras rädsla för starka känsloyttringar, därför väntade han lugnt på att nykomlingen själv skulle närma sig honom. Aron såg inte Hadji med detsamma. Men medan han gjorde fast båten blev han medveten om att någon iakttog honom. Han fick en egendomlig och mycket lycklig förnimmelse av att vara sedd och igenkänd i sitt innersta väsen. Det vibrerade därinne som om han svävade fram när han gick över den vita sandstranden. Så stannade han och lyfte på huvudet. Där bara någon meter ovanför, satt Hadji och smålog. De båda betraktade varandra länge under tystnad.

De var ganska jämnåriga, men för Aron var det som att stå inför en älskad och vördad fader. Trots att Hadji inte kunde meddela sig med ord, lärde sig Aron mer under dessa korta ögonblick i Hadjis närvaro än han gjort under alla år han tillbringat tillsammans med sina lärare. Det var som om hindrande fjäll föll från hans ögon.

För första gången i sitt liv såg han sin egen, vattnets, bergets, trädens och himlens sanna betydelse. Det var inget som kunde tänkas eller fångas i ord. Det bara var. Det var den väsentliga kärnan i allt, och den låg blottad som en lysande pärla för Arons blick. Nu började den lyckligaste tiden i Arons liv. Tillsammans med Hadji öppnades ständigt nya horisonter, trots att ön där de vistades inte var större till ytan än den stad sär Aron växt upp. När de plockade örter kunde Hadji plötsligt hejda sig vid åsynen av ett ovanligt blad eller en älsklig blomma. Om Arons blick då följde vännens, upptäckte han en hel värld som han aldrig förut känt till, bladets värld, blommans värld.

Allt i naturen, även sådant som förut synts honom dött, såsom stenar och jord, talade till honom och uppenbarade sina hemligheter när han vandrade vid Hadjis sida. Detta skulle Aron aldrig kunna förklara. Men Hadji behövde inga förklaringar. Han förstod utan ord. Ibland önskade Aron att Hadji hade kunnat tala, för Aron hade inte lika lätt att förstå. Och han längtade efter att få ta del av Hadjis tankar och med honom dryfta frågor som han stött på i de lärdes tjocka böcker. Så en dag beslöt sig Aron för att lära Hadji sitt hemlands språk. Det blev en lustig lek när de strövade omkring tillsammans.

Allt skulle namnges - träden, örterna, djuren, stenarna, himlen, molnen, vindarna. Hadji behövde bara höra ett ord en enda gång för att minnas det och han hade lätt för att härma Arons uttal. Snart kunde Hadji säga enkla meningar, men bara sådant som man kunde se och ta på. Det var svårare för Aron att förklara orden och begreppen för de osynliga och ogripbara tingen som sinnesstämningar, tankar och känslor. Allra svårast var det att tala om livets högsta värden, om skönhet, godhet, sanning…

När Aron ställdes inför den uppgiften insåg han att han egentligen inte visste något om vad skönhet, godhet och sanning var. Han kunde säga att den blomman var vacker, eller att Hadji är god eller att det är sant att solen skiner. Men han kunde inte förklara vari blommans skönhet eller Hadjis godhet bestod. När Aron nått så långt i sin undervisning log Hadji sitt milda leende.

Han kunde ju läsa Arons tankar och visste vad vännen grubblade över. Det var ju dessa ting som Hadji förstod sig allra bäst på. Han önskade inget hellre än att uppenbara dem för Aron. Men det var ju ingenting som kunde förklaras. Det måste skådas. Hadji erinrade sig hur jungfrun hade kommit till honom och sporrat honom att söka. Hon hade ingivit honom mod att utstå prövningar och manat honom till eftertanke. Sådana ting som det sköna och det goda och det sanna levde i och strålade ut från det osynliga ljuset. För att lära känna det sköna, goda och sanna, måste man närma sig detta ljus.

Jungfrun hade visat Hadji vägen, men Hadji hade varit tvungen att vandra den själv. Hadji kunde nu vägleda Aron, men också Aron måste vandra vägen på egen hand. Det första Hadji gjorde sedan han beslutat sig för att visa Aron vägen till livets källa, var att dra sig undan. Han höll sig inne i hyddan och förbjöd Aron att störa honom. Aron vandrade nu håglöst omkring på ön. Allt syntes honom så grått och trist. Redan innan han mötte Hadji hade Aron varit medveten om att något väsentligt saknades i hans liv. Han hade känt den gnagande tomheten trots alla kunskaper han förvärvat. Denna tomhetskänsla hade skilt honom från de andra människorna i hans hemstad. De var tämligen belåtna med det lilla de visste.

Aron däremot hade längtat efter något ogripbart, som han inte förstod, som han endast upplevde frånvaron av. När han första gången mötte Hadji, hade han fått skåda in i tillvarons innersta och sett att där inte var tomt, att där fanns en levande, lysande sanning som inte behövde tänkas, som bara var. Ögonblicket av klarhet var snart förbi, men lyckan över vad han sett  och upplevt levde alltid kvar inom honom. Varje gång Aron sett på Hadji påmindes han om detta. Vännens närhet hade jagat bort tomhet och fyllt hans sinne med ljus förtröstan. Han hade levat som i ett rus. Nu infann sig den stora tomhetskänslan när Hadji inte längre fanns i närheten. Den var värre och mer plågsam än någonsin förut. Aron klagade bittert sin nöd. Vad hade han gjort för att ådra sig Hadjis ogillande?

Nog måste vännen vara mycket vred för att på detta sätt förvisa honom från sin närhet? Aron grät över sig själv, över sin oförmåga, sin hjälplöshet och sin blindhet. I sina egna ögon var han inte bättre än daggmasken i jorden. Hadji stannade i sin hydda i åtta dagar. Han ville pröva vännens mod, hans ödmjukhet, längtan och beslutsamhet. Hadji fann Aron sittande hopkurad på en sten nere vid stranden. När Aron såg  Hadjis skugga falla över marken sprang han upp med ett utrop av glädje. Han kastade sig för Hadjis fötter.

Äntlighet, äntligen var den långa förvisningen till ända. Arons hjärta blev alldeles stilla av ödmjuk och andäktig sällhet.

-Stig upp min vän, sa Hadji lågt. Låt oss gå upp på berget och talas vid, jag har något mycket viktigt att säga dig. Den kvällen berättade Hadji om vägen till det osynliga ljuset. Han frågade Aron om han kunde tänka sig att utstå de prövningar som väntar den som vill finna det.Aron var villig, ack så villig.

Hadjis berättelse hade försatt honom i hänryckning. Var det inte detta han alltid hade väntat på och hoppats på ? Att hans längtan skulle leda till något. Att livet skulle bli ett stort äventyr! Han kramade Hadjis händer och tryckte dem mot sitt bröst. Lättnaden var oerhörd då han nyss befunnit sig i den största förtvivlan och trodde sig ha förlorat sin vän för alltid. Så kom det sig att Hadji, efter att ha varit Arons läraktige elev i mänskligt språkbruk, slutligen blev dennes lärare i andliga ting.

Men Arons väg liknade inte Hadjis, även om de insikter den skulle ge var densamma. Varje människas väg till det osynliga ljuset skiljer sig från alla andras. Den stakas ut av hennes hemligaste förhoppningar, farhågor och drömmar, för den leder genom hennes inre - och inte genom någon yttre värld. Det är i sitt eget inre hon får kämpa mot vidunder och frestelser. Det är där hon hämtar mod och kraft - och det är där hon slutligen finner det osynliga ljuset.

Annons:
Wargmane
6/5/09, 12:25 PM
#1

Ja som alltid …blir man ju så glad av denna underbara berättelse!

Tack igen Cilla!!

_B.B //Kristina

**Målet Är Att Livet ska Levas…
*…tha mi a' lorg…*
**
_Medarbetare på Existens

Aldebaran
6/5/09, 12:44 PM
#2

Kunde inte låta bli att läsa igenom …Ja, vad skall man säga som inte redan har sagts i #1…Hadji får kontakt med monaden, sitt över jag och ser allt som det egentligen är…

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

cillaj
6/5/09, 12:45 PM
#3

viss e de så!!!!

Helt underbar är den.

Waara
6/7/09, 12:05 AM
#4

Jättefin berättelse! tack Cillaj! -Det bara var. Ja, det bara är.. så fin!

[outgrundlig]
6/8/09, 10:56 PM
#5

Jaa så härlig läsning det är….tack igen :)

[rore]
6/9/09, 11:25 AM
#6

Åhh, den går verkligen rakt in i det inersta,,,Gråter Det är inga sorge tårar,, bara ren glädje,,, tack cillaj

Annons:
cillaj
6/9/09, 11:43 AM
#7

Vassegoa!!!

Upp till toppen
Annons: