Själens resor

Hadji den vise kap 5

2009-05-12 13:43 #0 av: cillaj

An Anna C Bornstein

 

Så småningom mognade Hadji till en ung man. Han hade lärt sig mycket och förstora att inrätta sin tillvaro så att den blev så bekväm som möjligt. Han gjorde kläder och skor av hudar och lärde sig göra rep av växtfibrer. Han tillverkade dolkar av bamburör och vassa stenskärvor. Genom att studera svalornas bon fick han idén att bygga en egen liten hydda, så att han slapp bo i den trånga och fuktiga grottan.

Väggarna gjordes av flätade granar och lera och taket av packat gräs. Han nöjde sig inte med bara ett enda rum, som han hade haft i grottan, utan reste skiljevägg så att det blev två, ett rum att sova i och ett rum att äta och förvara matförråden i. Dörren som var flätad i vassrör och kvistar var så hållfast, att inget djur kunde ta sig in när han var borta.

Han tämjde hönsfåglar som försåg honom med ägg, gjorde spjutspetsar av horn och en sköld av hopvikta hudar att skydda sig med om han blev anfallen. Nu klagade han inte längre över att han hade skapats så värnlös. Med hjälp av tankeförmåga och fingerfärdighet hade han bättrat på naturens verk och stärkt sitt självförtroende. Ingen vågade längre angripa honom. Till och med lejonet höll sig på respektfullt avstånd. Men en sak tyckte han inte om. Det var att flera av djuren så lekande lätt löpte ifrån honom när han jagade dem. Därför beslöt han en dag att försöka fånga en av de starkaste och snabbaste vildhästarna och tämja den så att den lät honom rida på  sin rygg.

Han fångade in en vacker vit hingst och svingade sig upp på hans rygg. Men hingsten stegrade sig och Hadji kastades med en duns till marken. Han gav inte upp utan gjorde flera försök. När kvällen kom var hästen fortfarande lika vild- och Hadjis kropp gul och blå. Till slut gav Hadji upp och blev liggande på marken alldeles utmattad. Men då kom hingsten fram och puffade vänligt på honom som om han ville uppmuntra honom att försöka igen. Den här gången stod hingsten alldeles stilla och lät Hadji sitta upp. När Hadji slog armarna om hans muskulösa hals, satte den av i galopp mellan träden.Så gick det till när Hadji fick en trogen vän som aldrig tröttnade på att bära honom på sin rygg. Han stormade fram från den ena änden av ön till den andra och drömde att han var viktlös och ogripbar som vinden. Ofta låg Hadji på rygg i gräset och beundrade fåglarnas flykt.

Han greps av en stark längtan att bli vän med dessa fria sällsamma väsen. Han lyckades småningom tämja en falk. Hadji beundrade falkens skarpa, genomträngande blick, som kunde se rakt in i solen. Han studerade vingarnas rörelse, vingpennornas ställnig och hur fågeln lät sig lyftas av vinden. Han jämförde sina egna armar med falkens vingar. I hemlighet avundades han falken men han var glad och lycklig över att ha fått en sådan kamrat.

En het eftermiddag när han låg och slumrade under susande palmkronor drömde han att han var en falk som gled fram mellan molnen. Han kunde dyka genom rymden, räta ut sig och på nytt stiga upp mot solen, allt högre tills ön var som en liten prick långt därnere i havet. Det ingav honom en obeskrivlig känsla av lust och frihet.

När han vaknade visste han för ett ögonblick inte om han var falken med de starka vingarna- ett luftväsen- eller Hadji, jordevarelsen.

Allt i naturen förändrades ständigt. Dagen övergick i natt och natten i dag. Vattnet dunstade och blev till ånga och ångan förtätades till vatten. Föremål som Hadji kastade i elden brändes till aska och rök. Röken förvandlades till sot på hyddans väggar om den inte fann vägen ut i det fria. Till och med berget vittrade sönder genom kyla, regn och blåst. Ingenting stod stilla. Allt rörde sig. Tiden flydde oupphörligt. Våren övergick i sommar, sommaren i höst och hösten i vinter. Inte ens Hadji kunde fånga och hålla kvar de bortilande ögonblicken, som tycktes bära hela tillvaron på sin rygg.

Hadji upplevde stunder när ön kändes för liten, och han plågades svårt av rastlöshet. Han längtade intensivt efter något utan att veta vad det var. Han drev planlöst omkring. Ingenting kunde då fånga hans intresse . Han undrade varifrån vinden kom och vart den var på väg, hur fiskarna kände det när de simmade där nere på djupen. Han ställde sig frågor som han inte kunde få svar på, och hans tankar irrade lika oroligt som hans fötter.

Natten efter en sådan dag rasade en våldsam storm över ön. Vinden slet i trädens kronor och på morgonen låg ett väldigt rotsystem, som var nästan lika omfångsrikt som kronan, och som liknade den. Sedan såg han ner på sina egna fötter som löpte så lätt över stock och sten att de knappast snuddade vid marken. I jämförelse med trädet var han lika snabb och lätt som falken var jämfört med honom.

Han ägnade mycket tid åt att studera djuren och deras beteenden. Just för att de sinsemellan var så olika och annorlunda än han själv, kunde alla lära honom något av värde. Det var genom deras olikheter han kunde känna igen dem. Bina tedde sig som små och ludna om de jämfördes med något stort och slätt, som exempelvis hans egen kropp. Lejonets rytande blev skräckinjagande bredvid lammets saktmodiga bräkande. Hummerns hårda skal fick mening genom att jämföras med varelser med en mjuk och känslig hud. Örnen flög högt jämfört med småfåglarna och insekterna som höll sig nära marken.

Alla varelser, Hadji själv inberäknat skiljde sig från varandra på oräkneliga sätt, men deras olikheter förenade dem, för vad skulle de vara utan varandra? De behövde varandra för att kunna lära känna sig själva och förstå sin egenart. Det var ju genom att leva tillsammans och iaktta sig själva och varandra som de upplevde sin egen styrka och svaghet, sin egen storhet och litenhet. Hadji var inte ensamen. Han hörde oupplösligt samman med eldflugan som glödde i nattens mörker, med fisken i korallrevet, med luftens svalor, med sorkarna i jorden och med den vita hingsten som bar honom på sin rygg.

Anmäl
2009-05-12 15:09 #1 av: Aldebaran

Den blir allt klart intressantare för varje kapitel...

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Anmäl
2009-05-12 15:12 #2 av: cillaj

 

Mm, det blir bättre o bättre.

Anmäl
2009-05-12 16:00 #3 av: Aldebaran

Människans utveckling i romanform...

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Anmäl
2009-05-12 19:11 #4 av: Wargmane

Jaaaa det är såå bra !!

Tack Cilla !!

Tack förresten för ditt fiiina inlägg på min hemsida Glad

B.B //Kristina

Målet Är Att Livet ska Levas...
...tha mi a' lorg...

Medarbetare på Existens 

  

Anmäl
2009-05-12 20:26 #5 av: Fialotta2

Tack Cilla!

Det är mycket fint hittills i berättelsen. Jag ser fram mot nästa kapitel.Glad

Anmäl
2009-05-12 20:51 #6 av: Aldebaran

jo, den är fin... Jag har altid vetat vem hon är och jag har flera böcker av hennes andlige mentor som var Paul Brunton.. Men aldrig har jag lästa något från Anna

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.