Själens resor

Hadji den vise kap 2

2009-05-04 11:07 #0 av: cillaj

Av Anna C Bornstein

 

Hittills hade Hadji inte haft så många tankar eller frågor. Han hade varit en varelse bland många andra på ön och tagit del i dess sjudande liv. Han hade ätit när han var hungrig, flytt när han var rädd, somnat när han var trött, uppsökt hinder när han längtade efter värme och ömhet. Hungerns, rädslans trötthetens och ömhetslängtans krafter som drivit honom, hade han inte undrat över. Han hade lika gärna kunnat vara en harunge eller hjortkalv. Han hade inte ännu förstått att han var en människa som hade medvetandets gåva.

Ensamheten skapade en stor stillhet inom honom. Gradvis blev han medveten  om motstridiga krafter som kämpade om herraväldet över hans liv. Dunkla aningar började röra sig inom honom. De skulle sakta stiga upp till medvetandets yta och en dag förvandlas till klara och tydliga bilder och reflexioner. Detta begynnande uppvaknande ägde gradvis rum i Hadjis inre utan att han märkte något. Precis som frön som gror i den mörka, fuktiga jorden om våren utan att någon ser det. Men en dag skedde något med honom som i ett slag förändrade allt. Han stod i strandkanten och såg ut över havet. Det var som om plötsligt en låga hade tänts inom honom och han kunde betrakta sig själv.

Här står jag, tänkte han, och han kände sig mycket betydelsefull med ens. Jag känner, vinden som leker i mitt hår och den varma sanden under fotsulorna. Jag ser molnen segla fram på himlen och jag andas in doften av det salta vattnet.

Allt tycktes få en ny mening genom att han nu för första gången visste att han upplevde det. En ny självkänsla växte fram inom honom. Han började ana att han var en utvald varelse, skapad för att överblicka och förstå och inte för att bli ett offer för tillvarons dunkla krafter. En dag när Hadji var ute på strövtåg fann han en död örn i ett snår. Han betraktade länge och tankfullt den glänsande fjäderskruden och de starka vingarna. Han erinrade sig vilken stor respekt örnen åtnjöt bland andra djur.

Hadji upptäckte möjligheter att hävda sig, trots att hans kropp inte var så smidig och stark som djurens. Det var tack vare hans fantasi och tankeförmåga. Fantasin hjälpte honom att hålla kvar eller framkalla bilder av vad han upplevt långt efter det att själva upplevelsen flytt. När han ställdes inför en svår  eller farlig situation, kunde han erinra sig andraliknande situationer som han klarat av förut. Minnet av dessa erfarenheter hjälpte honom. Han frågade sig själv vad han skulle göra. Sedan var han alldeles stilla tills lösningen uppenbarade sig. Den kom alltid inifrån. Den steg upp i hans medvetande från okända djup.

Skrivet av Cilla.

Anmäl
2009-05-04 11:27 #1 av: Aldebaran

Fint skrivet.. Man märker om man läst böcker av Paul Brunton att Anna  hade mycket med honom att göra...

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Anmäl
2009-05-04 11:30 #2 av: cillaj

 

Tackar. Precis, det slår igenom ganska bra.

Anmäl
2009-05-04 14:24 #3 av: Wargmane

Underbart!Glad

B.B //Kristina

Målet Är Att Livet ska Levas...
...tha mi a' lorg...

Medarbetare på Existens 

  

Anmäl
2009-05-04 16:09 #4 av: Fialotta2

Mycket fint skrivet och min fantasi väcks ännu mer om vad som kommer härnäst. Glad

Anmäl
2009-05-05 13:22 #5 av: Ayena

Oj så spännande! Ser fram emot fortsättningen.

Glad

Anmäl
2009-05-05 13:42 #6 av: cillaj

 

Fortsättning kommer på fredag.

Anmäl