Själens resor

Hadji den vise kap 7

2009-05-18 12:26 #0 av: cillaj

Av Anna C Bornstein

 

En försommarmorgon vaknade Hadji tidigt. Ön var klädd i sin allra fagraste skrud och ett rosa skimmer förebådade solens uppgång i öster. På varje grässtrå dallrade en daggdroppe som fångade upp ljusstrålarna. Fåglarna kvittrade och aporna väsnades i träden. Den stora lejonhannen gled tyst omkring bland klipporna. Hela den dagen levde Hadji i förväntan som om något stort och underbart skulle komma att ske. Han kunde inte förmå sig att göra något, utan höll sig i stillhet avvaktande och väntande. Men skymningen kom utan att något hade hänt. Solen gick ner. Till slut blev han så trött där han satt att han inte längre kunde hålla ögonen öppna.

Den natten drömde Hadji att en skön varelse steg upp ur havet och närmade sig honom. Hon hade långt, böljande hår. Det omgav hennes kropp som en mantel av ljus. Hon var mer lik honom själv än någon annan varelse han sett. Hennes ögon var djupa och outgrundliga och hennes hy var vit som mjölk. Hon kom fram till Hadji, lutade sig över honom och kysste honom ömt på pannan. Hadji slog upp ögonen. Var han vaken? Drömde han fortfarande? Jungfrun hade inte försvunnit utan fanns kvar. Vem kan egentligen säga var gränsen mellan dröm och verklighet går? För Hadji var hon i alla fall verkligare än något annat han upplevt. Fast det var första gången han såg henne, tyckte han ändå att han hade känt henne i hela sitt liv.

-Du är god och modig, sade hon. Du har aldrig klagat över att behöva leva i isolering och ensamhet utan har gjort det bästa av din hårda lott. Du törstar efter kunskap, och ditt hjärta är känsligt för naturens skönhet. Du har upptäckt att livet inte är vad det ser ut att vara, och du har börjat undra över dess natur och lagar och över dig själv. Jungfrun talade inte med ord till Hadji. Han hade ju aldrig lärt sig något mänskligt språk. Hon formade tankar och bilder och lät dem dyka upp i hans medvetande, lika klara och tydliga som om de varit hans alldeles egna.

-Jag har blivit sänd att föra dig till livets källa. Vägen dit är lång och du kommer att möta många faror. Och du ska veta att när du väl har börjat färden så finns det ingen återvändo.  Vad som än händer måste du fortsätta framåt tills du har nått ditt höga mål. Jag ska hjälpa dig. Du kan alltid lita på mig. Men de flesta prövningarna måste du ändå gå igenom ensam. Här tystnade jungfrun för att förvissa sig om att Hadji hade förstått. Sedan ljöd hennes stämma åter i hans inre.

- Vill du följa mig? Du behöver inte svara genast. Om tre dagar kommer jag tillbaka och då måste du ge mig ett besked. Farväl Hadji.

Jungfrun gled omärkligt bort och det dröjde flera timmar innan Hadji vaknade upp ur den djupa sömn som han befunnit sig i under natten. Det första han mindes var hennes glänsande silvervita hår. Han önskade att han hade lyft sin hand för att smeka det och för att känna om det var verkligt. Kanske var det spunnet av månstrålar. Han hade tidigare känt sig ensam och utlämnad, men aldrig som nu. Denna känsla tilltog i styrka och fördjupades under den första dagen till den grad att den blomstrande sommaren tedde sig som en öken för honom. Jungfrun hade bett honom tänka på om han ville följa henne till livets källa. Men mötet med henne hade försatt honom i ett sådant tillstånd av spänning och oro att han inte kunde tänka alls.

Han kände sig alldeles vilsen och eländig och kunde inte längre uppfatta något av den naturens fägring som tidigare gjort honom så glad och harmonisk. Nästa dag tyckte han sig höra hennes röstigen:

-Jag har blivit sänd att föra dig till livets källa. Det fanns tydligen en sådan källa. Men var kunde den ligga? Var fanns vägen som leder dit?

Hadji hade många gånger iakttagit djurens parningslekar och sett varelser födas och dö. Men han trodde inte att djuren kände till livets hemlighet. Kunde den späda jungfrun i drömmen verkligen veta något om den? Hadji manade fram hennes bild för sin inre blick. Jo, det var kanske möjligt. Hon var så vacker och såg ut att vara så vis. Men skulle han klara de prövningar som hon sagt att han måste utstå för att finna livets källa? Den natten  sov Hadji mycket illa, plågad av osäkerhet och tvivel. Han försökte tänka ljusa och lyckliga tankar. Men de hade knappt hämtats upp ur minnets gömmor förrän de förvandlats till något mörkt, sorgligt och skrämmande. När han tänkte på hinden, vilket alltid annars brukat skänka honom tröst, mindes han nu bara hennes kalla livlösa kropp. Han hemsöktes av skräcksyner och vaknade flera gånger av att han jämrade sig eller ropade högt.

När Hadji nu blickade tillbaka på sin tillvaro, tedde den sig drömlik och overklig. Visst hade han ofta känt sig glad och nöjd. Men hade inte denna tillfredställelse bottnat i blindhet och okunnighet? När hans tankar försökte närma sig livets djupaste hemlighet var det som om de snuddat vid ett osynligt kraftfält. Han tyckte att alla strävanden att förbättra sina villkor och att förstå naturens hemligheter hade varit förgäves. Han var ingen och visste ingenting. PÅ den tredje dagens morgon steg han upp blek och hålögd. Han kände sig trött och gammal. Nu tänkte han inte längre på livet utan i stället på döden som väntade honom. Varje dag kommer döden allt närmare, tänkte han. Vad blir det kvar av kroppens styrka, av naturens skönhet, av allt jag upplevt och tänkt när jag står inför döden? Vad är det för mening med alla mina strävanden och förhoppningar när döden ändå till sist ska hämta mig?

Dessa dystra tankar fick Hadjis hjärta att snöras ihop. Det kändes som om han hade en sten i bröstet. Han hade kommit till världen för att dö. Det var det enda han säkert kunde veta. Återigen tänkte han på jungfrun med de milda men genomträngande ögonen, hon som hade lovat att föra honom till livets källa. Om han någonsin hittade den, skulle dödens hemlighet säkert också uppenbaras för honom. Nästa natt kunde han inte sova alls. Timmarna kröp sakta fram. När jungfrun sent omsider visar sig, steg hon inte upp ur vattnet som förra gången utan tycktes komma svävande ner från månen med sitt långa vackra hår fladdrande efter sig. I nästa ögonblick stod hon vid Hadjis huvudgärd, lutade sig över honom och tryckte sina läppar på hans panna.

-Hadji min vän, har du fattat ditt beslut? Vill du följa mig till livets källa?

-Ja, jag följer dig om du finner mig värdig, svarade Hadji högtidligt.

Men så snart han sagt detta, överväldigades han av skam och blygsel. Hur kunde han hoppas att finna nåd inför hennes ögon, han som aldrig hade uträttat något utan bara tagit dagen som den kommit. Jungfrun förblev länge tyst. Hadji stod med böjt huvud framför henne. Sedan lade hon sin hand på hans hjässa.

-Var inte rädd Hadji. Du är ämnad för det stora äventyret. Högre makter har redan förberett dig. De har inte givit sig tillkänna förrän nu genom mig, eftersom de ville att din egen sanningslängtan skulle vakna och kräva ett svar på livets gåta. Det är din egen längtan som har kallat mig hit. Jag ska bli din ledsagarinna och tjäna som budbärare mellan dig och gudarna till du är mogen att möta dem ansikte mot ansikte. Om sju dagar kommer jag tillbaka och hämtar till det första provet. Varje morgon, medan det ännu är mörkt, ska du sätta dig på berget vänd mot öster och betrakta den uppgående solen. Tänk inte på vad som förestår och inte heller på vad som har skett i det förgångna. Helst ska du inte ha några tankar alls, eftersom solen då kan ingjuta sin eld och sin kraft i dig. I solnedgången ska du vända blicken mot väster. Försök då att glömma dig själv. Försjunk i den sällsamma stillhet som uppstår i naturen när solen går ner. Solen är ett väsen långt mäktigare än du och jag eller någon annan varelse i naturen. Den känner livets hemlighet och kan bistå dig i ditt sökande.

Hadji lade varje ord på minnet som den vackra jungfrun hade sagt. När hon bjudit honom farväl och försvunnit hade han kvar en ljuvlig känsla, som om något av henne dröjt sig kvar. Och den känslan höll i sig under hela den tid då han försökte utföra det som hon gett honom i uppdrag att göra. Han lydde hennes råd att inte försöka föreställa sig vad som skulle ske. När den utsatta dagen var inne, väntade han henne därför med ett stort lugn.

Anmäl
2009-05-18 12:35 #1 av: Wargmane

Åhh tack Cilla! Väntar med spänning på varje kapitel!Glad

B.B //Kristina

Målet Är Att Livet ska Levas...
...tha mi a' lorg...

Medarbetare på Existens 

  

Anmäl
2009-05-18 12:48 #2 av: cillaj

 

Tack Wargis, har många kapitel färdiga att slänga ut, så väntan lär inte bli så lång.

Visst é den bra!

Anmäl
2009-05-18 12:58 #3 av: Wargmane

Underbar !!Glad

B.B //Kristina

Målet Är Att Livet ska Levas...
...tha mi a' lorg...

Medarbetare på Existens 

  

Anmäl
2009-05-18 14:38 #5 av: Aldebaran

Nu börjar invigningarna för Hadji, en mycket fin berättelse

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Anmäl
2009-05-18 19:38 #6 av: hatchepsut

Det är bra upplägg, man får gå och fundera mellan kapitlen, blir en bra grund inför nästa del...

Anmäl
2009-05-18 22:34 #7 av: Fialotta2

Det är verkligen intressant upplägg. Det är tur att det kommer fler kapitel snart.

Tack Cilla

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.