Annons:
Etikettsjälens-resor
Läst 2985 ggr
cillaj
5/9/09, 2:20 PM

Hadji den vise kap 4

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Av Anna C Bornstein

På sina vandringar hade Hadji upptäckt en liten grotta högt uppe på bergssluttningen, sär han ofta sov om nätterna. Vid vackert väder och klar sikt klättrade han upp på bergets högsta topp för att blicka ut över det vida havet. Eftersom inget land kunde skönjas, trodde Hadji att hans ö var den enda i väld som fanns. Andra dagar satt han hopkrupen i timmar vid klipphyllan nere vid stranden och betraktade de blygråa skummande vågorna. De vräkte sig mot ön som om de ville sluka den. Men ibland var havet stilla och blankt och då kunde Hadji se himlen spegla sig i det.

Allteftersom Hadji blev förtrogen med vattnet vågade han sig ner i det. Han lärde sig att simma och dyka. På havets botten fanns vackra koraller, snäckor och musslor. Havet var fullt av överraskningar. Han plockade med sig musslor och upptäckte skimrande pärlor i deras inre. Vattnet var i ständig rörelse. Det sjöd av liv. Dunkla aningar och minnen vaknade när han dök ner i vågorna. När han rörde armarna och ben, fortplantades rörelsen genom vattnet och fick tången på andra sidan lagunen att sakta buga sig. Det var som om han utvidgades och fördes med de ljumma vattenströmmarna långt bortom sig själv. Han kände sig delaktig i den förvandling som ständigt pågick. Kanske hade han själv en gång i en svunnen forntid varit en vattenvarelse? Han hade inget minne av någon början då han kommit till världen. Och kunde inte föreställa sig en tid då han inte hade funnits.

Hadji släckte sin törst i de porlande källorna. Han såg regnet spänna sina tunna, livgivande strängar mellan himmel och jord och få växtligheten att grönska. En dag när regnet nyss hade upphört och vattendropparna glittrade på grässtrån och i blommornas kalkar, välvde sig  en skimrande regnbåge över havet. Den natten drömde Hadji att regnbågen slutade just där han vilade sitt huvud. Ibland doldes solen av tunga moln. Ett mörker sänkte sig över ön och hotfulla åskknallar fick varje muskel i kroppen att spännas. En sådan ovädersmorgon satt Hadji och flätade ett rep nere vid stranden. Plötsligt slog blixten ner i vassen och antände den. Rödgula eldtungor flammade upp intill honom och spred sig snabbt till de angränsande vassruggarna. För Hadji, som aldrig tidigare sett elden, var det ett sällsamt och skrämmande skådespel. Lågorna var alltför kvicka och lättrörliga för att kunna höra jorden till, fast han kunde se dem. De kilade snabbt ut och in mellan vassruggarna. Han sökte skydd bakom ett stort träd i skogsbrynet. Mörk rök bolmade upp från vassen och spred en frän doft.

När han betraktat den flammande elden på avstånd en stund, kände han sig något lugnare och närmade sig åter elden försiktigt. Han kunde inte motstå frestelsen att försöka fånga de fladdrande lågorna. Men när han grep efter dem, brände de hans fingrar och skrämde bort honom. Hadji grubblade intensivt över hur han skulle kunna tilltvinga sig elden och tämja den. När han såg att ett träd fattade eld var han snabbt framme, grep en brinnande kvist och sprang triumferande hem till grottan med den. Nu hade Hadji en egen eld, som han vaktade dygnet runt. Elden var alltid hungrig. Han måste mata den med grenar och kvistar för att hålla den vid liv. När det regnade fick han skydda elden så att lågorna inte skulle slockna. Elden väckte stolta drömmar hos Hadji. Den strävade alltid uppåt. Kanske var den besläktad med stjärnorna på himlen?

Om han blåste på glöden flammade elden upp. Hans andedräkt stod i en magisk förbindelse med elden. Det enda som tycktes vara mäktigare än elden, och som kunde besegra den, var vattnet. Elden var till stor nytta, inte minst om natten. Dess sken ersatte solens ljus. Med en fackla i handen gick han på nattliga upptäcktsfärder. Överallt vek mörkret undan. Hemliga hålor och gömslen lyses upp. Han såg vad han förut aldrig hade sett och blev invigd i många hemligheter. Han bekantade sig med de djur som strök omkring om nätterna när han själv brukade sova. Deras ögon lyste i mörkret och han tyckte att också de brann som av en inre eld. Elden värmde Hadji så att han slapp frysa. Men den gav inte bara ljus och värme. Den hade också en förtärande kraft som rådde på nästan allt. Lågorna kastade sig över det Hadji gav dem och slukade allt så att bara aska eller förkolnade klumpar återstod.

Hadji den vise kap 3

Hadji den vise kap 2

Hadji den vise kap. 1

Annons:
Fialotta2
5/9/09, 6:10 PM
#1

Vackra rader! Kan man skönja en typ av människans utveckling på jorden?

Väntar ivrigt på nästa kapitel.

Aldebaran
5/9/09, 8:50 PM
#2

Visst är det våran utveckling på alla plan…

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Fialotta2
5/9/09, 10:14 PM
#3

Joo, men visst är det så. Beskrivet på ett nytt sätt och intressant sätt.

[outgrundlig]
5/10/09, 1:20 AM
#4

Skrattande tack för ännu ett kapitel! Kram

attvaraellerintevara
5/10/09, 1:38 AM
#5

Intressant, kram / Astrid

Wargmane
5/10/09, 2:41 AM
#6

Cilla …jag bara älskar denna berättelse!!Glad

_B.B //Kristina

**Målet Är Att Livet ska Levas…
*…tha mi a' lorg…*
**
_Medarbetare på Existens

Annons:
cillaj
5/10/09, 12:21 PM
#7

Tackar, fortsättning följer……………….snart.

Upp till toppen
Annons: