Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (6) Senaste inläggen

24 Bilder 00. Existensiella frågor 01. Livsåskådning 02. Energier och krafter 04. Övernaturligt 05. Tarot 06. Andligt 10. Själen 11. Kroppen 12. Drömmar 13. Egna berättelser 14. Personligt 20. Intressanta budskap 21. Böcker, filmer och TV 22. Musik 23. Uppmaningar och citat 30. Sajten 31. Medlemmarna 32. Dagens hälsningar 33. Tävlingar 34. Skoj och humor 35. Anslagstavlan 40. Aktuellt i världen och hemma 41. Tidigare civilisationer 42. Kultur och folktro 50. Övrigt 60. Presentation av nya sajter
Livsåskådning

Teosofi i Modern form 2, Den hemliga läran

2009-04-18 01:02 #0 av: Aldebaran

Här fortsätter serien av Gunnar Larson Om Teosofi i Mordern form..

Den stora uppoffringen 

Aldrig har under sådana motgångar ett åtagande av sådan omfattning och betydelse förts till ett framgångsrikt slut.

För att förstå detta påstående måste Den hemliga lärans tillkomst sättas in i ett historiskt sammanhang.    Teosofiska Samfundet bildades i New York 1875 och snart därefter, 1877, gav HPB ut Isis Unveiled, ett första försök att föra något av esoterisk vetenskap (ockultism) till den bildade allmänhetens kännedom. Fram till dess hade denna vetenskap eftersträvats på olika sätt i skilda länder, både öster- och västerländska. De som var intresserade i ämnet hade genom sina skrifter gjort en del kunskap om en del av dess aspekter tillgänglig. Isis var i själva verket en samling av mycket av den kunskapen, med en massa tillkommande material och kommentarer, vilket antydde en gemensam underliggande källa för detta ett material som var allmänt känt till blott en liten del.    Efter utgivandet av Isis framställde HPB en stor mängd artiklar i ämnen med det ockulta. Därmed påverkade hon sakta människors tänkanden med en ny dimension till de vanliga synsätten. Under tiden hade samfundets huvudkvarter flyttats till Indien, nära Bombay. 1882 flyttade det igen och då till Adyar nära Madras [nu Chennai]. Under 1883 var Olcott (presidenten) särskilt upptagen med att resa runt och hålla föredrag i Indien medan HPB fortsatte med sina litterära arbeten.    I februari 1884 reste en grupp människor, däribland Olcott och HPB, till Europa, där de för en tid bosatte sig i Paris. Enligt uppgifter var det här som arbetet med Den hemliga läran började. Gruppen återvände till Indien vid slutet av 1884, men i februari 1885 blev HPB allvarligt sjuk och tillråddes att av hälsoskäl lämna Indien. Det gjorde hon den 31 mars med fartyg först till Neapel och reste därefter till Würzburg i Tyskland. Det var här som det vidare arbetet med Den hemliga läran skedde. I juli 1886 flyttade hon, av allt att döma på anstiftan av sin Mästare, till Ostende, där hon fortsatte skrivandet. Hon blev i både Würzburg och Ostende ordentligt tillsedd en stor del av tiden av den svenska grevinnan Constance Wachtmeister.    I maj 1887 flyttade hon sitt boende till London, fortsatte där sitt arbete och fick där två redaktionella medhjälpare, Bertram Keightly och dr Archibald Keightly. Den hemliga läran blev slutligen utgiven på senhösten 1888 då förresten samfundets esoteriska sektion bildades.     Dessa rena uppgifter om platser där HPB gjorde sitt skrivarbete ger ingen antydan om de ändlösa svårigheter som hon måste övervinna och den övermänskliga beslutsamhet som hon måste upprätthålla för detta.    Själva boken är med vilka som helst mått ett mästerverk och vem som helst som läser det i ren förundran över dess innehåll kan inte ha någon anledning till misstänksamhet om vad som kan ligga bakom dess tillkomst. Under de perioder då det skrevs var HPB tillsedd av ett antal människor, huvudsakligen av grevinnan Wachtmeister. I sin bok Reminiscenser om HP Blavatsky och Den hemliga läran antecknade hon egna erfarenheter från den tiden då hon var tillsammans med HPB. Den boken gavs ut 1893, endast två år efter HPBs död. Förutom att hon där beskriver stora händelser, som överrumplade HPB under hennes tider för denna gigantiska uppgift, så återger grevinnan många nära detaljer om HPBs liv vid den tiden. Det visas oss hur HPB reagerade mot vänners trolösheter och svek, anklagelserna mot henne av mr Hodson i hans rapport till The Society for Psychical Research i London osv. Allt detta är mycket levande berättat och blott en liten del av händelser som grevinnan och andra återger kan finnas med här.

De offer som HPB gjorde för att fullständiga sitt stora arbete illustreras inte minst av två stora händelser. En av dem ägde rum vid slutet av 1885 när HPB, fortfarande i Adyar, blev svårt sjuk. Om detta hade mrs Cooper-Oakley, som såg till HPB vid den tiden, följande att säga:

Mycket oroliga var timmarna och dagarna som jag gick igenom under dessa tre veckor av skötsel och vård, då hon blev värre och värre och läkarna slutligen gav uppnär hon var i koma. Det visade sig hur underbart det skyddande inflytandet över HPB var, om hon var dålig eller frisk. Jag var fullständigt isolerad med henne, nära husets tak... men natt efter natt vandrade jag ändå fram och tillbaka längs det flata taket för att få lite luft mellan 3 och 4 på morgonen, och när jag såg dagsljuset bryta fram över bengaliska viken undrade jag varför jag kände mig så utan fruktan, till och med när hon till synes låg vid stunden för döden. Jag kunde aldrig föreställa mig en känsla av fruktan komma nära HPB. Till slut kom den oroliga natten när doktorerna hade givit upp och sade att ingenting kunde göras, att det var omöjligt. Hon var då i ett komatillstånd sedan några timmar. Doktorerna sade att hon skulle gå bort i det tillståndet, och jag visste, mänskligt sett, att den nattens vaka måste bli den sista...

 Jag kan inte här gå in på vad som hände, en erfarenhet som jag aldrig kan glömma. Men mot kl 8 på morgonen öppnade HPB plötsligt sina ögon och bad om sin frukost, den första gången som hon hade talat naturligt under två dagar. Jag gick för att möta doktorn vars förvåning över förändringen var mycket stor. HPB sade: "Åh, doktor! Du tror inte på våra stora Mästare!"

Följande erfarenheter av mrs Cooper-Oakley, som själv hon avstod från att nämna, har blivit omvittnad av andra. Under kvällen...

... i det yttre rummet satt de två Cooper-Oakley's, Damodar Mavalankar, Bawaji D. Nath och dr Franz Hartmann och viskade, i väntan på något tillrop från HPB. Plötsligt framträdde på verandan Mästaren M., fullt materialiserad. Han gick snabbt genom det yttre rummet in i HPBs rum. Under tiden drog sig de i det yttre rummet tillbaka... När HPB återhämtade sig berättade hon för sina nära vänner hur hennes Mästare hade kommit och givit henne två val - för det första att dö och gå in i friden, med slutet på sitt martyrskap, och för det andra att leva vidare några få år till för [att skriva] Den hemliga läran. (Sylvia Cranston, The Extraordinary Life and Influence of Helena Blavatsky, sid 281)

Då hon nu kunde ha dött och funnit frid, så visar denna händelse, att vad som än kunde komma att drabba henne, så ville hon leva vidare för att fullständiga Den hemliga läran.

Det finns en eller två indikationer på att under den första tiden avsågs Den hemliga läran att bli formad efter Isis, men mycket förstorad. I en artikel skriver W Q Judge följande:

Vår älskade vän försågs med varje bekvämlighet om än hon fortsatte sitt skrivande (detta var i Paris 1884) och jag på hennes begäran noga genomläste Isis Unveiled, då jag satt i samma rum och gjorde indexnotiser [till ämnesområden] vid foten av varje sida, eftersom hon avsåg att använda det i förberedelserna för Den hemliga läran.

En omständighet som nämnts tidigare och som måste tas med i den historiska bakgrunden var att Society for Psychic Research i London (SPR) gav ut en rapport av en mr Hodson, som SPR hade skickat till Adyar för att undersöka fenomen kring HPB. Den gavs ut i oktober 1885. Dess betydelse är att för dem, som accepterade vad mr Hodson lade fram som fakta, rättfärdigade rapporten hans åsikt att HPB var en bedragare och att hon spionerade för Ryssland. Rapporten har blivit vitt spridd, citerad och i allmänhet accepterad. Emellertid har detta sedan visats vara mycket oriktigt. Mr Hodson var inte korrekt i bevisfrågor. En modern undersökning av hans rapport av dr Vernon Harrison publicerades 1997 och ger fullständig upprättelse åt HPB. Men Hodgsonrapporten blev ansedd som auktoritativ, vilket hade mycket vida återverkningar. Ända fram till nu har den av många inflytelserika människor ansetts som officiell i referensböcker och i mycket annat som skrivits och sagts rörande teosofi. Detta påverkade allvarligt uppfattningar hos akademiker, som annars med respekt skulle kunnat ta ett sådant lärt arbete som Den hemliga läran, och mycket annat som hon skrev, i akt.    En del omständigheter som omger det verkliga skrivandet av Den hemliga läran beskrivs i en del avsevärda detaljer av grevinnan Wachtmeisters Reminiscenser. Hon återger en hel del intressanta händelser.    Det första försöket att skriva Den hemliga läran gjordes i Paris 1884. Sedan återvände HPB för en tid till Adyar i Indien, men lämnade Indien slutligen i mars 1885, då hon under tiden hade lagt till en del i manuskriptet.    Hon kom åter till Europa. Det verkar som om hennes Mästare hade haft någon förbindelse med Würzburg och det var där hon stannade under några månader. Där blev hon tämligen väl förskansad i en svit av rum. Hon hade tidigare tillbringat en tid med madame Gebhard i Elberfeld i Tyskland, men det allvarliga arbetet med Den hemliga läran skedde nu i Würzburg. Grevinnan Wachtmeister övervakade alla hushållsgöromål. Hon var van att se efter ett hushåll och försåg HPB med omständigheter att kunna arbeta under. Däribland att HPB skulle ha så få avbrott, irritationer och andra störningar som möjligt. När sådana omständigheter hade kommit till stånd sade HPB att 'strömmarna' mellan henne och Mästarna hade etablerats. Genom en serie perfekt regelbundna knackningar fanns det tecken på sådana strömmar. Andra signaler var att astrala klockor ringde.    Dessa strömmar tycks ha varit nödvändiga för att HPB i astralljuset skulle läsa de astrala motsvarigheterna till böcker som hon behövde konsultera och införa avsnitt av i Den hemliga läran. Till alla dessa utdrag gavs referenser, och huvuddelen av dessa kontrollerades, även om de verk de kom ifrån fanns t. ex. i Vatikanen, Bodleianbiblioteket eller det Brittiska Museets bibliotek. Grevinnan berättar hur hon i ett eller ett par fall kunde bistå med att verifiera några referenser.    En något roande illustration till hur dessa strömmar användes är detta.    HPB och grevinnan delade sovrum med bara en skärm mellan bäddarna. HPB hade vid bädden en oljelampa som normalt var släckt när hon drog sig tillbaka. Men en natt märkte grevinnan att det ljuset var på, så hon gick för att släcka det. Knappt hade hon gjort det förrän den flammade upp igen. Då hon trodde hon inte hade släckt ut det ordentligt gick hon tillbaka och vred ner veken så att inte ett spår av flamman fanns kvar. Knappt hade hon återkommit till sin del av rummet förrän det flammade upp igen. Återigen skruvade hon ner lampan och återigen flammade den upp. Men denna gången såg hon i dess ljus en brun hand på vekens kontrollknapp, och visste genom det att en chela hade instruerats att hålla lampan igång.    Detta förbryllade henne så mycket att hon tänkte hon skulle söka få en förklaring från HPB och uttalade hennes namn. Hon måste göra det flera gånger innan HPB vaknade och då gjorde hon det med plåga och var betryckt. Hon frågade grevinnan varför hon återkallat henne när hon varit med sin Mästare, hon sade att hon kunnat döda henne genom att göra på det sättet.    En annan gång delade W Q Judge ett rum intill HPBs arbetsrum. En natt då han råkade vakna märkte han att det fanns några kort på HPBs skrivbord som han visste inte hade funnits där när han gick och lade sig. Dessa kort var märkta med en serie symboler och de fanns kvar på morgonen. Han frågade HPB om dem. Hon svarade "Mästaren har varit och lämnat instruktioner för arbetet jag måste göra idag".    När skrivandet av boken senare hade kommit långt kunde en av bröderna Keightley´s, som då redigerade det när det skrevs av HPB, ibland när han hade börjat arbetet på morgonen finna blad av manuskript som han visste att hon inte hade skrivit. Mästarna hade antingen skrivit eller förorsakat att de blev skrivna och lagt fram det på HPBs skrivbord. Det visade sig att sådana manuskript krävde mycket litet redigering eller korrigering, om någon alls.

Ännu ett vittne till sådana fenomen (under HPBs vistelse i Würzburg) var dr Hübbe-Schleiden, som skriver,

Jag såg en hel del av den välkända blå KH-handskriften i form av korrigeringar och noteringar på hennes manuskript, såväl som i böcker som tillfälligtvis fanns på hennes skrivbord. Och jag noterade detta framförallt på morgonen innan hon hade börjat arbeta. Jag sov på schäslongen i hennes arbetsrum, sedan hon dragit sig tillbaka för natten, och schäslongen stod endast några fot från hennes skrivbord. Jag kommer väl ihåg min förvåning en morgon, då jag stigit upp och fann en stor mängd foliosidor som var fyllda med den blå blyertspennshandskriften, och som låg ovanpå hennes eget manuskript vid hennes plats på skrivbordet. Hur dessa sidor hamnade där vet jag inte. Men jag såg dem inte innan jag gick till sängs och ingen person hade kroppsligen varit i rummet under natten, ty jag sover alltid lätt. [Reminiscenser 112/3]

När Hodgson-rapporten kom ut på hösten 1885 var HPB och grevinnan i Ostende, där HPB återigen hade några bekvämliga rum. Den förorsakade avsevärd smärta för HPB, inte bara för att själva rapporten framställde henne som bedragerska, utan för att många medlemmar i samfundet hade skrivit till henne och visat sig acceptera vad Hodgson framlagt. Det gav henne mycken sorg. Hon sade till grevinnan en kväll "Du kan inte föreställa dig hur det är att känna så många fientliga tankar och strömmar riktade mot dig. Det är som att vara stungen av tusen nålar och jag har ständigt måst hålla en skyddsmur omkring mig". Grevinnan frågade huruvida hon visste från vilka personer dessa ovänliga tankar kom, och hon svarade: "Ja, tyvärr gör jag det. Och jag försöker ständigt stänga mina ögon, för att inte se och veta." Efteråt visades vid tillfällen prov på att vad HPB hade sett var sant.

När det gäller hur hon för att skriva boken mottog information på många svårfattliga eller dunkla punkter anger grevinnan följande.

Då hon lutade sig tillbaka och njöt av cigaretten och kände en lättnad från den mödosamma ansträngningen [denna ansträngning betydde att hon varit verksam några timmar innan hon fick ett avsnitt som hon kopierade korrekt från astralljuset], vilade jag mot hennes stora stols armstöd och frågade henne hur det gick till att hon kunde göra misstag i att nedteckna vad som givits henne. Hon svarade: "Du förstår, vad jag gör är detta. Jag gör bara vad jag kan beskriva som en sorts vakuum i luften framför mig, och fixerar min blick och min vilja på detta, och kort därpå passerar scen efter scen framför mig som de successiva bilderna i ett bildspel, eller, om jag behöver en referens eller information från någon bok, så fixerar jag mitt sinne avsiktligt, och den astrala motsvarigheten till boken framträder, och därifrån tar jag vad jag behöver. [Reminiscenser, 33]

[G Farthing har kontaktas om huruvida "misstag i att nedteckna" inte
var ett felcitat. Men enligt honom uppgav HPB att misstag förekom.]

När villkoren för hennes skrivande hade etablerats som hon ville ha dem, och det inte fanns för många avbrott eller störningar i form av svekfulla eller opålitliga korrespondenser, var HPBs arbetsrutin, att börja tidigt på morgonen, i allmänhet omkring kl. 7, ha frukost kl 8, arbeta till middagstiden, då hennes huvudmål serverades, och sedan fortsätta till kl 7 på kvällen. Ibland kunde hon arbeta vidare till natten, kanske också utan att ha haft middagsmål. Alla hennes arbeten skedde för hand med penna och bläck. Vid ett tillfälle kunde hon inte få tag på det slags bläck hon tyckte om, så för att få något användbart förvärvade hon de nödvändiga ingredienserna och framställde vad hon kallade en bläckfabrik.    Det är svårt att föreställa sig, att alltmedan hon så gott som kontinuerligt arbetade med Den hemliga läran, som med nödvändighet innebar regelbundna timmar av djup koncentration, lyckades hon framställa, först medan hon var i Indien artiklar för The Theoosophist, som hon hade grundlagt, och senare från september 1887 i Europa artiklar för den då nya tidskriften Lucifer. Dessförutom skrev hon kopiösa mängder för tidningar och andra tidskrifter, däribland många på ryska.

De som hade tillgång till HPBs manuskript när hon skrev dem blev förvånade över antalet citat från ett vitt omfång av andra verk av många författare. Dr Archibald Keighley var en sådan och när HPB hade flyttat till England kommenterade han så här:

Jag visste att det inte fanns något bibliotek att konsultera och kunde se att HPBs egna böcker inte ens uppgick till ett trettiotal, av vilka flera var lexikon, och flera verk hade en eller flera volymer. Vid den tiden såg jag inte Dzyan's Sånger trots att flera delar av Den ockulta katekesen var inkluderade i manuskriptet.

En del uttryck för vad denna oavbrutna ansträngning kostade HPB ges i några stycken av grevinnan Wachtmeisters bok. HPB skrev till henne:

Alltsedan Du reste bort har jag känt det som om antingen en paralysering eller en klyvning av hjärtat ägt rum. Jag är kall som is och fyra doser av digitalis på en dag kunde inte stilla hjärtat. Nå, låt mig bara avsluta min hemliga lära. Senaste natten, istället för att gå till sängs, blev jag satt till att skriva till klockan ett. Trippelmysteriet ges ut - något jag trodde de aldrig skulle ge ut - det med...

Det fanns ett annat tillfälle när hon försökte reproducera ett stycke ur en bok som hon såg i astralljuset, men bara efter att ha försökt tolv gånger lyckades hon få ner det korrekt. Först då sade Mästaren att hon hade fått det rätt. Detta var vid slutet av en lång dag när hon redan var trött.   Allt medan hon i stort sett kontinuerligt skrev för Den hemliga läran och olika artiklar var hon alltid omsorgsfull för Teosofiska Samfundets välstånd och intresserad av vad som pågick i dess olika sektioner som hon hade grundat runt världen. En sektion som särskilt angick henne var den engelska. När hon skrev Den hemliga läran och det nästan var färdigt var hon i England. Vid ett tillfälle kom hon oförväntat till en nybildad Blavatskyloge i London. Det framkallade en del bestörtning men hon löste några svårigheter som hade uppstått beträffande dess ledning.

Grevinnan var mycket noga med att påpeka att inte allt var dunkelt och dystert med HPB då hon var upptagen med sin oerhörda uppgift. Grevinnan återger hur HPB måste ha blivit kompenserad, ty hon levde mycket i de inre världarna och där såg syner och visioner som ersatte för hennes dagliga livs dysterhet och tristess.

Hon hade emellertid en förströddhet eller ett avkopplande av ganska besynnerlig natur. Framför hennes skrivbord fanns ett gökur på väggen och detta använde hon på ett mycket ovanligt sätt. Ibland slog den högt som en gonggong, sedan sucka och stöna som om den var besatt, galande på det mest oväntade sätt. Vår tjänsteflicka ... som var den mest dumma och apatiska bland dödliga var mycket rädd för den och berättade allvarligt en dag för oss, att hon trodde djävulen fanns i klockan. "Inte för att jag tror på djävulen" sade hon, "men denna gök nästan talar till mig ibland". Och det gjorde den. En kväll gick jag in i rummet och såg vad som syntes vara strömmar av elektriskt ljus komma ut från klockan åt alla håll. När jag berättade det för HPB svarade hon "Åh, det är bara den andliga telegrafen, de lägger ut den kraftigare ikväll med avseende på morgondagens arbete." När man levde i den atmosfären, och kom i kontakt så kontinuerligt med dessa vanligtvis osynliga krafter, tycktes allt detta vara den sanna verkligheten för mig, och den yttre världen var det som föreföll vagt och otillfredsställande.

Alla som har känt och älskat HPB har känt vilken tjusning som fanns omkring henne, hur sant vänlig och älskvärd hon var. Hur vid vissa stunder en sådan klar och barnslig natur tycktes stråla kring henne. En anda av glädjefullt skojande gnistrade i hela hennes ansikte och gav det det mest vinnande uttryck jag någonsin sett hos en människa.

Mot slutet av tiden för HPBs vistelse i Ostende fick hon några vinkar från Mästarna om att hon skulle antingen bege sig till England eller vara i dess närhet. Skrivandet av Den hemliga läran var nära att avslutas, så långt det gällde dess två första volymer, och de hade givit henne instruktioner att hon skulle bilda en liten grupp av studerande, vilka hon skulle undervisa om något av ockultismens första grunder.    Den andra händelsen, när Mästarna ingrep för att rädda hennes liv, så att hon kunde fortsätta sitt arbete, ägde rum i Ostende, och sedan HPB hade gått med på det höll de henne vid liv några få år till. Innan hon reste till England hade hon ännu en period av allvarlig sjukdom. Grevinnan ger oss en mycket rörande berättelse om detta. Det skildrar HPBs villighet att acceptera vilket som helst offer som vore nödvändigt för att avsluta sitt arbete. Grevinnan antecknar:

Till min stora förfäran började jag lägga märke till att hon blev dåsig och tungsint mitt på dagen och ofta ur stånd att arbeta under en hel timma. Detta tilltog snabbt och då den närvarande doktorn förklarade att det var ett angrepp på njurarna blev jag orolig och skickade ett telegram till madame Gebhard för att berätta om mina farhågor och be henne komma och hjälpa mig. Jag kände att ansvaret var alltför stort för mig att klara ensam...    När hon kom kände jag det som om en stor tyngd lyfts från mina skuldror. Under tiden blev HPB sämre, och den belgiske doktorn, som var som vänligheten själv, prövade det ena botemedlet efter det andra, men utan några goda resultat, och jag började bli allvarligt oroad och bekymrad över vilken kur som skulle sättas in. HPB var i ett tungt och sömnsjukt tillstånd, hon tycktes vara omedveten under timmar i sträck, och ingenting kunde rycka upp eller intressera henne. Till slut kom en stor inspiration till mig. Jag visste att det i Londongruppen fanns en dr Ashton Ellis, så jag telegraferade till honom, beskrev tillståndet HPB befann sig i, och bönföll honom att komma utan dröjsmål...    Nästa dag konsulterade de två läkarna varandra. Den belgiske sade att han aldrig känt till något fall av en person med ett njurtillstånd som HPBs, och som levde så länge som hon hade gjort, och att han var förvissad om att ingenting kunde rädda henne. Han hade inget hopp om hennes tillfrisknande. Dr Ellis svarade att det var ytterst ovanligt att någon överlevde så länge i ett sådant tillstånd. Han berättade vidare för oss, att han innan han kom till Ostende konsulterat en specialist, som hade samma uppfattning, men tillrådde att man utöver den föreskrivna medicinen skulle försöka med massage för att stimulera de förlamade organen. . . .    Natten förlöpte lugnt, och flera gånger den följande dagen masserade dr Ellis henne tills han var helt utmattad, men hon blev inte bättre, och till min förfäran började jag känna den besynnerliga svaga odören av död som ibland föregår kroppens upplösning. Jag vågade knappast hoppas att hon skulle genomleva natten, och medan jag satt ensam vid hennes bädd öppnade hon ögonen och sade till mig hur glad hon vara att dö, och att hon tänkte att Mästaren skulle låta henne till sist bli fri. Ändå var hon mycket orolig över hennes Den hemliga läran. Jag måste vara ytterst försiktig med hennes manuskript, och överlämna alla till överste Olcott, med tillsägelse att få dem tryckta. Hon hade hoppats att hon skulle ge mera till världen, men Mästaren visste bäst. Och så föll hon tillbaka i ett tillstånd av omedvetenhet, och jag undrade hur allt skulle sluta.    Det tycktes mig omöjligt att hon skulle dö och lämna allt sitt stora arbete oavslutat. Och sedan återigen Teosofiska Samfundet... Vad skulle det bli av det? Hur skulle det kunna vara så, att Mästaren som var huvud för samfundet skulle låta det vittra bort. Så sant kan det vara en följd av karma för dess medlemmar, som genom falska och svaga hjärtan fört Teosofiska Samfundet till en sådan punkt, att det inte fanns mera liv i det. Och så att det måste dö bort, för att återupplivas i nästa århundrades förlopp. Ändå kom tanken till mig att Mästaren hade sagt till HPB att hon skulle bilda en cirkel av studerande omkring sig och att hon skulle undervisa dem. Hur skulle hon kunna göra det om hon skulle dö? Och så öppnade jag mina ögon och såg mot henne och tänkte, att var det möjligt, att hon hade slavat och stridit och strävat så hårt, och skulle låtas dö mitt i sitt arbete? Vad skulle det vara för nytta med all hennes självuppoffring, och de själskval som hon hade gått igenom, om hennes livs arbete inte skulle fullbordas? Dag efter dag hade hon genomlidit tortyr både för sinnet och kroppen: för sinnets genom falskheter och förräderi av dem som själva hade kallat sig hennes vänner, och sedan förtalat henne bakom hennes rygg, kastat stenar mot henne, då de i sin okunnighet tänkte att hon aldrig skulle känna handen som kastat dem. Och om kroppen, då hon var tvingad att bli kvar i en form som skulle ha disintegrerats två år tidigare i Adyar, om den inte hade hållits ihop av ockulta medel när hon beslöt att leva vidare och arbeta för dem, som ännu skulle komma in i Teosofiska Samfundet. Ingen av dem som kände henne förstod henne verkligen. Även för mig, som hade varit ensam med henne under så många månader, var hon en gåta. Detta med hennes starka krafter, hennes underbara kunskap, hennes utomordentliga insikter i den mänskliga naturen, och hennes mysteriösa liv som tillbringades i regioner okända för vanliga dödliga, så att om henne kropp kunde vara nära, så var hennes själ ofta i kommunikation med andra. Mången gång har jag observerat henne på det sättet och vetat att endast hennes kropps skal var närvarande.    Sådana var tankarna som gick genom mitt sinne, då jag satt timme efter timme denna oroliga natt och såg på henne då hon tycktes bli svagare och svagare. En våg av ren misströstan kom över mig, då jag kände hur sannerligen jag älskade denna ädla kvinna, och jag insåg hur tomt livet skulle bli utan henne. Att inte längre ha hennes tillgivenhet och förtroende skulle vara en mest allvarliga prövning. Hela min själ reste sig i strid vid tanken att förlora henne... jag föll i bitter gråt och visste inget mera.

När jag öppnade mina ögon kom den tidiga morgonens ljus in, och en förskräcklig farhåga kom över mig, för att jag hade sovit, och för att kanske HPB hade dött under min sömn, dött medan jag var osann mot min vaka. Jag vände mig i rädsla mot bädden, och där såg jag HPB titta lugnt på mig, med sina klara gråa ögon, då hon sade "Grevinna, kom hit". Jag flög till hennes sida. "Vad har hänt, HPB - du ser så annorlunda ut mot hur det var förra natten." Hon svarade "Ja, Mästaren har varit här. Han gav mig mitt val, att jag kan få dö och bli fri om jag så skulle vilja, eller jag får leva och avsluta Den hemliga läran. Han sade till mig hur stort mitt lidande skulle bli, och vilken fruktansvärd tid jag skulle ha framför mig i England, för jag skall åka dit, men när jag tänkte på de studerande, för vilka jag skall tillåtas att undervisa några saker, och Teosofiska Samfundet i allmänhet, som jag redan har givit mitt hjärtas blod, accepterade jag offret, och för att göra det fullständigt, så ge mig lite kaffe och något att äta och ge mig min tobakslåda." [Reminiscenses, 71/5]

Keightleys övertalade henne så småningom att flytta till London och fann i Norwood ett litet hus för henne, Maycott. De såg vederbörligen till med uppackningen av hennes ägodelar och manuskript, vilket emellertid skedde med avsevärda svårigheter, då HPB inte hade slutat arbeta förrän några få timmar innan sällskapet skulle avresa mot London, och då hela tiden frågat dem om material som redan hade packats ner.    Hon tycks då ha varit så helt inriktad på sitt arbete att hon inte ville spilla någon tid alls. Detsamma hände när de anlänt till Maycott. Nästan innan hennes tillhörigheter hade placerats ut i huset hade hon återupptagit sitt skrivande. HPB klagade bittert över att rummen var så små i Maycott och det var inte långt därefter som ett hus på Landsdown Road i Notting Hill anskaffades för henne. Här hade hon mera plats och använde sig av större delen av bottenvåningen. Det var under hennes vistelse här som hon höll många av de kvällsstunder med sällskapsliv, som hon blev väl känd för. Alla sorters människor besökte henne på kvällarna sedan hennes dagsverk hade gjorts. Grevinnan berättar vidare hur HPB var van att koppla av med att lägga patiens, när hennes aktuella skrivanden avslutats för dagen.    Det var vid Landsdown Road som HPB överlämnade sina värdefulla manuskript, en bunt mer än tre fot hög, till Archibald och Bertram Keightley, för dem att arrangera och redigera. Hon bad dem att göra detta arbete som om det var deras eget men de gav båda uttryck för alltför stor respekt för vad HPB hade gjort för att göra på det sättet. Icke desto mindre var arbetet med att arrangera manuskripten mycket stort. Både farbror och brorson kom med i den oerhörda uppgiften att bara läsa manuskripten, som naturligtvis var i HPBs handstil. De fick hela manuskriptet att bli yrkesmässigt maskinskrivet. Det förefaller som om detta skedde med dubbla radavstånd och gav möjlighet för HPB att göra avsevärda förändringar som hon fortsatte med att göra fram till tiden då hela arbetet skulle sättas upp för tryckning. Kostnader bara för förändringar på grund av detta var avsevärda.

Ifråga om innehållet i Den hemliga läran kan inte mycket sägas i en artikel som helt ägnas åt omständigheterna för dess tillkomst. Men bland människor som besökte HPB fanns redaktören för en tidskrift, känd som Picadilly, och i grevinnans bok finns en artikel från december 1888 återgiven. Författaren förklarar där hur han gick och besökte madame Blavatsky och hur han på kvällen deltog i en av hennes konversationer:

...jag fann henne chez elle vid Notting Hill, sittande vid ett bord täckt med ett grönt boj-tyg som hon snart använde som en svart tavla för att illustrera sitt tal med. Hon röker en cigarett, detsamma gör många av dem (av båda könen) som lyssnar till hennes framläggning av de tvistiga frågor som hon har lagt fram. Ämnet som behandlas då vi inträder är definitionen av "ande", och så småningom växer det i uttrycksfullhet och värme, då frågorna förs fram, vidare och vidare, och tillbaka in i det omanifesterades områden. Hon framställer för oss själens vidsträckta evolution, nedstigningen av ande i materie, och dess resa genom det manifesterade universum, tillbaka till den evinnerliga första orsaken. Med början i denna första orsak - den orsakslösa orsaken - som är överallt, ändå ingenstans - havande varken längd, bredd eller höjd, och representerad av en matematisk punkt - så utvecklar hon "Brahmas dagar och nätter" med österländsk vetenskaps fraseologi, andens utandning och inandning, genom vilka det manifesterade universum kommer till existens.

Detta leder sedan över till en diskussion om universums uppkomst, om en djupt metafysisk framställning, om kosmos' sjufaldiga natur, om enhet, självmedvetande, den oerhörda evolutionsprocessen, och så vidare. Därefter:

Sånt här är blott en kort och ofullkomlig skiss, av de uttrycksfulla ord, som föll från denna vältaliga och begåvade kvinnas läppar. Alla lyssnade med ivrig uppmärksamhet, även om deras föreställningsförmåga hårt ansträngdes. För henne rör det sig om sakernas ABC, och när hon något har kopplat av förlåter vi mannen som utropade "Åh! Våra folkhögskolor har inte lärt upp oss till detta!"

I själva verket är detta ett kortfattat och koncist uttryck för vad som i realiteten är Den hemliga lärans vida innehåll, men där läran är utvecklad, förstorad och indelad i avsevärda detaljer, med avsevärda illustrationer.    Det finns de som, även när de är väl bekanta med innehållet i Den hemliga läran, fortfarande uppfattar det som ett verk av en måhända utomordentligt begåvad och sinnrik kvinna, men en som inte väsentligen är annorlunda, än andra stora skrivare i religion och filosofi. Men vad som är mycket framträdande för den som studerar Den hemliga läran med ett öppet sinne, det är att den bär på en stämpel av kunskap och auktoritet, som går bortom vanlig lärdom. Det har funnits många som varit obenägna att erkänna, att den kan ha skrivits, åtminstone till stor del, av en eller flera av visdomens Mästare. Men vi har följande intyg som sändes till dr Hübbe-Schleiden:

Det första lyder sålunda:

Jag undrar om denna min anteckning är värdig att ta plats i en utvald del med de dokument som återges, och vilket av de särdrag av den 'blavatskiska' formen för att skriva på, som det skall finnas likna mest? Det hela är i enkelhet, att tillfredsställa doktorn, att 'ju mer bevis som ges, desto mindre tros det på'. Låt honom ta mitt råd och inte göra dessa två dokument allmänt tillgängliga. Det är för hans egen tillfredsställelse som den undertecknade är lycklig att förvissa honom, att Den hemliga läran, när den är läst, kommer att vara en tredubbel produktion av [här är namnen på en av Mästarna och HPB] och --- mest ödmjuke tjänare, [undertecknat av en annan].

På baksidan av detta fanns följande, undertecknat av Mästaren nämnd ovan:

Om detta kan vara av någon användning eller hjälp för ---, om än jag tvivlar på det, så försäkrar jag, den ödmjuke undertecknade Fakiren, att Den hemliga läran är dikterad för [HPBs namn], delvis av mig själv och delvis av min broder ---.

Ett år efter detta, och då vissa tvivel uppstått i några individers sinnen, sändes ett annat brev, från en av undertecknarna av det föregående, och det lyder som följer. Då profetian däri har blivit sannär det nu tid att publicera det, till fördel för dem som vet någonting om hur man skall behandla och förstå sådana brev.

Intyget som lämnades förra året, och som sade att Den hemliga läran, när den avslutats, skulle bli den trefaldiga produktionen av [HPBs namn] --- och mig själv, var och är korrekt, även om några har tvivlat, inte bara på fakta som gavs däri, utan också på äktheten i budskapet som de låg i. Kopiera detta, och bevara också kopian av det nämnda intyget. Du kommer att finna båda vara av värde den dagen då du skall komma, vilket kommer att ske utan att du ber om det, att mottaga originalet ur händerna på själva den människa till vilken intyget gavs, i syfte att tillåta dig att kopiera det; och då kan du verifiera korrektheten i den nu överförda kopian. Och det kommer då att vara bra att antyda för dem som önskar veta vilka delar av Den hemliga läran som blivit kopierade av [HPBs namn] penna in i dess sidor, även om utan citationstecken, från mina egna manuskript och kanske från ---, även om det sista är mera svårt, på grund av sällsyntheten av hans kända skrifter och större okunnighet om hans stil. Allt detta och mer därtill kommer att finnas vara nödvändigt när tiden går vidare, men som du är högt kvalificerad att vänta på. [The Path, april 1893]

 

Utan att det behöver sägas blev boken mycket uppskattad när den publicerades, särskilt av dem som hade medverkat i dess framställning, och emedan mycket inspirerande material kan tas fram som uttryck för dessa uppskattningar, så kanske följande stycke av Bertram Keightley summerar det hela tillräckligt.

Över verkets värde måste de efterkommande slutligt döma. Personligen kan jag bara ge uttryck för min djupa övertygelse, att när det studeras ingående, men utan att behandlas som en uppenbarelse, när det förstås och assimileras, men inte görs till en text för dogmer, kommer HPBs Den hemliga läran att bli funnen vara oräkneligt värdefull, och ge impulser, antydningar, ledtrådar och spår, och vägledningar för att studera Naturen och Människan, som inget annat existerande verk kan tillhandahålla.

I ett brev till HS Olcott har Mästaren KH följande att säga:

Var förvissad om, att vad hon inte har noterat från vetenskapliga och andra arbeten, det har vi givit eller föreslagit [antytt för, vittnat om för] henne. Varje misstag med felaktiga begrepp, föreställningar, intryck eller åsikter, som korrigerats och förklarats av henne ur andra teosofers verk, korrigerades av mig eller under min instruktion. Det är ett mer värdefullt verk än dess föregångare, en sammanfattning av ockulta sanningar, som kommer att göra det till en källa för informationer och instruktioner för den allvarlige studerande för många kommande år.

- * -

Forts. kap 3 Teosofi i Mordern form 3

Teosofi i Mordern form 1 Isis Unveiled

Teosofi i mordern form Förord

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Anmäl
2009-04-18 12:35 #1 av: cillaj

 

Det här är väldigt intressant och jag vill läsa mer. Grevinnans bok skulle jag oxå vilja läsa.

Tänk vilken uppoffring hon gjorde, HPB.

Att vara så sjuk och ändå fortsätta, det kallar jag ödmjukhet, att vilja ge människor detta är en enorm bedrift. Vilken så sjuk person skulle göra det idag?

En undran, var finns detta intyg man pratar om?

 

Anmäl
2009-04-18 17:41 #2 av: evrekaw

#1 Mmm... Och att välja att "stanna kvar" och fortsätta trots vetskapen om fortsatt lidande...

 

Vem är "mästaren" som besöker henne vid hennes sjukbädd? Är det Jesus? Eller?Obestämd

Anmäl
2009-04-18 18:05 #3 av: Aldebaran

Moria eller Kuthumi...Eller kanske till och med Rakoczi

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Anmäl
2009-04-18 18:31 #4 av: evrekaw

#3 Och vilka är dessa tre? Obestämd

Anmäl
2009-04-18 20:34 #5 av: Aldebaran

Jag har gett en liten beskrivning i en annan tråd 

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Anmäl
2009-08-04 17:54 #6 av: Aldebaran

så även denna

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Anmäl