2012-01-30 19:47 #0 av: Aldebaran

Av Annie Besant

Evolution

Vi har nu sett hur Människoanden åstadkommer vad man brukar kalla ”dagsmedvetandet”. Detta är från hans ståndpunkt, då han utvecklar sina krafter och låter dem verka på de lägre kropparna, det mest begränsade fängelse, i vilket han nedstiger. I ett föregående kapitel beskrevs de efter varandra följande avgränsningarna av Människoandens medvetande. Han kan endast vinna kunskap om de olika världar, i vilka han i tur och ordning inträder, allteftersom han skapar sig en kropp av varje särskild världs materia och långsamt fulländar denna. Under många liv är mentalkroppen ett oorganiserat moln, och han kan uttrycka mycket litet genom den. Hans medvetande är blint, dövt, stumt och bundet, vad tankens värld angår. Astralkroppen är en massa av helt oförenliga materietyper, lämpade för att uttrycka djuriska böjelser och passioner, den är häftigt svallande och upprörd och driver den fysiska kroppen till våldsamma handlingar. Människoandens medvetande behärskas av det animala medvetandet i astralkroppen, som har herravälde över en mänsklig gestalt.

Den fysiska kroppen är Människoandens först skola under hans mänskliga utveckling, och den måste bli det första och under långa tider det huvudsakliga uttrycket för hans medvetande. Den har en föga omfattande kontakt med den fysiska världen, som vi såg i ett tidigare kapitel, men den är en bestämd form, har organ, varigenom den inom sina snäva gränser kan urskilja likheter och olikheter och har, som vi vet, oerhörda utvecklingsmöjligheter.

 

Kroppar som förmedlande länkar.

Under många inkarnationer använder Människoanden mental- och astralkropparna uteslutande som förmedlande länkar till den fysiska världen och inte alls som medel att lära känna de olika världar, till vilka de hör genom sin sammansättning. Hans medvetande strömmar in i och genom tanke- och begärskropparna och påverkar härigenom den fysiska kroppen, i det de vibrationer i materien, som åtföljer medvetandets förändringar då det genomgår de olika kropparna, överförs från den ena till den andra. Vi bör komma ihåg, att de tre slagen av materia genomtränger varandra liksom fasta, flytande och gasformiga ämnen i den fysiska kroppen, och att rörelse i ett följaktligen framkalla rörelse i de andra. Intrycken från den fysiska världen åstadkommer vibrationer i den fysiska kroppens materia och dessa förs vidare genom de andra två kropparna, varefter de väcker Människoandens uppmärksamhet, påverkar hans medvetande och kommer honom att uppfatta någonting av yttervärlden. Hans sinnesorgan har blivit fullkomnade i hans fysiska kropp genom en utveckling under århundraden, och hans förnimmelseförmåga begagnar dem för att utröna orsaken till störningen inom honom. Hans första tankeansträngningar sätter störningen inom hans egna kroppar i samband med dess orsak i den fysiska världen. Störningen i begärskroppen är antingen behaglig eller smärtsam, framkallar en önskan om upprepning eller också motsatsen, och den fysiska kroppen förflyttas i riktning mot eller avlägsnas från det föremål, som orsakar störningen.

På detta sätt börjar Människoandens uppfostran genom varseblivande av den fysiska världen. Denna uppfostran påskyndas tack vare högt utvecklade människor, som börjat sin bana i tidigare världar och som ger honom kunskap om lagar, vilka styr livet, och vilka han måste rätta sig efter, om han vill undvika obehag. Genom sina erfarenheter märker han, att deras uttalande äro riktiga, att han erfar njutning eller smärta så som de förutsagt, och på detta sätt samlar han erfarenhet.  Hans förnimmelse utanför honom själv är begränsad till den fysiska världen, på vilken hans uppmärksamhet är riktad, men den ständiga överföringen av vibrationerna till den mentala kroppen genom den fysiska och den astrala, organiserar tankekroppen såväl som astralkroppen, så att också de hela tiden utvecklas och förbereds till att längre fram kan uppfatta sina egna världar. Vidare utvecklas de också i hög grad genom erfarenheterna efter döden. Endast det, som efter ha passerat mental- och astralkropparna, uttrycker sig i den fysiska hjärnan, kallas ”dagsmedvetandet”

 

Erfarenheter efter döden.

Det har redan nämnts; att den verkliga Människan iklädd i sina högre kroppar i döden glider ut ur den täta fysiska kroppen. Mycket snart efteråt bortlägger hon även den eteriska kroppen, men behåller fortfarande de andra. Den täta såväl som den eteriska fysiska kroppen upplöses och människan har sluppit en klädnad, som är oanvändbar för vidare utveckling. Minnet av allt, som hänt,  är så att säga undanstuvat i den verkliga Människans permanenta medvetande och hon kan återvinna det när hon helst i sina bestående materiella höljen riktar sin uppmärksamhet därpå, men hon kan inte föra det vidare till sina förgängliga kroppar. På detta utomordentliga sätt utnyttjas all erfarenhet individen vunnit, under det att han, för att begagna Goethes ord ”badas ren” före varje nytt jordeliv och får börja det utan att tyngas av några bittra minnen från ett sorgligt förflutet. Allt det i de forna erfarenheterna, som var värdefullt, blir förvandlat till förmåga, karaktär och temperament, och ser åter dagen  i förbättrade mentala, emotionella och fysiska kroppar, lämpade för vidare utveckling. Själva händelserna kan när som helst genomgås av Människoanden i hans högre medvetande och kommer åter bli hans dagsmedvetandes egendom, när han under loppet av sin mänskliga utveckling uppnått full Mandom.

 

Astralvärlden.

Efter döden är Människoandens ”yttersta” eller ”lägsta” klädnad astralkroppen, våra böjelsers och begärs – och längre fram våra känslors – ursprung. Hans uppmärksamhet är nu med nödvändighet riktad på intrycken från astralvärlden och han förnimmer denna värld, ehuru endast obetydligt. Detta beror därpå att han framför allt är upptagen med de oroliga, virvlande begären inom den egna astralkroppen, som han inte kan tillfredsställa, emedan han förlorat den fysiska kroppen, genom vilken han förut kunde nå de föremål han åtrådde. Så småningom lär han sig att det vållar honom själv lidande, då han ger vika för begär, som skadar andra. Detta är början till en sida av ett framtida ”samvete”. Han erfar emellertid också tillfredesställandet av andra begär, som motsvarar hans utvecklingsstadium. Vistelsen i astralvärlden blir längre, allt eftersom hans begär under det sist förflutna jordelivet blir av högre kvalitet, och han njuter ett ganska materiellt paradis fröjder. När tiden är inne, bortfaller astralkroppen, och Människan lever nu i den himmelska världen, med mentalkroppen som sin ”yttre” klädnad.

 

Den himmelska världen.

 

Himlen är i mentalvärlden, men utgör endast en del av denna. Dess invånare är särskilt skyddade för allt, som kunde hindra eller förstöra fullkomligheten i den lycka de njuter eller avbryta den ständigt pågående omvandlingen av nyttiga erfarenheter i anlag. De ”himlar”, som clairvoyanter eller personer, som gått i trance, beskriver, är inget annat än de materialistiska himlar man träffar på i astralvärlden. Dessa är tankeformer, skapade av människor, som bebor dem, och reproducerar de olika religionernas himlar, så som de skildras i deras heliga skrifter. De har ingenting gemensamt med den verkliga himlen i mentalvärlden. Varje osjälvisk känsla, varje ädel strävan, varje ren tanke och varje skön dröm under det avslutade jordelivet blir här transmuterad till anlag och förmåga, arvedelar i nästkommande liv. Ju rikare de mentala erfarenheterna varit, desto större blir den förmåga man utvecklar. I denna himmelska värld slår också all osjälvisk kärlek ut i blom i en enhetskänsla och en förståelse så fullkomlig, att jorden aldrig kan erfara dess like. Människoandens vistelse i himlen blir lång eller kortvarig beroende på hans föregående jordiska liv. Den blir kort om hans mentala och osjälvikt emotionella erfarenheter är ytliga, lång, om de är rika och djupa. Men i båda fallen smälter han här fullkomligt allt material han fört med sig, även de minsta ansatser till erfarenheter, och överför slutligen till sitt ständiga förrådsrum alla minnen, alla anlag till egenskaper, både i tankens och känslans område, som bidrar till hans vidare framåtskridande. Och man kan förstå, att utvecklingen måste gå hastigare och hastigare, allt eftersom tankar och känslor renas, och att varje period i astral- och mentalvärldarna efter döden lämnar rikare skörd till nästa jordeliv.

En civiliserad person av genomsnittstyp är nu i stånd att göra stora framsteg under sitt liv i himlen och sår här frön, som mognar till en rik skörd. Det är till stor del på honom själv det beror, om hans utveckling skall gå hastigt framåt, ty hans tanke- och känsloliv i fysiska världen bildar materialet för det rikare eller fattigare livet i himlen och skapar sålunda större eller mindre möjligheter för hans nästkommande liv på jorden. Det har nämnts, att individen arbetar ut resultatet av sina dåliga lidelser och begär i den andra världen, den astrala eller mellanliggande, och lider i proportion till dess styrka. Men manfår inte glömma, att allt ont han förorsakat andra människor under sitt fysiska liv är skulder, som han måste gälda i sitt förhållande till dem i ett annat jordeliv, för så vitt de ej kunnat betalas i den mellanliggande världen. Och skulderna gäldas antingen genom oförrätter, som han lider genom dem eller genom goda gärningar, som han bevisar dem. Om han inte förlåter oförrätterna, existerar skuldförhållandet allt fortfarande, ehuru omvänt, men de goda gärningarna utplånar det, ty ”hat upphör aldrig någonsin genom hat, hat upphör genom kärlek”.

 

Frid vare allt som lever.