Annons:
Etikettkrafter-och-energier
Läst 5640 ggr
Moonwing
2012-10-02 12:22

Frimureriets rötter i mysterieskolorna

I mysterieskolorna samlades därför det vetande som män­ni­skorna skaf­fade sig om det transcendenta, det övermänskliga, det för­dolda. Kun­ska­pen ordnades till sammanhängande filosofiska sys­tem, vilka hölls strängt hem­li­­ga. Skälen till denna hemlighetsfullhet var flera. Ett skäl var att kunskapen var av sådan art att den inte kun­de förstås av den som inte själv haft vissa di­rek­­ta upplevelser av den högre delen av verkligheten. Ett annat skäl var att kun­­­skap ger makt, och makt ville man inte ge åt nå­gon som kunde använda den för själ­viska syften eller till skada för andra människor.

Lika länge som det funnits tänkande människor på jorden, lika länge har dessa grubb­lat över de existentiella frågorna. Man har haft en intui­tiv känsla av att de stackars 70 à 80 år som människans jordeliv varar inte är hennes enda mått av tillvaro. Man har velat se jordelivet inplacerat i större samman­hang i tid och rum, och man har sökt svar på frågor som: Finns människan till innan hon föds in på jorden? Lever hon vidare efter kroppens död? Finns det fler tillvaroplan än det fysiska? Ut­spelas världsförloppet slumpartat eller plan­enligt? Osv.

Eftersom dessa frågor överskrider den fy­­siska verk­­­lighetens gränser, har svaren måst sökas bortom de gränser­na. Och det­ta har enligt mångas uppfattning också gjorts. De som an­ses ha funnit sva­ren kal­lar vi mystiker, märkliga människor som väck­te till liv och tränade upp subtila själs­­för­mö­genheter inom sig med vilkas hjälp de kunde utforska tillvarons för­dol­­da sidor. Och detta bör­jade de göra redan i för länge sedan flydda tider.

De gamla mystikernas upplevelser av det fördolda, det transcen­den­ta, an­ses ha försiggått i två former. Dels kunde de i sitt vakna dags­med­ve­tan­detillståndnås av idéer, visioner, tankar och andra intryck från de inre världarna, dels kun­­­de de frigöra sitt med­vetande från den fy­siska kroppen och själva bege sig in i des­sa inre världar, och där sam­la direkt första­handskunskap genom att till­fäl­­ligt leva i dem. I båda formerna av kun­skaps­in­hämt­ning var det fråga om själv­medvetna, kla­ra medvetandetillstånd, inte om hypnotisk eller annan vilje­lös trans.

Den kunskap som samlades på det sättet kunde i stor utsträck­ning in­te teck­nas ned på vanligt språk, eftersom de vanliga tal- och skriftsprå­ken saknade ter­­­mer för de begrepp man rörde sig med. Därför utvecklades mysti­ka språk, som till en del bestod av symboler.

Varje framgångsrik mystiker tillhörde förmodligen en gradin­de­lad s k mys­te­­­rie­skola. I mysterieskolorna samlades därför det vetande som män­ni­skorna skaf­fade sig om det transcendenta, det övermänskliga, det för­dolda. Kun­ska­pen ordnades till sammanhängande filosofiska sys­tem, vilka hölls strängt hem­li­­ga. Skälen till denna hemlighetsfullhet var flera. Ett skäl var att kunskapen var av sådan art att den inte kun­de förstås av den som inte själv haft vissa di­rek­­ta upplevelser av den högre delen av verkligheten.

Ett annat skäl var att kun­­­skap ger makt, och makt ville man inte ge åt nå­gon som kunde använda den för själ­viska syften eller till skada för andra människor. Det skall i sam­man­­hanget påpekas att mysterieskolorna var helt genomsyrade av etik och al­tru­ism. De invig­­da av högre grader ägnade hela sitt liv åt självupp­offrande ar­be­te för mänsk­ligheten. Ett oeftergivligt villkor för invig­ning i högre grader var att glöm­ma sig själv och le­va för andra.

Nu hölls naturligtvis inte all kunskap hemlig. För att tillgodose män­­ni­skor­nas religiösa behov och för att ge dem en grundval för den mo­ral man ville ge­nom­föra bland dem, gavs valda delar av filosofin ut, ofta i form av beslöjade my­­­ter, metaforer och lik­nel­ser. Man offent­liggjorde också praktiska kunskaper i lä­kekonst, matematik, byggnadskonst osv. Mysterie­sko­lorna var gam­­la tiders uni­versitet för det vi idag kallar vetenskapliga disci­pliner.

Vi känner till var några av de här mysterieskolorna har legat. Vi har t ex El­lo­­­ra och Elefanta i Indien, Samothrake och Eleusis i Grekland, Te­be, Memfisoch Sais i Egypten. Men redan före Kristi födelse bör­jade mys­terieskolorna för­­­falla, och den sista av de västerländska, den i Aten, stängdes i början av 500-talet av kej­sar Justinianus.

Detta hind­rade dock inte olika sällskap från att fö­ra mysterietraditionen vidare, fast i hem­lig form. Välbekan­ta sådana sällskap är alkemisterna, ro­senkorsarna och frimurarna. Att dessa sällskap har sina röt­ter i mys­te­rieskolorna är ställt utom allt tvivel.

Det som dessa hemliga sällskap förde vidare genom århundradena var först och främst filosofiskt lärostoff och symboliska ritualer. Mera säl­­lan utövade man något av den praktiska mystik som var själva hjär­tat i mysteriesko­lorna. Fast något i den vägen kan ha förekommit när Cagliostro i slutet på 1700-talet in­troducerade sin egyptiska rit i det europeiska fri­mureriet.

Ser man nu till det arv från mysterieskolorna som lever kvar i de hem­­liga säll­skapen, så har detta under tidernas lopp uppenbar­ligen un­der­gått för­änd­ring­­ar och avlägsnat sig från sitt ursprung. Tolkningen av läror, symboler och ri­­tualer har influerats av de i samhället domineran­de reli­gi­ösa trosföre­ställ­ning­­­arna, och sällskapens verksamhet har an­passats till det aktuella kultur- och sam­hällslivet.

Inom de olika frimurarsystemen är man medveten om detta, och stäl­ler vanligen inga krav på att frimuraren skall bekänna sig till någon viss tros­­riktning. I princip krävs bara att han skall tro att det fysiska världsalltet in­te utgör hela verkligheten. Frimureriets tolerans i livsåskådningsfrågor är en själv­­­klarhet. Om frimu­reriet inte hade mer att bjuda på än de offentliga reli­giö­sa organisatio­nerna, skulle det knappast ha något berättigande. Då skulle dessa or­gani­sa­tioners budskap vara tillräck­liga för den sö­kande människan.

Fastän frimureriet har sina rötter i de gamla mysterieskolorna, vet vi inte så värst mycket om hur det gick till i dessa. Tystlåtenheten har all­tid varit nästan to­­tal. Dock finns det, utöver den rituella symbolik och de lärofragment som be­­­varats inom de hemliga sällskapen en del spridda uppgifter här och där i världs­­litteraturen, ty många av forntidens stora filosofer och religions­lärare var in­­vigda i mysterierna.

I Bibeln t ex finns flera ställen som alluderar på dessa. Ett sådant har vi i Andra Ko­rint­hierbre­vet 12 där Paulus säger: "Jag vet en man som lever i Kristus och som för fjorton år sedan - om det nu var med krop­­pen el­­ler utan den vet jag inte, men Gud vet det - han blev i alla fall upp­ryckt till den tred­je himlen. Och jag vet att den mannen - om med krop­­pen el­ler utan, det vet bara Gud - blev uppryckt till paradiset och fick höra ord som ingen män­ni­ska kan eller får uttala." Att Paulus här ta­lar om sig själv är uppen­bart.

Av de olika mysterier som vi har en viss kännedom om, är de egyp­tis­ka isis­­mys­terierna intressanta i det att de har tydliga likhe­­ter med vå­ra dagars fri­mu­reri. Sådana män som Platon och Pyt­hagoras var invig­da i de egyptis­ka mys­teri­erna och berättar i sina skrifter ett och annat däri­från. Ställer man sam­man så­dana spridda detaljuppgifter, får man en viss uppfattning om verksam­­he­ten i isismysterierna , och jag skall nu ge några glimtar från dessa. Det skall dock framhållas att glimtarna är fragmentariska, och de ger därför inte en sam­man­häng­­an­de och tyd­lig bild av mysterieverk­samheten.

Först några ord om en variant av Isislegenden, en variant som kan pas­sa i sam­­manhanget. Isis framställs i denna som en gudin­na, vilken bl a har en halv­bror som heter Osiris. Denne är samtidigt hennes make. Osiris blir mör­dad av 72 sammansvurna, med vilka förmodligen me­nas 72 nedbrytande kraf­ter i män­­­niskornas värld.

En tid därefter fö­der Isis en son. Det är givetvis, liksom i så gott som alla religiösa system, fråga om en jungfru­födsel. Lju­sets bärare bru­­kar ha den helige an­de, det gudomliga, till fa­der. Denne son, som är den åter­­­födde Osiris, kallas Harpokrates och av­bil­das med ett finger tryckt mot si­na läp­par.

Utanför de rum där isismyste­ri­er anordnas, står Harpokrates på vakt med fing­ret mot läpparna som tecken på att tystnad skall råda i de he­­li­ga rum­men, och att de invigda är svurna att hålla mysterierna hem­li­ga. Men även om Osi­ris nu är återfödd i Harpo­krates tänker änkan Isis hämnas mordet på sin ma­­ke, och alla invigda skall hjälpa henne i det värvet. De kallas därför "änkans sö­ner".

Isismysterierna omfattade sju grader. De första tre graderna utgjorde de s k läg­re mysterierna och de fyra senare de högre. Mellan de båda grup­perna av gra­­­der gick en skarp och ytterst svårforcerad gräns som jag skall återkomma till. För att få recipiera (prövas för invigning) i första graden krävdes re­kom­men­­da­tion av en av de in­vigda brö­derna. Ofta utfärdades denna rekommen­da­tion av farao som skrev till prästkollegiet. Farao tillhörde själv prästerskapet, även om han inte alltid inne­hade någon av de högre graderna.

Den man (eller kvinna) som fått sin rekommendation sändes till mys­terie­sko­­­­lan i Tebe. Där fick han till en början vistas några månader i en un­der­jor­disk kammare, ensam med sina tankar. Dessa tankar skul­le han skriva ned om han var skrivkunnig, och de studerades sedan noggrant för att man skulle kom­ma underfund med den presumtive broderns tänkesätt.

När tiden för receptionen till första graden var in­ne, band man för re­ci­pi­en­dens ögon och fängslade hans händer och förde ho­nom fram till en port som kal­­­lades Människornas port. Den vakthavande bro­dern anmälde där re­ci­pi­en­dens ankomst genom att banka på porten. En sådan scen finns avbildad i en av py­rami­derna.

Pyramiderna anses ha va­rit in­vig­ningstempel, även om arkeo­lo­ger­na - utan att någonsin ha fun­nit en mumie i någon av dem - gärna vill be­trak­ta dem som gravmo­nument. Nu ställdes ett antal frågor till recipien­den.  Bl a fick han re­dogöra för de mo­­tiv som drev honom till mysterierna, och be­sva­rade han dessa frågor på ett till­fredsställande sätt, öppnades porten. När re­ci­pienden trätt in i invig­nings­kammaren fick han besvara fler frågor. Des­sa ställ­­­­des till honom av mysterieskolans ledare och styresman, den s k hierofanten, och med sina svar måste den invignings­sökande vi­sa att han förstod vad det hela handlade om.

Han fick därpå företa en vandring i olika rum, under vil­ken han utsat­tes för en del påfrestningar som skulle få honom att avstå från in­vig­ningen. Om han nu inte blev allt­för uppskakad av dessa utan ville fortsätta, läs­te man upp brödraska­pets lagar för honom och frågade om han var villig att ef­terleva dem. Svarade han ja , fördes han fram till hierofanten och fick liggan­de på knä framför denne, med ett svärd mot sin strupe, svära trohet och tystlå­ten­­het.

Nu tog man av recipienden ögonbindeln så att denne kunde se det märkli­ga rum i vilket han befann sig, och ställde honom mel­lan två pelare. Dessa sym­bo­­liserade bl a religionen och filosofin. Mellan pelar­na var en trapp­stege pla­ce­rad, en symbolisk anordning som hade sju dörrar av olika stor­lekar och gjor­da av olika metaller, den första av bly och den sjunde av guld. Denna trapp­ste­ge symboliserade bl a reinkarnationen, dvs människans återvändande gång på gång till fysiskt liv på jorden. Dörrarna sym­bolise­rade de sju heliga planeterna, och förmodli­gen också den hemliga kunska­pens sju huvudläror.

Hierofanten höll nu ett tal till recipienden, och denne fick där­efter be­stiga trapp­­stegen under det man bl a förklarade för honom betydelsen av namnen på de egyptiska symbolgudarna . Invigningen avslutades med att reci­pienden fick det lösenord och det handslag med vars hjälp han skulle kunna kän­na igen sina mys­teriebröder. Man satte på ho­nom en mössa som hade for­men av en py­ra­mid, och kring hans mid­ja knöts ett förkläde. Han fick också ett slags krage som hängde ned över bröstet.

Denna första grad ägnades åt naturvetenskap. Den nyinvigde under­visades i me­teorologi, anatomi, läkekonst m m. Han fick också lära sig symbol­språ­ket och den vanliga hieroglyfskriften.

Om nu den nye brodern visade prov på intelligens och duglighet, kunde han så småningom kallas till den andra graden. Före receptionen i den gra­den hade han att iakttaga en lång fasta. Receptionen inled­des med att han återigen fick vis­­tas ensam i en kammare. Där utsat­tes han för fysiska frestelser som avsåg att bringa honom på fall. Bestod han detta enk­la prov, som bara krävde ett visst mått av självkontroll, fick han besvara ett antal frågor.

Gjorde han detta på ett tillfredsställande sätt, tillkom ytterligare ett antal prov och därefter för­des han in i invigningskammaren. Där fick han först försäkra att han under sin tid i första graden levt ett ärbart liv i tanke, känsla, ord och handling i en­lighet med brödraskapets lagar. Därefter placerades han ännu en gång mellan två pe­la­­re, men nu fanns där ingen trappstege utan en gam­­mal man som satt och snur­­rade på ett hjul med fyra ekrar. Pelarna symbo­li­serade öst och väst, den gam­­le mannen sym­boliserade solen, och de fyra ek­rarna årstiderna.

Denna andra grad var ägnad åt geometri, matematik, byggnadskonst etc. Dess symbol var en stav kring vilken en orm sling­rade sig, och gradens tecken var att lägga armarna i kors över bröstet.

Det är logiskt att andra graden ägnades åt konstruktiva och uppbyg­gande ve­­tenskaper, ty den andra graden var livets grad, representerande det ak­ti­va män­niskolivets strävan att åstadkom­ma resultat av olika slag. Den första gra­den representerade människans födelse, den andra gra­den repre­sen­terade hen­nes aktiva liv, och den tredje graden represen­terade följakt­ligen hennes död.

Den tredje gradens reception inleddes med att recipienden fördes in i en ves­ti­bul, över vars ingång stod skrivet Dödens port. Vestibulen var de­korerad med dödens olika symboler, och i dess mitt stod Osiris kista be­stänkt med blod. Man frågade nu recipienden om han deltagit i mor­det på Osiris. Reci­pi­en­den kände na­tur­ligtvis till hela symbolinnehållet i Isis­legenden och visste in­ne­börden av de olika svar han kunde ge på frågan.

Svarade han nej fördes han in i invigningskammaren där bröderna var klädda i svarta dräkter. Farao, som all­tid assisterade vid receptioner i den­na grad, var klädd i sin världsliga äm­bets­dräkt, och han talade nu vänligt till recipienden. Han förklarade att de prov som vän­tade var mycket svåra, och att det krävdes mycket stor ståndaktighet för att klara av dem. Varför välja döden, när livet i den allmänna värl­den hade så mycket att erbjuda. Farao tog så en gyl­lene krona, för­mod­ligen sin egen, teck­net på världslig makt, och räckte den till recipienden.

Vägrade recipienden att ta emot kronan, slog fararo honom lätt på huv­u­det med en yxa för att markera att han nu var död för den fysiska världen. Reci­pi­en­d­en blev så inlindad i mumiebindor och bars därefter ut genom en port som bar överskriften Andarnas helgedom. Denna port ledde till ett rum där ett do­mar­kol­legium uppehöll sig. Recipienden fick svara på mycket hår­da frå­gor om sitt dittillsvarande liv, och döm­des sedan att stanna i de underjordiska rummen till dess han tillgodogjort sig gradens undervisning.

Han befriades från mumie­bin­­dor­na och undervisningen började. Bland annat fick han nu lära sig den hie­­ro­gram­ma­tiska skriften, den skrift med vilken Egyptens historia, jor­dens geo­gra­fi, astronomins grunder och mycket annat var nedteckna­de. Han fick också lek­tioner i retorik för att kunna tala till allmän­heten.

De tre första graderna utgjorde alltså de lägre mysterierna, och mel­lan des­sa och de högre graderna fanns en klar gränslinje. Från och med den fjärde gra­­den tillkom något som inte fanns i de tre lägre, näm­ligen den direkta mys­ti­ka upplevelsen. Även vid den fjärde gradens reception förekom symbolisk un­der­­vis­ning i form av ritual, cere­mo­niel och skådespel, men den väsentligaste de­­len av receptionen sked­de i ett annat medvetandetillstånd än det vakna dag­s­med­ve­tan­dets.

Recipienden försatte sig eller försattes i trans, och jag­med­ve­tan­­det med sina själsförmögenheter lämnade kroppen. Vid klart och fullt själv­med­ve­tan­de genomgick recipienden det som väntar varje människa när hon vid döden skiljs från sin fysiska kropp. Efter tre dagar åter­vände recipienden till den i trans försänkta kroppen, och återupp­stod som det hette från de döda.

Den här receptionen var naturligtvis behäftad med stora risker. Den som ge­­nomförde den med livet och förståndet i behåll knöts nu fastare till fa­raos hov. Han utnämndes till domare och fick lära sig det ammonitiska språket, det språk på vilket den strängt hemlighållna högre kunskapen var nedtecknad.

Om innehållet i den femte, sjätte och sjunde graden vet vi yt­terst li­te. Även de graderna var mystika till sin karaktär, med ett alltmer kva­li­ficerat upp­le­vel­se­­innehåll. Den femte graden lär ha ägnats åt kemi och den sjätte åt astronomi. I den sjätte graden fick den nye brodern tillgång till förteckningen över alla dem som tillhörde brödraskapet.

I gradens ce­remoniel lär ett inslag ha fö­re­kom­­mit där recipienden ställdes inför kis­tor som innehöll kropparna efter de brö­der som förrått mys­terierna, och man gjor­de klart för honom att han skulle få dela des­sa olyckliga bröders öde om han bröt sina ordenslöften. Om den sjun­­de och högsta graden kan sä­gas att den gav den fullständiga förkla­ringen till mysterielärorna . Recipi­enden fick ett öglekors som han all­tid skulle bära, och han fick tillgång till all den hemliga litteraturen på det ammonitiska språ­ket.

Vare sig de är trovärdiga eller inte visar uppgifter av det här slaget, som meddelats av författare vilka levde t o m före Kristi födelse, att frimureriet har sina rötter i mys­terieskolorna.

Av;Herbert Hedlund

Källa; Teosofiska läror mm

Utlagt Av; Moonwing

"Inom en människa av ljus, finns det ljus...När hon inte lyser, råder mörker."             (Evangelium enligt Thomas, 24)

  / Wingen

Annons:
Moonwing
2012-10-03 19:20
#1

Jag har puttat lite så den inte försvinner..så snabbt -jag lade ut den pga alla diskussioner om just varför information om just vår existens, kan vara så otillgänglig.

Ibland finns det goda syften med denna tanke , ungefär som att man inte ger ett barn tex ino i skolan den ej är mogen känslomässigt eller fysiologiskt mogen att hantera.

Naturligtvis kan våra  personliga egoistiska motiv göra sig påminda även här, beroende på hur andligt mogna vi är -både kollektivt och personligt -så visst finns det intressen som verkar för vinning  och makt i alla sammanhang…men sprecis som "pengar förpliktar" (fritt översatt), som man brukar säga ..så gör även djupare kunskap det.

"Inom en människa av ljus, finns det ljus...När hon inte lyser, råder mörker."             (Evangelium enligt Thomas, 24)

  / Wingen

Aldebaran
2012-10-03 21:57
#2

Glad

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Moonwing
2012-10-04 15:32
#3

När jag reflekterar lite på denna texten stämmer Bibelns ord egentligen så bra in på den; "Den som som söker -den finner"..eller som det står i

"The Mystery Schools", Grace F Knoche

**(Knoche: Mysterieskolorna)
**

"När mänskligheten eller någon del av den, t o m en enskild individ, uttrycker sin andliga och intellektuella vädjan med styrka, med vibrerande andlig energi, med det inre livets själva väsen så att säga, verkar detta som en Lärares andliga magnetism och vädjan når ofelbart fram till Det Stora Brödraskapet som då sänder ut en budbärare i världen.

Mysterierna förföll alltid därför att människorna blev mer och mer indragna i själviskhet och den materiella världens egennyttigheter, samtidigt som de förlorade den inre kontakten, den inre medvetenheten om förening, med de andliga krafter som nämndes ovan. (ET, 2:1053)"

Viktig kunskap är som (mogen) frukt-ingen ide att plocka ner den, om man inte vet vad man skall göra med den..

"Inom en människa av ljus, finns det ljus...När hon inte lyser, råder mörker."             (Evangelium enligt Thomas, 24)

  / Wingen

[stass]
2012-10-05 20:02
#4

det är snarare så att kabbalah har influerat frimurarna och illuminati grupperna, då båda har rötter i den mystiska babbalistiska trosföreställningen. (och många andra sedan, så som golden dawn exempelvis)

Aldebaran
2012-10-05 23:05
#5

esoteriska trosföreställningar kan man ju spåra till vedantan och då troligen eller rättare sagt ganska så säkert ännu äldre..

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Upp till toppen
Annons: