00. Existensiella frågor

Mänskliga relationer

2013-02-10 23:15 #0 av: Aldebaran

Människan är som märkligast, då hon umgås med sina medmänniskor. Detta glimtar fram här och var i den moderna vetenskapsmannens definition av människans art så som psykosocial företeelse.

Genom själva sin natur är människan dömd till en inre ensamhet, som upphör först då känslan av personlig avskildhet har övervunnits. Detta har med all rätt kallats ”den ensammes flykt till den Ensamme”. Det fulla upplevandet av isolering varje mänsklig varelse lever i, skulle vara en fruktansvärd erfarenhet. Normalt upplever man den inte helt medvetet utan erfar endast en känsla av obehag, otillfredställdhet och skuld. Och så uppstår fruktan för ensamheten; det överdrivna sällskapslivet och behovet av sällskap; det tomma pratet och de fåfänga tidsfördriven; den växande sexuella promiskuiteten, alltsammans företeelser i dagens samhälle. Detta innebär ju naturligtvis inte att mänsklig gemenskap och olika slag av gemensam verksamhet skulle vara utan värde. Allt detta är tvärtom mycket viktigt, men liksom i de flest andra fall är människan ambivalent. Hon drivs ständigt mot mänsklig kontakt på grund av sin inre ensamhet och hålls ständigt tillbaka från att fritt och obehindrat återgälda på grund av rädsla och begär.

Om några av de motiv som hämmar denna frihet i våra relationer ärligt och utan fruktan skulle undersökas, skulle vi finna dem otroligt barnsliga. Begäret att utnyttja och fruktan att bli utnyttjad – att ”ge sig själv”; önskan att göra intryck och blåsa upp sitt ego ibland genom att nedvärdera andras; alla blandade och förvirrade motiv; allt detta skapar en mask, en falsk personlighet bakom vilken man kan gömma sig, och allt detta ökar känslan av avskildhet. Somliga människor har till och med många masker vilka de antar beroende på omständigheterna och andra föreställer sig att de hela livet står på scenen och spelar den ena efter den andra rollen. Även känslor av överlägsenhet och underlägsenhet, vilka båda har sin rot i egoismen, ökar konflikten och spänningarna människor emellan. Det finns medfödda skillnader beträffande egenskaper och utveckling, men var och en har sitt värde i den mänskliga hierarkin och var och en är nödvändig för helheten.

Om mänskligheten skall fortsätta att existera är det tydligt att alla barriärer av misstro, själviskhet och misstankar måste försvinna. Ett samhälle av individualister med ökad intellektuell och teknisk kunnighet bär inom sig fröet till sin egen splittring.

Då uppstår den praktiska frågan vad som kan göras för att riva ned de barriärer vi har byggt upp omkring oss. Första steget är självkännedom. Detta fodrar en viss förmåga att avskilja från sig personliga tankar, begär och motiv samt att objektivt granska dem. Ett av de bästa hjälpmedlen är någon enkel form av meditation. Självkännedom innebär emellertid inte en konstant introspektion, som i sig själv kan orsaka både tvång och villrådighet. Nästa steg blir att gömma sig själv. Som en tidigare president i T.S. N. Sri Ram har skrivit i Thoughts for Aspirants: ”En individs sanna karaktär skall framträda för andra och inte för honom själv, det är först då vi glömmer oss själva som vår inre skönhet kan stråla fram”. Denna självförglömmelse kan fås att framträda genom att man avsiktligt odlar upp ett kärleksfullt intresse för sina medmänniskor; genom hängivenhet för ett bestämt mål eller Gud; kort sagt genom vad som helst som för oss utanför oss själva.

Det är till och med möjligt att ibland här och nu fånga en glimt av denna djupa enhet där ingen ensamhet eller avskildhet finns, men visionen bleknar snart bort. Ett av resultaten att leva i kontakt med teosofin och att studera dess tolkningar borde vara, att friheten och spontaniteten människor emellan skulle bli lättare att uttrycka. Hur enkelt, okomplicerat och fritt från konflikter skulle inte livet bli om människorna möttes utan mask, utan någonting att dölja och utan begär efter personlig tillfredsställelse. Först då har vi nått ett sant mänskligt stadium

J.R. 2011

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Anmäl
2013-02-14 20:49 #1 av: [yodhe]


Hur är det då om man inte lider av 'ensamhet'? Förskräcktoch i sin ärliga mening verkligen njuter av att vara med sig själv?..har man då kanske funnit frid i sitt inre?...

Att meditation gör en lugn och trygg, vet jag..och beror detta då kanske på sin andliga utveckling?

Mm..många frågor..kanske någon vill vara med och besvara med sina erfarenheter..Glad

Anmäl
2013-02-14 23:48 #2 av: Moonwing

Generad

Jag älskar min ensamhet, när jag får vara det..-till den grad att jag nästan skäms över att säga det till folk, när vi pratar om typ "nätverkande" å allt fint, vad det nu heter på ny-svenska..

Näe..känner som Yodhe-en enorm ro i att få vara själv..låter konstigt..men är sant..Cool

Jag älskar även socialt sas människor, på ett mer ömt och empatiskt sätt, speciellt när de törs vara sig själva och glömmer att "ha masken på", som du beskriver ovan, när människans ömtåliga, vackra finkänsliga natur kommer fram och man ser henne lysa..-då är människor som bäst!Pussar

Jag kan själv tycka det är enormt arbetsamt att "skärpa till mig för en formsak"  tex, just för det fodras av en speciell social situation..när jag inte får vara jag..-och undviker sådana människor/situationer mer och mer.

Tacka vet jag "naturligheten"!Skämtar

"Inom en människa av ljus, finns det ljus...När hon inte lyser, råder mörker."             (Evangelium enligt Thomas, 24)

  / Wingen Medarbetare på Existens o Filosofi

Anmäl
2013-02-15 09:35 #3 av: Gaiatri

Jag tänker att känslan av avskildhet är som tydligast i relation till andra människor. Jag trivs bra med mitt eget sällskap, men en känsla av ensamhet kan uppstå i vissa situationer. De situationerna är alltid kopplade till relationen till andra, och uppstår inte när jag själv valt att vara för mig själv. 

En känsla av ensamhet kan också uppstå mitt i umgänget med andra människor. Det beror t.ex. på om jag känner mig ensam om de uppfattningar och intressen jag har. 

Denna känsla av ensamhet eller avskildhet var förstås mycket tydligare när jag var yngre. Sen kommer erfarenhet och större mått av självkännedom. Sökandet i det yttre byts ut mot att försöka finna i det inre.

Jag tänker också att ju äldre man blir, desto mer lär man känna sig själv. Mycket uppfattningar om hur det "ska" vara försvinner och relationen till både sig själv och andra blir då ofta lättare och mer avskalad. 

Sajtvärd på Andlig utveckling

Anmäl
2013-02-15 19:46 #4 av: Moonwing

Klokt skrivet..-det stämmer bra det, att man kan känna sig mer ensam i en hoper med folk..än på en öde ö..så sant! (men tvärtom med naturligtvis-man hittar gemensamma nämnare, men nya människor man kanske aldrig tagit kontakt med i yngre dar)

Jag tror också att man får en minskad press ifrån sig själv, allra mest..när man blir lite äldre-känslan av att passa in, minskar, man kanske förstår att värdet sitter någon annanstans än i det yttre, materiella tingen med.

"Inom en människa av ljus, finns det ljus...När hon inte lyser, råder mörker."             (Evangelium enligt Thomas, 24)

  / Wingen Medarbetare på Existens o Filosofi

Anmäl
2013-02-15 20:41 #5 av: Aldebaran

Glad

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.