Annons:
Etikettadyar
Läst 5809 ggr
Aldebaran
2010-09-23 22:06

Vårt liv i tre världar 8

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Av Annie Besant

Kap V. Barnets kroppar

Enär Människan är ett barn i fysiska världen, är hennes kroppar mycket mottagliga för överfysiskt inflytande. Under de första åren av sitt liv i de lägre världarna kan hon påverka dem i hög grad, framför allt den astrala och även den fysiska under de första sju åren. Människoanden inom genomsnittsbarnet står ej i så nära beröring med sina kroppar inifrån förrän vid det sjunde året. Man har observerat, att förmågan av logiskt tänkande knappast framträder före denna ålder, och detta ha kommit människor att dra slutsatsen, att man ej heller bör söka framtvinga detta genom undervisning förrän sju år har uppnåtts.

Under hela denna tid håller Människoanden allt fortfarande på att taga på sig sina kläder och t.o.m. den lilla del av hans fulla medvetande, som skall finna uttryck i kropparna, har ej tagit dem i hel besittning under den första sjuårsperioden. Betydande förändringar försiggår i den fysiska hjärnan. Vissa stora celler i denna, som skola bli den fysiska basen eller organet för det logiska tänkandet, sänder ut dendra eller utlöpare, vilka bildar ett närverk och sammansmälter vid beröringspunkterna, så att dessa särskilda celler förenas och får sina egna förbindelser.

Utvecklingen härav påskyndas genom att barnet lär sig förbinda sina egna sensationer med föremål utanför sig och i minnet fasthåller detta samband. Barnet känner ett begär, det är kroppen som behöver mat. Modern tillfredsställer detta begär och efter en mängd sådana erfarenheter lär sig barnet, att en kvinnas uppträdande står i samband med begärets tillfredsställande, med den obehagliga känslans upphörande. Så småningom lär det sig att sammanställa obehagets upphörande med att en viss kvinna framträder, modern, och det känner igen henne och föredrar henne framför andra.

Ett lindebarns värld utgörs av framträdanden och försvinnanden, som äro lika oförståeliga, i bokstavlig bemärkelse "komma de och gå, och förbli aldrig". Barnet kan inte gå efter dessa försvinnande ting, men efter många erfarenheter märker det, att det genom att skrika kan få dem att åter framträda i sitt begränsade kosmos och härmed har de fått en ny relation mellan sig och den egendomliga yttervärlden. Emedan Människoanden under många föregående liv varit med om liknande erfarenheter, begagnar han sin barnkropp med viss skicklighet och hjälper den att ganska snart göra de första iakttagelserna.

Småbarn äro emellertid mycket olika att "observera", såsom mödrar och sköterskor brukar kalla det, och detta beror i hög grad på Människoandens ålder och på beskaffenhet av den kropp, som blivit bestämd för honom på grund av hans "mogna karma". Fastställandet av dessa relationer, av förhållandet mellan medvetandet i barnkroppen och de föremål med vilka det omges, är grunden för allt tänkande. En sensation och uppfattningen av det yttre föremål, med vilken den är förbunden, antingen den nu föregår eller efterföljer föremålets uppträdande, skulle kunna kallas tankens alfabet.

Den praktiska slutsatsen härav är, vad barnets uppfostran angår, att det bör uppmuntras att observera, att man bör rikta dess uppmärksamhet på förhållandet mellan dess egna sensationer och de yttre föremålen, att dess minne bör odlas. Under de tidiga barnaåren äro individens sinnen skarpast och man bör begagna sig härav och uppodla dem. Man bör ej söka att uppmuntra ett barn att resonera i detta ords egentliga bemärkelse, ty dess hjärna är inte färdig för sådana ansträngningar. Okunniga lärare tror emellertid vanligen, att ett barns ovillighet att dra allmänna slutsatser med stöd av en mängd iakttagelser av besläktad art, beror på ouppmärksamhet eller bristande begåvning. Varken det ena eller det andra är orsaken, utan helt enkelt fysisk omogenhet.

Astralkroppen och den fysiska kroppen

Det är oerhört lätt att påverka ett barns astralkropp, och den sänder sina intryck vidare till sinnesförnimmelsernas centra i den känsliga fysiska hjärnan. Där kan ofta ett lite barn inte göra skillnad mellan fysiska och astrala former. Många barn pratar och leker med astrala lekkamrater och kan inte se någon skillnad på dem och sina fysiska lekkamrater. Om de, som har hand om barnet, äro förståndiga, så talar de öppet med dem om sina astrala vänner, men om de äro inskränkta och säger "det finns ju inget där", eller "så dumt du pratar" eller, något som är ännu värre, "nu narras du, och det är mycket illa gjort", så blir barnet först häpet, och sedan känner det sig osäkert och blir inbundet.

Wordsworth hade alldeles rätt, då han sade att "himlen omger oss i barnaåren", ty detta är bokstavligen förhållandet. Allt eftersom kropparnas vävnader blir mindre känsliga för intryck, börjar "skuggorna från fängelset bli tätare kring den uppväxande gosses", tills den inre Människan, instängd i sin "stofthydda" är i den fysiska kroppen utestängd från de höögre världarna vad den inkarnerade delen av hennes medvetande angår.

Livet i dem "bleknar bort i den jordiska dagens ljus" - eller snarare mörker - det försvinner ur dagsmedvetandet. För Människan i den fysiska kroppen blir detta medvetande det enda verkliga, så länge hon befinner sig i kroppen. Men vi får inte glömma, att Människan är betydligt mera förnuftig så snart hon är utanför den fysiska kroppen och att det endast är en liten del av medvetandet som är fängslad i denna.

Forts kap 9

Kap 7

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Annons:
[rore]
2010-09-28 16:59
#1

Intressant och på samma gång lite sorgligt att läsa,,,,,,

Tack Alde!

Aldebaran
2010-09-28 18:32
#2

mmm så kanske man kan tycka. det bleknar ju längre ner man sjunker i materien (alltså den fysiska fram till 8-9års ålder)

Jag tror ändå man inte skall vara så ledsen för det utan att det är mening med det, naturen är ju trots allt ordnad så att det finns en stor mening med allt.

Långtifrån allt är ju guld på astralplanet och vi besparas mycket elände med att våran syn bromsas på det området.

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

[rore]
2010-09-28 19:40
#3

Jo, jag förstår ju att det är någon mening med det som sker,, men samtidigt så,,,,

Jag vet inte riktigt,,,

 Detta med att vara människa,, eller blir vi människor,, det käns som om vi de första 7 åren är närmare det andliga,,Närmare hemma…. För att sedan bli förmänskligade av vår omgivning,,Vi avskärmas,,, För att sedan återgå,, när vi avslutar livet,,(om jag fattat texten rätt)

Jag har lite svårt att få ihop detta..

Allting för våran själs utveckling,,,,

Men vi människor samarbetar inte alltid med själen,, hur ofta motsätter vi oss inte,, stretar emot och motarbetar?

Egot i människan.

Sen har vi karmat.

Vad är vi människor egentligen??

Samtidigt så inser jag ju att det är en utveckling i sig,, annars kanske vi skulle vara kvar i ap-stadiet för evigt,,,

Jag ska nog ta och läsa igenom igen,, för just nu bara cirkulerar det en massa frågorObestämdSkäms,,,,,,,,,

Aldebaran
2010-09-28 21:44
#4

Visst vi längtar och vi vill och de flesta av oss får detta "smakprov" under en kort tid av vårt fysiska livs början. Det bleknar ju sedan gradvis bort i de allra flesta fallen. Tyvärr samt orättvist kan tyckas kanske?

Vad bör vi då göra när vi grips av längtan efter ett högre liv? Det första är naturligtvis att så grundligt som möjligt tänka igenom livets fundamentala problem, tills de framträder i klar relief för vår inre blick och vi inte längre hyser minsta tvivel om att den enda möjligheten att lösa den på ett tillfredsställande sätt och en gång för alla är att börja på den väg som leder till mänsklig fullkomning och upplysning.

Längtan efter det gudomliga måste vara så stark att den kan bära oss mot målet under inkarnation efter inkarnation. Den måste vara bestående och okuvlig, resultatet av en själens mognad som vi till slut har uppnått efter att ha genomgått alla slag av erfarenheter och lärt oss de läxor dessa har varit avsedda att ge.

Tillfälliga impulser brukar ofta vara av övergående natur. De försvinner så småningom när världens lockelser åter fångar våra sinnen i sin glittrande slöja, och vi sjunker tillbaka i vårt vanliga tillstånd, där högre strävanden snart är glömda.

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Aldebaran
2010-09-28 22:01
#5

Ang. längtan efter det gudomliga som vi så snöpligt mister innan 10-års ålder.

Om denna inre längtan uppmärksammas och styrs i rätt riktning kommer individen förr eller senare att beträda den väg som leder till mänsklig fulländning, når slutligen sitt mål och lämnar därmed det mänskliga planet.

Om denna inre drift inte uppmärksammas, om den kvävs av det lägre sinnet (personliga jaget) eller motverkas av jordiska begär, måste människan gå igenom många liv, slitna mellan rivaliserande lockelser - det lägre livets attraktioner som drar oss nedåt och längtan till ett högre liv som drar oss uppåt.

Men efter de upprepade läxor vi lärt i livets skola med dess lidanden, missräkningar och besvikelser, blir förr eller senare den gudomliga rösten inom oss alltför stark att motstå. Vi vänder ryggen åt det världsliga livet, siktar mot det gudomliga och börjar vår vandring uppåt, steg för steg, mot bergets topp.

Jesus sade: "Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till.
Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike       såsom ett barn, han kommer aldrig ditin."
Och han tog dem upp i famnen och lade händerna på dem och      välsignade dem.

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

[rore]
2010-09-29 09:53
#6

Tack Alde,,,,, Jag grunnar och fnurrlar vidare,,, så stort och djupt detta,,,,,,,,,,,,,,,,,

Annons:
Upp till toppen
Annons: