De som betraktar den teosofiska rörelsen bara som en sporadisk lyftning och det Teosofiska Samfundet, i vilket den delvis är inkarnerad, som en isolerad organisation, har ingen som helst uppfattning av situationen. Utan att förstå dess forntida historia kan de inte fatta dess framtida möjligheter eller villkoren för dess nuvarande existens.

Ett skott av den Gudomliga Visdomens vinträd planterades på vår planet, i den mystiska Edens trädgård, då jorden var ung. Av detta vinträd har varje stor religion varit en gren, varje andlig filosofi varit ett skott. Samma den andliga visdomens sav har strömmat genom ådrorna i varje gren och i varje blad och gett dem alla liv och näring.

Huvudstammen av vinträdet är det stora Brödraskapet, Logen av Visa, djupt förtrogna med den Gudomliga Visdomen. Tid efter annan formuleras en ny framställning av en del av denna visdom och ges till världen som en religion eller som en filosofi.

Detta förhållande är väl bekant för var och en, som studerar teosofin, och han är van att tala om "Herrarna av det Vita Anletet" och "Herrarna av det Svarta Anletet" i samband med Atlantis och den strid, som krossade en kontinent i spillror. Han vet, att den atlantiska magin, som spred sig österut, gav sin lära åt Kina, och åt Egyptens religion den mörka sidan av sin djupa lärdom.

Spridande sig västerut behärskade den Amerika, och lämnade i arv sina kunskapsskatter åt de på dessa kontinenter ännu existerande ockulta logerna. Den lämnande fragment åt de försvinnande raser, som långsamt dör ut såsom Nordamerikas indianer.

Teosofien, sådan den var känd i Atlantis, grundade och styrde det Toltiska riket och spred en välsignelsebringande samfundsordning över en halv värld. I den mån Brödraskapet drog sig undan den yttre ledningen, urartade så småningom religionerna och de filosofiska systemen. De bleknade i tidernas lopp till blotta spöken av vad de ursprungligen varit.

Vi är också bekanta med det nya uppslag, som gav upphov till den femte rasen, då återigen en del av ren teosofi förkunnades av medlemmar av Brödraskapet. Många och sköna är grenarna som utgick därifrån: De sex stora filosofiska skolorna, den exoteriska kulten med dess tunt beslöjande ockultism, det gamla Indiens ofantliga och mångsidiga litteratur.

Vi vet, hur det starka trädet sände ut en annan gren till det Iranska landet och hur den där växte och sköt många skott med Kaldéens hela visdom och den större delen av Egyptens kunskap som sin frukt.  

Vi spårar ännu en grens tillväxt i Grekland med dess smågrenar av filosofiska system och mysterier, utgrenande sig från Orpheus', Pythagoras' och Platons rena teosofi.

Vi ser samma Gudomliga Visdom åter avslöjad i Indien af Buddha, därifrån spridande sig söderut, österut och norrut, tills dess grenar överskyggade hela den vida Östern.

Senare ser vi åter ett framträdande av Brödraskapet, då den nasarèiske profeten bjuder ren teosofi åt sin egen nation, bara för att förkastas och dödas. Men grenarna utbredde sig än en gång, och neoplatonismen, gnosticismen och urkristendomen genomsyrar tidens tankar.

Om igen visar sig mänskligheten inte mogen att ta emot den andliga sanningens läror. Okunnigheten reser sig och inhöljer den rena visdomen i vidskepelse och trånga dogmer. Vinträdets grenar sprider sig över Europa, och kristna kyrkor och filosofiska system skrinlägger delar av den Gudomliga Visdomen.  

Budbärare från det enda alltjämt vakande och ledande Brödraskapet framträder tid efter annan, medförande ett fragment av sanning. Religiös, filosofisk eller vetenskaplig.

Averroes och Duns Scotus,  Kempis och Frans af Assisi, Paracelsus och Bruno, Böhme och Eckartshausen, Swedenborg och S:t Martin upplyser mörkret.

Slutligen är tiden mogen för ett nytt steg framåt, och H. P. Blavatsky är den utvalde budbäraren med H. S. Olcott som kamrat och Medarbetare.

Åter förkunnas ren teosofi, och då människan uppnått en kritisk punkt i sin utveckling, upptas en ny metod; försöks ett nytt experiment. Denna gång skall den rena teosofin ha ett eget vehikel, utan någon exoterisk religion som sitt yttre skal. Försök skall göras att framställa den för världen utan att grunda en ny tro eller formulera dess sanningar som dogmer. Ett samfund skall stiftas som dess vehikel, öppet för alla som erkänner mänsklighetens fundamentala enhet, och de ursprungliga lärorna ska spridas av var och en som antar och förstår dem i deras kärna.

Teosofiska Samfundet är således den senaste organisationen för utförandet av Brödraskapets verk i mänsklighetens andliga utveckling. Det bildades av ombud för Brödraskapet och är således en del av det ursprungliga vinträdet, en gren från den gamla stammen. Det har mottagit sina läror direkt från Brödraskapet och mottar dem alltjämt på detta sätt. Denna obrutna förbindelse är nödvändig för dess liv, för varje gren som bryts av vissnar så småningom, berövad den strömmande saven, som bara kommer från stammen - de Vises Brödraskap. Denna enhet är underpanten på dess liv, och så länge den bibehålls, kan samfundet inte förgås.

I allt vad som blivit sagt finns inget nytt. Den långa forntid, som teosofien genomlevt, dess mångfaldiga uttryck, dess väktare, de Vises Brödraskap, dess nutida uttryck med Teosofiska Samfundet som sitt vehikel, farorna som hotar under cykelns sista år, allt detta är gammalt och bekant för oss alla. Men vad som i beklagansvärd måtto fattas, är det resultat, som borde vara följden av denna kunskap - den starka och uthålliga hängivenheten, det glada och villiga tjänandet, känslan av det privilegium, som ligger i att vara förenad med en sådan rörelse om än som dess ringaste och obetydligaste Medarbetare, den på kunskap grundade oböjliga beslutsamheten, den värdiga och upphöjda sinnesfriden, sprungen ur känslan att vara en del av ett oändligt liv.

Detta samfund är den andliga sanningens ark, utslungad på de stormiga vågor, som skiljer en forntidens kontinent från en framtidens. Vår Noak, för att låna ett hebreiskt namn, vår Manu, för att välja en hinduisk beteckning är det stora Brödraskapet, som satte ut arken, och det vistas med oss i densamma, medan den rider ut stormen. De som färdas i arken överför det gångnas ovärderliga skatter som en gåva till det kommande. De är överbringarna av kunskapen till den nya cykeln. De skall vara begynnelsen i den nya ansatsen.

Att vara den ringaste tjänaren ombord på ett sådant skepp borde vara en hedersplats. Att delta i arbetet på detsamma ett ovärderligt privilegium. Ofta väcker det min undran, när jag tar en överblick av medlemmarna i Teosofiska Samfundet, och finner hur jämförelsevis få de är, som inser storheten av den rörelse, av vilken de utgör en del, och som känner fröjden av att få tjäna en sådan sak.

Sannerligen - att göra någonting för teosofin, att tala för den, skriva för den, förrätta grovarbete för den, göra den obetydligaste tjänst för den är att räknas bland de privilegierade på jorden. Att vara i stånd att ge hela sitt liv åt den är den bästa karma som någon människa kan glädja sig åt. Att kunna ge åt den - liv och egendom, varje hjärtats, huvudets och handens kraft, är den rikaste lön, som kan förunnas själen. Alla och envar, som arbeta för Teosofiska Samfundet, tjänar det stora Brödraskapet.