Annons:
Etikettadyar
Läst 3333 ggr
Aldebaran
2010-01-17 13:10

Vägen till självkännedom 11

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Elfte delen av Vägen till självkännedom av I.K.Taimni Översättn. Gunnel Bernhard.

 Kapitel 11. Utveckling av det högre sinnet.

Föregående kapitel försökte ge en uppfattning om den roll som det högre sinnet spelar i vårt liv, och den vehikel genom vilken det arbetar. När vi talar om dessa saker som ju hör till de överfysiska planen, måste vi akta oss för att identifiera de vaga och generella föreställningar om dem, som vi kan göra oss i den fysiska världen, med de andliga realiteter de är avsedda att representera. Detta kapitel kan därför ses som en vägvisare som pekar mot en bakomliggande verklighet. Denna verklighets sanna natur kan vi inte veta något om förrän vi hunnit så långt i utveckling att vi kan se den direkt. Vi människor har i allmänhet en så utpräglad tendens att förväxla orden med idéerna, och idéerna i sin tur med underliggande realiteter, att vi alltid på nytt måste påminnas om de mycket begränsade förhållanden vi arbetar under på det fysiska planet.  Ett direkt resultat av denna tendens är att vi alltför lätt nöjer oss med bara idén om vissa saker - ja rent av bara med orden - och glömmer att mellan idén om ett objekt och själva objektet ligger en avgrund, som måste överbryggas om vi skall kunna ha en verklig kunskap om objektet ifråga.  Många människor pratar om saker och ting som hör det högre livet till, men glömmer samtidigt att de faktiskt bara bollar med idéer - och mycket vaga idéer dessutom. Det är naturligtvis inget fel att diskutera dessa idéer; i själva verket är det ett nödvändigt första steg. Men svårigheten uppstår när vi börjar känna oss nöjda med själva idén i stället för att gå vidare och försöka nå de verkligheter den symboliserar.

Innan vi går in på de allmänna metoder som kan användas för att utveckla kausalkroppen, måste några viktiga fakta framhållas som hänger samman med problemet.  För det första måste vi göra klart för oss att utvecklingen av kausalkroppen, som är det odödliga Egots ( Jivatmas) lägsta vehikel, är en ytterst långsam process, som tar hundratals jordeliv för att fullbordas. Det sägs att det genomsnittliga antalet jordeliv som människan genomgår mellan individualiseringen och den uppnådda befrielsen är omkring 777. Av dessa tillbringas ca 700 liv i vilt och halvciviliserat tillstånd för att inhämta kunskap och erfarenheter, sedan 70 liv under civiliserade förhållanden, då individens moraliska natur formas. Därefter tar det bara 7 liv för oss att vandra vägen till att bli adept. Om vi räknar med att större delen av själens tid tillbringas i de överfysiska världarna mellan de olika inkarnationerna, förstår vi vilken enormt lång pilgrimsfärd själen har när den börjar sin mänskliga utveckling, och hur långsam utvecklingen är för kausalkroppen som registrerar och i sig införlivar denna process. I början styrs denna utveckling helt utifrån av gudomliga Medarbetare som är verksamma inom solsystemet - själen tar knappast någon del i sin utveckling. Först när vi närmar oss slutet av vår långa vandring och blir medvetna om resans ändamål börjar själen ta aktiv del i sin egen tillväxt och förädling. Utvecklingens sista stadier styrs då nästan helt inifrån. Det faktum att själen önskar ta sin utveckling i egna händer är ett tecken på mognad och visar att färden lider mot sitt slut. En stor del av arbetet har redan utförts när denna insikt föds, och det behövs därför bara några få jordeliv under intensiv träning och disciplin för att nå målet. Den som känner denna starka maning i sitt inre att själv medverka till och påskynda sin utveckling har större chans att nå befrielsen redan efter några få liv. Ja det händer att detta mirakel kan åstadkommas till och med under ett enda liv!  Men även när Egot är fullt utvecklat och kausalkroppen tillräckligt väl utbildad, kan det stora problemet vara kommunikationen mellan Egot och den lägre personligheten. Det kan bero på att vi hindras av dålig karma från föregående liv. Men så snart denna karma har eliminerats, börjar Egot genomlysa hela personligheten, och det verkar som om en mirakulös utveckling hade ägt rum.

Den som känner sig manad att själv ta itu med att fostra sin själ måste inse att detta är ett mycket långvarigt och mödosamt arbete, som oftast tar många år. Ingen kan förutsäga när uppgiften kommer att vara genomförd. Ett oändligt tålamod och en fast beslutsamhet att hålla ut, trots svårigheter, besvikelser och misslyckanden, är den enda garantin för slutlig framgång.

En annan sak som aspiranten måste tänka igenom ordentligt och försöka förstå är relationen mellan personligheten och Egot. Den som inte har en klar uppfattning på den punkten kommer ständigt att utsättas för en tankemässig oreda, som fördunklar intellektet och kastar en mörk skugga över vägen. Under själens liv i Devachan (himmelsvärlden) smälts personlighetens erfarenheter under jordelivet samman till olika tendenser eller anlag. Essensen av dessa anlag överlämnas vid inkarnationens slut till Egot för att ingå i dess konstitution. Det är detta tillskott som under liv efter liv bidrar till Egots tillväxt och utveckling. Egot stimuleras också genom sitt eget liv i de högre världarna, där både kausalplanets och de andra högre planens vibrationer styrker de latenta tendenserna och gör dem till aktiva möjligheter. Hur mycket en viss inkarnation gagnar Egots tillväxt beror mycket på relationen mellan Egot och personligheten. Personligheten kommer från Egot, men den utformar under inkarnationen ett till hälften oberoende liv, som gagnar eller inte gagnar Egots intressen. Om Egots och personlighetens intressen sammanfaller kan Egot använda dessa som verktyg för högre och mera omfattande ändamål. Inkarnationen blir då en stor framgång, och personlighetens erfarenheter ger rika skördar som påskyndar Egots utveckling. Om däremot personligheten, som så ofta händer, väljer att gå sin egen oberoende väg, visar sig oemottaglig för Egots inflytande och vägledning och förblir fullt upptagen av den lägre världens temporära och triviala intressen, uteblir till stor del hela meningen med inkarnationen. Någon liten vinst uppnås och något litet framsteg görs kanske, men från en högre synpunkt sett blir skörden dålig.

Vad som sagts ovan om relationerna mellan personligheten och Egot bör inte förstås så, att två enheter som är oberoende av varandra skulle vara verksamma inom oss. Det finns bara ett fundamentalt liv, som utgår från Logos och genomströmmar allt. En stråle av Logos medvetande arbetar i en Jivatma via den uppsättning av vehikler som svarar mot de olika planen. På Atma-buddhi-manas högre andliga plan utgör denna medvetandestråle individualitetens centrum.  Men här undertrycks den individuella känslan av det överväldigande medvetandet om den stora Enheten och närheten till det gudomliga, som detta individuella centrum är rotat i. Mayas slöja finner vi visserligen även här, men den är tillräckligt tunn för att låta Egot skymta delar av den verklighet den döljer. När den gudomliga medvetandestrålen - monaden - tränger längre ner i materien och arbetar genom de tre lägre vehiklerna i de fysiska, astrala och mentala världarna, där illusionernas slöjor är täta och svårgenomträngliga, förloras enhetskänslan liksom medvetandet om människans gudomliga ursprung. Medvetandets ständiga association till och identifikation med de lägre kropparna utvecklar en falsk jagkänsla, som är personlighetens kärna och rot. Detta 'jag' blir den samlande faktorn där alla våra minnen och erfarenheter koncentreras till en helhet. Personlighetens 'jag' fungerar alltså som en självständig enhet, glömsk av sitt gudomliga ursprung och livets verkliga mening, trots att det har sin rot i och utgår från Egot och i sista hand från monaden. Under evolutionens tidigare skeden har detta inte så stor betydelse, eftersom alla slag av erfarenheter då behövs för att bygga upp en mogen individualitet och nästan vad som helst kan tjäna som uppbyggnadsmaterial. Men under de senare stadierna, när erfarenheterna måste väljas med större urskillning och då det gäller att förfina individualiteten och framhäva dess gudomliga och unika särart, måste personligheten bli en tjänare under det högre Självet.   Naturligtvis är den illusionsbundna personligheten med sitt 'jag' bara en temporär företeelse, som kommer att upplösas och försvinna vid inkarnationens slut. Då har de gjorda erfarenheterna assimilerats under vistelsen i Devachan och den utvunna essensen har överförts till Egot. Personlighetens funktion påverkar individualitetens utveckling även under de senare, mera avancerade skedena.

Vi ser alltså att många olika personligheter uppstår under tidernas lopp ur detta enda Ego, och att varje personlighet lever sitt eget liv och berikar Egot med sina erfarenheter, till dess Egot har nått en sådan utveckling att det inte längre har behov av flera upplevelser i de lägre världarna.  Vi måste förstå att personligheten inte bara utgår från Egot utan att den också är en partiell manifestation av det.  Personligheten kan därför betraktas som en av facetterna i människosjälens mångfacetterade diamant.  Därför är de olika inkarnationer som en och samma själ genomgår inte så lika varandra som man skulle kunna tro med tanke på den intima relation som råder mellan Egot och dess olika personligheter. I varje enskild inkarnation manifesteras bara vissa av Egots aspekter och egenskaper, medan andra vilar latenta för att manifesteras i kommande inkarnationer.  Varje jordeliv äger rum inom en viss villkors ram, som bestäms av karmalagen och själens utvecklingsmöjligheter. Dessa villkor fastlägger inom ganska trånga ramar just vilka egenskaper som skall komma till uttryck i den manifesterade personligheten. Den nya människans ras, kroppens ärvda egenskaper, de klimatiska förhållandena, den fysiska kroppens kön, den karma som måste avarbetas, de egenskaper som måste utvecklas under inkarnationen - alla dessa faktorer bidrar till att begränsa Egots möjligheter att komma till uttryck. Bara ett visst antal redan utvecklade egenskaper och kvaliteter kan manifesteras i ett och samma liv.  Men de olika personligheter som efterträder varandra i Egots kosmiska liv ger den nödvändiga omväxlingen i miljön och de gynnsamma möjligheter till allsidig utveckling som fordras för att Egot till slut skall nå fulländning och utrustas med alla gudomliga krafter och attribut.  Naturen arbetar långsamt men med pålitliga metoder, och den förverkligar sina intentioner med största skicklighet och målmedvetenhet.

Diskussionen om förhållandet mellan personligheten och Egot eller mellan det lägre och det högre Självet, får inte bli ett rent tidsfördriv eller betraktas som en fråga av bara teoretiskt intresse. Tvärtom, en klar uppfattning om denna relation är något av det viktigaste som krävs av den som åtar sig den svåra uppgiften att utveckla sin andliga natur. Vi kommer inte långt på den andliga utvecklingens väg utan en klar uppfattning om förhållandet mellan det lägre och det högre Självet. Det finns ingenting som är till så stor hjälp i denna situation som att riktigt inse personlighetens flyktiga och illusoriska natur. I samma ögonblick som människan verkligen inser - inte bara i tankarna formulerar orden - att hennes 'jag' som känner, tänker och agerar i de lägre världarna och för vars tillfredsställelse hon offrar all sin tid och energi, inte är annat än ett flyktigt ting, ett väsen med försvinnande kort liv, som i nästa inkarnation skall ersättas av ett annat väsen av lika flyktig natur - då kan hon inte längre förbli likgiltig för sina sanna intressen. Vi lever i regel ganska nöjda i denna obeständiga och illusoriska värld, därför att vi inte är medvetna om - eller kanske helst vill gömma - det hårda och obarmhärtiga öde som väntar vår personlighet.  Men när vi vaknar upp till detta ofrånkomliga faktum, och den annars så fasta mark vi står på börjar skaka i sina grundvalar, överväldigas vi av fruktan och förfäran och börjar söka efter någonting verkligt och bestående - inte likgiltigt och slött utan i dödligt allvar så som en drunknande griper efter ett sista halmstrå. Det är då vi, ovilligt och med smärta, bestämmer oss för att lämna personlighetens sjunkande skepp och ta vår tillflykt till vårt högre Själv, som vi tror (men ännu inte vet) är odödligt.  Vi identifierar oss allt mer med vårt högre Själv och tar på allvar itu med uppgiften att göra personligheten till ett instrument, ett värdigt uttryck, för detta högre Själv, till dess det lägre självet helt har underkuvats och överskridits och vår tyngdpunkt har förflyttats till det andliga livet. Med denna inställning kan vi på ett fruktbart sätt börja försöka påverka kausalkroppen för att förbättra dess funktion.

Metoderna att utveckla kausalkroppen framgår delvis av föregående kapitel. Lagen för tillväxt, som gäller inte bara i den fysiska utan också i de högre världarna, säger att när en funktion tränas förbättras den. Förbättringen medför i sin tur att vehikeln organiseras på ett bättre sätt, och att verkningsområdet utvidgas. Formen förbättras samtidigt som vitaliteten ökar, och medvetandet får på så sätt ett effektivare instrument att arbeta genom. Denna lag är den fundamentalaste av alla utvecklingslagar. Den ligger till grund för träningsmetoder på alla livets områden och på alla plan.

Låt oss ta som exempel en svag fysisk kropp.  När kroppen tränas genom gymnastiska rörelser ökar musklernas, artärernas och nervsystemets vitalitet, kroppen stärks, musklerna hårdnar och rörelseförmågan och uthålligheten växer i samma takt. Ett annat exempel är astralkroppen, känslornas och begärens vehikel. Den är kanske avtrubbad och arbetar dåligt i vissa avseenden, den har t ex svårt att reagera på kärlek och sympati. Men om den placeras i en omgivning som främjar sådana känslor, tvingas vehikeln att reagera på sådana stimuli. Så småningom börjar nytt liv flyta i nyskapade kanaler, astralkroppens konstitution förändras, och förmågan att reagera på finare känslor har ökat. Detsamma gäller den lägre mentalkroppen. Den kan t ex inte tänka korrekt och   sammanhängande. Här sker träningen så att tankarna koncentreras på vissa teman. Till en början är denna övning tråkig och tröttsam, men när mer och mer energi flyter genom mentalkroppen blir uppgiften lättare, och vad som förut varit en enformig och tröttsam övning blir trevligt och lätt. Genom det ökade energiflödet organiseras mentalkroppen gradvis och utvecklas till ett bättre verktyg för mental aktivitet, varigenom den huvudsakliga funktionen - tankeförmågan - underlättas. Samtidigt förbättras också de fysiska instrumenten, hjärnan och det cerebrospinala nervsystemet, och tankarna framträder lättare i det fysiska medvetandet. 

För varje medvetandevehikel, synlig eller osynlig, gäller samma lag: funktionen förbättras genom träning och kausalkroppen är inget undantag från regeln. En av dess huvudfunktioner är att tjäna som vehikel för abstrakt tänkande, och om vi vill utveckla den måste den tränas just i det avseendet. Många av oss har vaga föreställningar om vad abstrakt tänkande egentligen innebär, och somliga känner sig  t o m  illa berörda när de hör ordet 'abstrakt'. De har för sig att de måste stå ut med långtråkiga och trista tankeövningar i djupsinniga och onyttiga ämnen. Sådan inställning visar att det är något fel på kausalkroppens funktion och att den behöver ägnas mer uppmärksamhet. Det är alltid ett nöje att utöva en färdighet, vilken som helst, som tränats upp så att den utförs med lätthet. Om vi drar oss för att använda någon av våra förmågor är det antingen därför att vi aldrig har lärt in den ordentligt, eller för att något fel eller annat hinder finns hos det kroppsliga eller mentala verktyg som skall användas.

Bortsett från sådana fall är abstrakt tänkande inte alls så svårt och ointressant som många föreställer sig. Vad menas då med 'abstrakt tänkande'?  Det är ofta detsamma som att sammanställa ett stort antal fakta, som sammanförts med någon viss avsikt, eller med andra ord: att gå från det enskilda fallet till det allmängiltiga. Alla går vi igenom sådana processer varenda dag i våra liv, men vi gör det ofta omedvetet, ineffektivt och ovetenskapligt, och de bidrar därför inte mycket till vår mentala tillväxt. Tendensen att generalisera är faktiskt mycket vanlig, och de flesta generaliserar i samband med sina dagliga erfarenheter på ett mycket osystematiskt och ibland naivt sätt. Jag äter t ex råa grönsaker under några dagar och får ont i magen, kanske därför att min mage är ömtålig. Jag drar då slutsatsen att råa grönsaker är farliga för hälsan och sprider  åsikten att grönsaker inte bör ätas råa.  Därmed har jag försökt utöva min förmåga till abstrakt tänkande - ett mycket klumpigt försök förresten, eftersom mina slutsatser grundats på otillräckliga data och det sunda förnuftet inte har haft ett ord med i laget. Alla generaliserar vi väl ibland på detta ineffektiva och omogna sätt. Därför borde vi lära oss att tänka logiskt, grundligt och systematiskt.  Om vi gör det förbättras inte bara kausalkroppens effektivitet; även vår duglighet i det dagliga livet ökar väsentligt. Generalisering är dessutom det första steget på vägen tillbaka till Den Ende - mångfalden återgår till enheten. Vi tränas preliminärt i konsten att i en samlad vision se Den Ende i mångfalden. Vi finner under vårt fortsatta sökande efter lagar och principer, att livets underordnade normer flyter samman som bifloder till en mäktig flod, och vi upptäcker slutligen att vi nått tillvarons ocean - Den Ende.

Hur skall då kausalkroppen tränas för att utföra sitt abstrakta tänkande? Några exempel får illustrera hur en sådan träningsprocess kan äga rum. Anta att vi skär sönder omkretsen av en cirkel i ett antal mindre bågar på ett regelbundet sätt och sedan raderar ut några av bågarna, så att bara spridda bitar av omkretsen återstår. Var och en som inte är helt främmande för geometri upptäcker utan svårighet att de utgör delar av en cirkel. Hur kan vi se det? Därför att de små bågarnas form och plats antyder den cirkel de varit delar av. Många kan naturligtvis i tankarna rekonstruera cirkeln med ledning av bara några få delar av omkretsen, medan andra fordrar ett större antal delar för att komma till samma resultat, allt efter skillnad i intelligens och kunskap. I den andra figuren visas en annan uppsättning av linjer som kommer oss att tänka på en fyrkant.  (Bild)

Något liknande äger rum när någon systematiskt arrangerar, klassificerar och studerar ett antal partiklar för att klarlägga deras inbördes relationer. Det är det högre sinnets uppgift att studera dessa relationer, att se den helhet de ingår i, och upplysa det fysiska medvetandet om den gjorda generaliseringen i form av en princip eller lag, som sammanlänkar alla detaljerna till en komplett helhet. Alla vetenskapliga lagar har upptäckts på detta sätt - först grupperas detaljerade fakta av det lägre sinnet, och sedan sammanfattas de av det högre sinnet i generell form. Ju högre utvecklad kausalkroppen är, desto lättare har den att spåra relationerna mellan givna fakta. Vetenskapen är inte det enda fält som ger möjligheter till generalisering. På alla livets områden erbjuds tillfällen att öva upp denna förmåga, om vi tar vara på dem och tillämpar dem systematiskt genom träning. Den högre matematiken är nog det mest varierande och omfattande fält som finns när det gäller att öva upp tankeförmågan, och det existerar kanske ingen snabbare metod att lära sig abstrakt tänkande än att genomgå en kurs i högre matematik. Filosofin är näst efter matematiken det idealiska övningsfältet för kausalkroppens verksamhet. Kanske är filosofin, sedd ur självfostrans synpunkt, till och med ännu bättre för att utveckla kausalkroppens latenta talanger. 

En annan metod för att utveckla kausalkroppen grundar sig på dess andra funktion som vi redan har berört. Den går ut på att alla tendenser och anlag, som förvärvats under evolutionens gång, bearbetas och införs som permanenta beståndsdelar i kausalkroppens uppbyggnad. När ett visst karaktärsdrag eller en särskild förmåga har utvecklats eller förbättrats under ett jordeliv går inte de tillkämpade vinsterna förlorade när personligheten förstörs. I stället ingår de som permanenta inslag i kausalkroppen när den omorganiseras. Enligt fysiologiska undersökningar modifieras den fysiska hjärnans grå substans när vi tänker.  Långvarigt och intensivt tänkande ger alltså en permanent förbättring av hjärnans kvalitet samtidigt som den utvecklas till ett smidigare verktyg i evolutionens tjänst.  Förbättringen gäller visserligen det fysiska instrumentet, som ju förstörs när kroppen dör, men en motsvarande förbättring sker också i kausalkroppen, som överlever från liv till liv.  På så sätt samlas efter hand skördarna av alla genomgångna liv och kausalkroppen utvecklas med tiden till ett allt effektivare instrument i det andliga livets tjänst.

Detta andra sätt att utveckla kausalkroppen är alltså att vi beslutsamt och metodiskt bygger upp vår karaktär för att nå allsidig fulländning. Vi bör eftersträva alla de goda egenskaper - sannfärdighet, mod, ödmjukhet etc. - som omnämns i Bhagavadgita och andra heliga skrifter i olika delar av världen. Målet är att göra dem till bestående inslag i vår karaktär genom att meditera över och utöva dem i vårt dagliga liv. Detta är en långvarig och tröttsam procedur men något som vi måste underkasta oss, om vi vill att själen skall utvecklas till ett lydigt redskap för det Gudomliga livet - till ett centrum som utstrålar gudomlig kärlek, kraft och visdom. När vi lyckats med denna process, framträder kausalkroppen som ett lysande objekt, en glob av bländande ljus, något som vi på det fysiska planet har svårt att föreställa oss. Visdomsmästarnas kausalkroppar, som under jordelivet uppnått den fullkomning som är möjlig i de lägre världarna, framträder på detta sätt.

En annan mycket viktig faktor som inverkar på kausalkroppens utveckling, är buddhi- och atmavehiklernas mognadsprocess. Kausalkroppen tillväxer dels genom impulser från de fysiska, astrala och lägre mentalplanen, och dels med hjälp av den andliga energi som utstrålar från buddhi- och atmaplanen. Egots andliga tillväxt har därför en mycket kraftig stimulerande effekt på kausalkroppen och kan under några få liv åstadkomma vad som annars skulle ha tagit en enorm tid i anspråk. Lika litet som de fysiska, astrala och lägre mentala vehiklerna helt kan skiljas från varandra i personlighetens liv, lika litet kan de atmiska, buddhiska och högre mentala vehiklerna skiljas från varandra i individualitetens liv.  När det lägre sinnet tränas, förbättras inte bara den lägre mentalkroppen: det fysiska instrumentet hjärnan förbättras i samma takt. På samma sätt utvecklas kausalkroppen, som är atma- och buddhiplanens instrument, när dessa högre vehikler blir aktiva.

Vi får inte glömma att kausalkroppen är lik en spegel, som till den lägre mentalkroppen reflekterar ner sanningar som existerar i världsmedvetandet.  Den individ vars kausalkropp är tillräckligt utvecklad och har förbindelse med den lägre mentalkroppen, har alltid möjlighet att i viss mån kontakta världsmedvetandet. Denna förmåga borde alla som ägnar sig åt ockulta studier försöka utveckla, om de inom sig själva önskar förfoga över en källa till obegränsad och sann kunskap, en källa de kan ösa ur efter behag och som till slut gör dem oberoende av alla yttre kunskapskällor. 

Det är sant att man kan nå direkt kontakt med världsmedvetandet bara genom den högre yogan, då det blir möjligt att fullt medvetet fungera genom kausalkroppen. Men även innan han nått detta stadium kan en avancerad aspirant, som praktiserar meditation och har ett rent och harmoniskt sinne, sätta sig i förbindelse med sitt högre mentala sinne. Därigenom kommer han indirekt och allt effektivare i kontakt med världsmedvetandet.  När detta händer börjar kunskapen om livets inre realiteter på olika sätt att tona fram i individens medvetande. Men detta måste först upplevas, innan det helt kan förstås på djupet.

Forts. i kap 12        Kap 10

___________________

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Annons:
Aldebaran
2010-01-17 13:30
#1

vehikel = kropp

Det finns en teosofisk ordbok i alltid synlig inlägg längst upp till vänster för alla som inte vet…

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Loet_old
2010-01-17 18:15
#2

Tack för tipset ang ordbok.

Jaha nu får man mer att begrunda och läsa,intressant.Glad

[yodhe]
2010-01-17 19:51
#3

Tack,

Här kan man verkligen spekulera och relatera till sitt dagliga liv…

Att man forcerar karma i ett liv för att uppnå högre andlighet, är något jag fått till mig för länge sedan av en healer…

I och med de artiklar jag skriver om chakrana, sefirah och sakramentet, kan jag se en koppling mellan de olika nivåerna i teosofin, de tre förstnämnda har också högre och lägre nivåer, kan det vara kopplat så tro? En spännande tanke..

Att vi lever endast 70 liv i civilisation kan man ju märka på endel människors sätt att agera gentemot deras eget liv..och har vi bara 7 liv på oss att uppnå den högre andlighet för att bli klara på jorden, ja, det är inte mycket tid att spela på, med tanke på hur tröga vi är då??

Inte fel och vara introvert och tänkande då, enligt texten så vinner man på det i sin utveckling, matematiker??, Näe, inte jag… Filosof,? Ja, ligger nog mer för mig, men korsord är ju bra minnesträning….

Ska spekulera mer senare……

Aldebaran
2010-01-17 19:58
#4

Man får nog tänka om vad som menas med civilisation, och antalet liv inom varje "schanger". Tror alltså inte man skall stirra sig blind på siffrorna 70 o 7 här, det kan vara färre men också betydligt mer… Vilket jag tror mer på det senare…

Visst kan man forcera karma till en viss del, men det är ju fortfarnade så att ha du starka karmatiska band till person-er som du kanske inte möter i detta liv så får ju det vänta tills ni möts, kan då upplevas som ett steg tillbaka beroende på vad du har tillsammans med personerna ifråga.

Men man kan säkert "mildra" effekterna av en sk. oangenäm karma, men som sagt den måste ju på något sätt arbetas ut mot och till dom personer som man har denna karma gentemot.

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

[yodhe]
2010-01-17 20:38
#5

# 4 Jo, förstår detta, och siffertalen är ju som sagt på måfå, men jag utgår ifrån det som står som referens..

Inte tror jag att all karma är utarbetad detta livet för min egen del, men mycket av den är säkert redan avklarad..

Intressant det här med de egenskaper vi har med oss, som kläs in i kausalkroppen och som inte går förlorade… också det att vi föds in med vissa egenskaper, andra inte…man kanske inte är så "dum i huvudet" då, vilket kan påvisas i samhället när man inte är klar över vissa saker, det kanske är så enkelt att vi inte kan ta in det i detta livet..att man inte ska ha den förmågan helt enkelt…( kanske alla lärare borde läsa detta istället). vilken enorm förståelse det skulle skapa.

Och så kan man kanske koppla ihop det med vilket stjärntecken man föds in i, där har man ju verkligen olika egenskaper till sitt förfogande…

Fortsättning följer……….

(Alde kanske får skapa en egen svarstråd av denna artikel istället, kan bli väääääldigt långt annars…..)

Aldebaran
2010-01-26 22:56
#6

har nu gått en dryg vecka, är vi redom för nästa del?

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Annons:
[yodhe]
2010-01-26 23:11
#7

Ja, lägg ut en diskutionstråd då…

min dator hakar upp sig av för långa inlägg…

Upp till toppen
Annons: