Adyar

Vägen till självkännedom 3

2009-10-23 21:04 #0 av: Aldebaran

Tredje delen av Vägen till självkännedom av I.K.Taimni Översättn. Gunnel Bernhard.

 

Kapitel 3. Självfostran - en vetenskap                          

Ett av vår tids mest framträdande drag är bristen på verklig kunskap om människans natur. Vi försöker förstå allting i universum. Vi kan klart redogöra för vad stjärnor på millioner års avstånd består av. Vi vet mycket om atomernas och molekylernas sammansättning. Men om vår egen natur vet vi nästan ingenting, och ännu konstigare är det att vi verkar vara nöjda med att leva vårt liv utan att särskilt intressera oss för varifrån vi kommer, hur vi är beskaffade, varför vi finns i denna världen och vad som händer oss efter döden. Det är verkligen märkligt att de flesta människor i världen kan leva ett helt liv utan att ställa dessa naturliga frågor eller ens vara medvetna om att de existerar.

En direkt följd av den stora okunnigheten om människans verkliga natur och inre konstitution är att våra idéer om den mänskliga karaktären är mycket vaga. Ordet "karaktär" används vanligen som ett samlingsord för en del obestämda mentala och moraliska kvaliteter och egenheter, som utmärker en viss individ. Den verkliga människan med sina olika medvetandenivåer, som existerar bakom den fysiska kroppen, är okänd och främmande, och det lilla av hennes sammansatta natur som eventuellt kan lysa igenom den fysiska kroppens relativt förtätade och oelastiska medium, uppfattas som hennes verkliga natur. När vi ser på människan som massvarelse, finner vi att hon uppför sig på ett visst sätt under vissa bestämda förhållanden. Vi kallar alla sådana typiska beteendemönster för mänskliga karakteristika och ger vart och ett av dem särskilda namn. Men vi vet mycket litet om varför människor uppför sig på dessa speciella sätt, och hur de olika elementen i människans karaktär förhåller sig till varandra. En del av dessa mänskliga kännetecken är bara fysiska vanor, och andra tillhör vår emotionella eller mentala natur, medan åter andra tydligen är av andligt slag. Men i ordet "karaktär" sammanfattas de alla utan åtskillnad.

Denna förvirring gör att det knappast är möjligt att i vetenskaplig mening bygga upp en karaktär. Genom att tillämpa vissa empiriska metoder kan vi göra en del förändringar av karaktären, men sådana försök blir vanligtvis slumpartade och begränsade. En verkligt vetenskaplig uppbyggnad av karaktären kräver framför allt en klar uppfattning om människans natur, om hela hennes konstitution och de krafter och förmågor som ligger latenta inom henne. Vi måste också känna de lagar som styr medvetandets funktion genom de olika kroppar, eller vehikler, som människan består av på solsystemets olika plan. Men inte nog med detta. Vi måste också utarbeta en ingående teknik som gör det möjligt att tillämpa lagarna på de problem som sammanhänger med vehiklernas utveckling och medvetandets framträdande. Och slutligen måste vi ha alldeles klart för oss vad vi vill åstadkomma, vilket mål vi syftar till, och de olika stadierna på den väg som leder dit. Ockultismen är det enda lärosystem som har alla de nödvändiga element som krävs för en tillfredsställande karaktärsdaning.

Låt oss nu närmare undersöka vad som, ockult sett, menas med karaktär. Hela det manifesta universum är enligt den ockulta filosofin ett uttryck för det gudomliga livet, som bygger upp form efter form och strävar efter att på ett allt fullständigare sätt uttrycka sig genom alla dessa olika former. Detta formbyggande når sin höjdpunkt i de individuella enheter av medvetande som representeras av människan, vars vehikler utgör lämpliga fält som kan ge många olika uttryck för de gudomliga attributen. Ett ständigt utbyte äger rum mellan människans medvetande och den vehikel genom vilken det arbetar. Utbytet sker enligt olika mönster, av vilka en del är gemensamma för alla människor, medan andra karakteriserar enskilda individer. De uttrycksmönster som utmärker människosläktet i allmänhet är allmänmänskliga karakteristika, medan de personliga särdragen kännetecknar den individuella karaktären.

Med tanke på uttrycksformernas stora variation i det dagliga livet kan man naturligtvis undra om det existerar någon underliggande relation mellan olika mänskliga särdrag och, i så fall, vad sambandet består i. Trots den uppenbara svårigheten att klassificera olika element i människans karaktär är inte problemet så besvärligt som det kan tyckas, om lämpliga riktlinjer kan ställas upp för klassifikationen. En ledtråd finner vi i det gudomliga livets tredubbla natur, en teeori som i en eller annan form återfinns hos praktiskt taget världens alla större religioner. Denna tredubbla princip ger upphov till tre fundamentala aspekter av medvetandet, som kallas Sat, Chit och Ananda. Den materiella motsvarigheten till dessa tre kvaliteter kallas på sanskrit Tamas, Rajas och Sattva. Medvetande och materia är alltså resultatet av den primära differentieringen av det omanifesterade Absoluta.

Trefalden som kan observeras överallt i naturen är en återspegling på de lägre planen av den fundamentala trefald som den högre principen innebär. Fenomenens stora variation beror på de olika villkor som råder på de successiva planen och de oräkneliga förändringar och kombinationer som resulterar i sådana manifestationer.

Dessa tankegångar är mycket fascinerande men det är inte möjligt att här gå in på detaljer. Vad vi måste förstå är att alla de välkända drag och egenskaper som olika individer uppvisar i sin karaktär bara är olika speglingar på de lägre manifestationsplanen av den gudomliga naturens elementära aspekter, på samma sätt som alla färger vi finner i naturen eller kan framställa artificiellt utgör olika kombinationer av de tre grundfärgerna blått, rött och gult. Några exempel kan närmare klargöra detta.

När medvetandets Sat-aspekt återspeglas inom personlighetens sfär uppstår ett antal kvaliteter, som vid närmare undersökning visar sig ha en gemensam grund, trots att de utåt kan verka helt olika. Så är fallet med t ex följande välkända karaktärsdrag: mod, styrka och fasthet. Om vi analyserar dessa egenskaper finner vi att de är olika utslag av stabiliseringsprincipen som ingår i Sat-aspekten. Den som utan hänsyn till möjliga risker fullföljer ett på förhand bestämt handlingssätt kan sägas ha mod. Han visar stabilitet under svåra förhållanden. Den som genomför en beslutad handling, trots att han frestas avvika från den utstakade vägen, ger prov på karaktärsstyrka. När en person har lagt fast vissa riktlinjer för sitt handlande och konsekvent följer dem, trots att alternativa möjligheter ligger öppna för honom, ger han prov på karaktärsfasthet. Inför de mentala påfrestningar detta innebär visar han stabilitet. Ytligt sett kan de tre ovannämnda karaktärsdragen synas mycket olika, men i själva verket är de utslag av en och samma stabiliserande princip, när den verkar under olika förhållanden. Stadga är ett fundamentalt attribut till viljan, som är en återspegling av medvetandets Sat-aspekt.

Detsamma gäller de två andra aspekterna. När medvetandets Ananda-aspekt återspeglas i personlighetens sfär yttrar den sig som visdom. Ett av visdomens grundläggande kännetecken är medvetandet om att allt liv är Ett och att det tar sig uttryck i en mångfald olika former. På de högre andliga planen är denna insikt direkt och klar, men inom personlighetens sfär är Enheten endast anad och uppträder där som kärlek i olika former. Tillgivenhet, medkänsla och hängivenhet t ex har alla sin rot i denna indirekta kunskap, och skillnaderna i yttre form beror på de olika förhållanden under vilka Enheten manifesterar sig. När vi känner inre släktskap med en annan - som kan vara släkt med oss eller ej - kan vi sägas känna kärlek, som väckts genom omedvetna associationer till vissa relationer som vi haft i förgångna liv. När vi ser en medmänniska i förnedring - det andliga livet har dukat under för kroppsliga svagheter - och vår kärlek strömmar ut mot denna slagna broder, upplever vi vad som kallas medkänsla. Medkänslan är kärlek till dem som är svaga och behöver vår hjälp och sympati. När vi möter en person som förkroppsligar ett ideal vi beundrar, väcks vår kärlek till liv och vi önskar forma vårt eget liv efter hans förebild. Då känner vi hängivenhet, som ytterst inte är annat än kärlek till någon som är oss överlägsen i visdom, kraft och kunskap. Många element i vår mänskliga karaktär är alltså endast återspeglingar på det jordiska planet av den aspekt av medvetandet som kallas Ananda.

När medvetandets tredje aspekt återspeglas i personligheten får den formen av kunskap om konkreta ting och händelser. Den lägre mentalkroppens iakttagelseförmåga, minne och tankeförmåga är i själva verket återspeglingar under växlande förhållanden av medvetandets Chit-aspekt. När vi t ex tar kontakt med ett främmande föremål genom våra fysiska sinnen, sägs vi observera det. Observationsförmågan är den aspekt av sinnet som samlar in material. När det iakttar ett föremål som senare kan användas i dess arbete börjar minnet fungera. Minnet är ett förrådshus för material som senare kan komma till användning. När de olika objekten som lagrats i minnet jämförs och ställs mot varandra, och sinnet sedan drar vissa slutsatser om dem, kallas det tankeverksamhet. Tankeverksamheten är sinnets förmåga att upprätta relationer mellan de olika observerade och i minnet lagrade objekten. Alla dessa mentala förmågor står på ett eller annat sätt i samband med kunskap och har sitt ursprung i medvetandets Chit-aspekt.

Vad som sagts i de föregående styckena visar att alla mänskliga karaktärsdrag och förmågor utgör manifestationer av medvetandets tre aspekter, som tar sig uttryck i olika former och kombinationer. Somliga av dessa karaktärsdrag kan härledas till en enda aspekt, medan andra är kombinationer av flera. Det sätt på vilket de uppträder modifieras och kompliceras ytterligare genom den speciella karaktär de olika vehiklerna har allt efter som de domineras av sattviska, rajasiska eller tamasiska element. Det kunde vara intressant att undersöka i vad mån alla den mänskliga karaktärens välkända element kan spåras tillbaka till deras respektive ursprung, och om det definitivt kunde påvisas att alla det mänskliga livets så varierande och komplicerade fenomen och beteendemönster ytterst beror på att det gudomliga medvetandets ljus bryts ner i en mångfald olika nyanser när Jivatmas vehikler deltar i utvecklingsschemat.

Den ovannämnda synen på människans olika karaktärsdrag och förmågor kanske kan hjälpa oss att delvis förstå, hur hennes karaktär ytterst är uppbyggd, och på så sätt lägga grunden till en verkligt vetenskaplig karaktärsdaning. Vi kan nu se, att en individs karaktär är den sammanlagda summan av alla de olika sätt på vilka hans medvetande manifesteras genom hans olika medvetandeplan - de fysiska, astrala, mentala och andliga. Det samlade resultatet kan dock endast utgöra en liten del av de totala manifestationssätt som är möjliga, när det gudomiga medvetandet fungerar genom en människa. I takt med att individen utvecklas övergår alla de möjligheter, som är förankrade i detta fragmentet av det gudomliga, från latenta till manifesterade och berikar karaktären, som därmed blir ett verksammare instrument för den gudomliga viljan.

Inom den moderna vetenskapen finner vi en utmärkt analogi till denna gradvisa utkristallisering av olika egenskaper från ett latent tillstånd. När en bit metall i fast tillstånd sakta upphettas utsänder den vibrationer av olika frekvenser. När kroppen blir glödande kan vibrationerna analyseras med hjälp av ett spektroskop, som tydligt visar att det spektrum som utsänds svarar mot vibrationerna i den glödande kroppen. I och med att temperaturen ökar uppträder allt fler spektrallinjer. Kroppens spektrum närmar sig alltmer solens, som innehåller alla möjliga vibrationer. De mörka linjer eller band som uppträder i ett sådant spektrum markerar frånvaron av vibrationer av motsvarande frekvenser. Antalet sådana linjer eller band minskar allt eftersom kroppens temperatur stiger, och vibrationsskalan blir alltmer fullständig.

Likheten mellan detta fenomen och människans utveckling allteftersom alla slags egenskaper och krafter framträder hos henne är tydlig. Hos varje fragment av det gudomliga, som representeras av en Jivatman, är alla det gudomliga livets attribut närvarande i latent form. Jämsides med att Jivatman utvecklas, manifesteras dessa attribut, det ena efter det andra, och individen närmar sig gradvis det tillstånd av relativ fullkomning då alla attributen har manifesterats i full skala. Individens karaktär svarar, kan man säga, mot ett ofullständigt spektrum av de gudomliga egenskaper han uppvisar i ett visst utvecklingsskede, när medvetandets ljus bryts genom en ofullkomlig vehikel som endast förmår återge ett partiellt spektrum. Karaktären hos ett fullkomligt väsen visar ett komplett spektrum av gudomliga egenskaper som kan liknas vid solens. Karaktärsspektrum hos en ofullkomlig individ däremot kan liknas vid det spektrum som en glödande fast kropp utsänder och som kännetecknas av en del ljusa linjer (utvecklade egenskaper) åtskilda av mörka linjer (outvecklade egenskaper). Ockultismen erkänner inte existensen av i sig onda kvaliteter. Dessa senare utgör de mörka linjerna eller banden hos ett karaktärsspektrum, men de försvinner med tiden, när individen utvecklas och därmed utvecklar de motsvarande goda egenskaperna.

Som framgår av ovanstående är karaktärsuppbyggnad i ordets vidaste bemärkelse detsamma som att ta fram de dolda reserverna i vår gudomliga natur, dvs. alla de egenskaper som redan ligger latenta där. På så vis blir vår ofullkomliga natur alltmer lik den gudomliga förebild som i sig innesluter alla egenskaperna i en harmonisk och balanserad helhet. Om karaktärsdaningen är en vetenskap borde den kunna ske systematiskt och rationellt. Med ledning av den kunskap som ställts till vårt förfogande av ockulta mästare vet vi vad vi måste göra och hur vi måste göra det. Det kan göras på ett vetenskapligt sätt, eftersom uppbyggnaden av egenskaper är en naturlig process, som styrs av lagar lika oföränderliga och pålitliga som den fysiska världens lagar.

Ordet "karaktärsuppbyggnad" som beteckning för denna inre utvecklingsprocess passar inte riktigt och kan i två avseenden ge ett felaktigt intryck. För det första kan det antyda, att någonting måste konstrueras, ungefär som när man bygger ett hus eller en maskin, medan det i realiteten är fråga om att frigöra en verklighet som redan existerar i sin helhet inom oss. Processen innebär i själva verket att stegvis bana väg för ett liv med obegränsade möjligheter, en medvetandets fortskridande utveckling, som slutligen kommer att omfatta hela universum. Vad som måste byggas upp och utvecklas på detta stadium är de lägre vehiklerna, genom vilka det gudomliga livet inom oss kommer till uttryck, inte livet som sådant och dess olika uttrycksformer.

Det andra felaktiga intrycket vi kan få av ordet "karaktärsuppbyggnad" är att den karaktär vi bygger upp begränsar och inskränker livets uttrycksmöjligheter. Om vi kan få sinnet att fungera enligt vissa sunda beteendemönster kommer det inte att begränsas mera till sin frihet och aktivitet än vad som sker, när vi skapar vissa önskvärda och nödvändiga vanor som begränsar vårt fysiska liv. Det är inte de fysiska och mentala vanorna som begränsar uttrycksfriheten utan frånvaron av buddhi, eller Viveka (förmågan att skilja det verkliga från det overkliga, övers.anm.), som gör att vi inte inser att begränsningarna existerar och att vi domineras av dem. Ju mera vår högre natur utvecklas och tar kontroll över de lägre vehiklerna, desto mindre hindrande och skadliga blir vanorna. De hjälper tvärtom själen att förlägga vissa fysiska och mentala aktiviteter, som annars skulle lägga beslag på uppmärksamhet, tid och energi, till det omedvetna. Om vi håller dessa fakta i minnet, kan vi utan risk använda det allmänna och välbekanta ordet "karaktärsuppbyggnad" som beteckning på den omvandling av vår lägre natur, som gör att vi kan manifestera vår andliga natur på allt bättre sätt.

När vi bygger upp en perfekt karaktär består problemet huvudsakligen i att studera alla våra vehikler och deras funktioner och sedan vidta de nödvändiga åtgärderna för att förbättra vehiklernas funktion. Detta är inte möjligt att göra på grundval av den kunskap som nu är tillgänglig inom vetenskapen, filosofin och religionen. Inte inom någon av dessa områden finner vi de element som är nödvändiga för en karaktärsuppbyggnad i vetenskaplig mening. Det nödvändiga underlaget för en sådan vetenskap påträffas bara inom ockultismen, vars adepter under årtusenden har experimenterat och lyckats utarbeta en effektiv teknik för detta. I de följande kapitlen har den ena efter den andra av människans olika vehikler tagits upp till behandling, deras respektive funktioner har beskrivits i den mån de kan förstås av oss på de lägre planen, och preliminära åtgärder har föreslagits som kan leda till en förbättring av deras funktioner. Detta är enda sättet att komma till rätta med självfostrans problem.

Arbetet som syftar till att bygga upp karaktären måste genomföras på ett systematiskt sätt och ske i vetenskaplig anda. Två saker är då nödvändiga. Först och främst måste vi inta en vetenskaplig attityd gentemot hela frågan. En sådan inställning betyder att vi måste ha klart för oss att vi vid behandlingen av människans olika vehikler arbetar inom ramen för naturlagar, som är lika pålitliga som de fysiska lagar vetenskapen stöder sig på. Detta faktum är mycket viktigt, därför att alla aspekter av livet som inte faller inom fysikens område mycket lätt missuppfattas. Inte bara mannen på gatan utan också avancerade tänkare och vetenskapsmän har ofta mycket egendomliga uppfattningar, när det gäller företeelser av mental eller moralisk natur. De tar för givet att allt i denna fysiska värld sker enligt bestämda naturlagar, men att ingenting kan betraktas som definitivt eller säkert, så snart det gäller det mentala eller moraliska livet. Mycket få människor tar de s k mentala och moraliska lagarna på allvar. De tycks faktiskt tro, att en del av universum utgör ett ordnat kosmos, medan resten är kaos. Det absurda i denna inställning inses i allmänhet inte av människor som är alltför upptagna av livet i denna fysiska värld för att inse att någonting kan ligga bortom den.

När det gäller tron på det inre livets lagar finns det ett kriterium som vi själva kan tillämpa för att bedöma om vi har fast mark under fötterna. Blir vi deprimerade eller grips vi av tvivel på dessa lagar, när vi inte lyckas uppnå de resultat vi väntar oss vid något experiment med vårt inre liv? Eller anser vi att misslyckandet måste bero på att vi inte vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att experimentet skall lyckas? Många, som går in för självkännedom och börjar arbeta med sina tankar och känslor, blir modfällda när de väntade resultaten inte infinner sig så snabbt de önskat, och andra ger till och med upp försöket övertygade om att det inte existerar någonting säkert på detta område av mänsklig strävan. Denna inställning är helt ovetenskaplig och visar bara att de inte riktigt förstår den grund som självfostran vilar på.

En vetenskaplig attityd till dessa problem innebär också att vi inte får betrakta det högre livets fenomen som någonting mystiskt. Det är sant att vi måste närma oss de osynliga högre världarna med vördnad, men därför får vi inte glömma bort det faktum att även dessa världar är underkastade naturlagar som gäller inom respektive sfärer, och att deras hemligheter kan avslöjas bara genom experimenterande och rätt tillämpning av de lagar som gäller där. Alla fakta och lagar som tillsammans utgör ockultismen, har upptäckts genom experiment med superfysiska krafter och förmågor, och inte genom någon mystisk process. De har bekräftats om och om igen av ockultismens lärjungar och mästare, som vandrat den inre utvecklingens väg och funnit att de andliga lagarna under alla förhållanden är i högsta grad tillförlitliga. När en nybörjare går in på det väldiga och fascinerande fält, som hans eget inre utgör, och börjar utforska alla möjliga exceptionella förmågor och utvecklingsmöjligheter, måste han ha klart för sig, att han kan uppnå allt han önskar, om han har kunskapens nyckel och viljan att hålla ut trots alla svårigheter som säkert kommer att möta honom på hans väg. Men bara teoretisk kunskap är inte nog. Han måste också experimentera. Han måste själv pröva fakta och skaffa sig direkt insikt i det inre livets lagar och utveckla en teknik för att effektivt kunna tillämpa dem. Detta är förutsättningen för att han skall nå ständigt ökade insikter inte bara i sin egen outgrundliga natur utan också i det yttre universum som han lever i.

En sak måste vi ändå vara på vår vakt mot. Det faktum att de mentala fenomenen är underkastade vissa naturlagar betyder inte att vi kan uppnå resultat lika fort och på samma sätt som ifråga om fysiska eller mekaniska fenomen.   

Experiment som företas på mekanikens, kemins eller fysikens område ger omedelbara resultat därför att inga livsprocesser är inblandade. När livsprocesser är inblandade blir fenomenen mycket mera komplicerade, och resultaten visar sig först efter förhållandevis lång tid. När det rör sig om biologiska fenomen dröjer det mycket längre innan resultaten är klara, och de blir heller inte lika säkra som vid mekaniska fenomen. På grund av processens komplicerade beskaffenhet är vi mycket mera benägna att missa eller ignorera somliga faktorer, och detta är orsaken till misslyckandet. Så snart felet har avhjälpts kommer de väntade resultaten. Ingen påstår ju att biologin på grund av denna fördröjning och osäkerhet inte är en vetenskap. Tvärtom, den är och förblir en vetenskap, därför att resultaten i sista hand grundar sig på naturlagar, hur långvarig och invecklad undersökningsprocessen än kan vara. Så är det också vid mentala och andliga fenomen.

Att det går åt tid eller att resultat uteblir under vissa förhållanden betyder inte att oföränderliga lagar saknas på dessa områden. Det betyder bara att förutsättningarna är olika och mera komplicerade, och fordrar en intelligentare avvägning av de villkor som garanterar framgång. Bara därför att den självfostrande processen styrs av naturlagar, får vi inte inbilla oss att vår uppgift kan jämföras med t ex en rutinmässig hopmontering av en bil från en ritning. Problemet är fullt av alla slags svårigheter och komplikationer som fordrar omsorgsfull handläggning, tålamod och uthållighet. Men som förut framhållits grundar sig de slutliga resultaten på naturlagar, och därför kan vi vara säkra på att till sist nå ett gott resultat. I denna bemärkelse är självfostran eller yoga en vetenskap.

I föregående kapitel beskrevs i stora drag självfostrans mål. Den syftar i sista hand till ett liv i fullkomlig frihet och i medveten enhet med det gudomliga. Krafter och förmågor som tillhör alla plan används för att förverkliga den gudomliga viljan. Men detta är ett mål som kan nås först efter flera livs intensiva ansträngningar. Har då självfostran ingenting att erbjuda i detta livet, och måste vi påbörja den långa och svåra vägen bara i hopp om att någon gång i ett kommande liv nå fullkomlighet och upplysning? Absolut inte. Den som bemödar sig att läsa igenom denna bok kommer att inse, att även små framsteg i detta livet kan bli en stor tillgång för den studerande och befria honom från mycket av den ängslan och oro som vi möter i livet. Läsaren måste en stund tänka efter, hur hans liv skulle gestalta sig om han hade full kontroll över sin kropp, sina känslor och sina tankar och kunde reglera deras funktion enligt vad hans förstånd och högre omdöme säger honom. Låt honom föreställa sig hur det skulle vara att leva utan fysiska bindningar, utan emotionella störningar och utan den oro och ängslan som framkallas av ett förvirrat och plågat sinne - hur det skulle vara att helt och fullt kunna leva i världen där ödet placerat honom och förlita sig på sina egna inre resurser för att uppnå den andliga styrka och tillfredsställelse som vanliga människor förgäves söker utanför sig själva. Och hur han under ett lugnt och disciplinerat liv ständigt strävar mot det yttersta mål som är en upplyst människas belöning. Detta är ett mål väl värt att eftersträvas av alla, man som kvinna, och det kan uppnås redan i detta livet om problemet angrips med allvar och bestämdhet. Den tid det tar för en människa att nå det yttersta målet beror naturligtvis också på de ansträngningar hon gjort under sina tidigare liv, på hur långt hon hunnit på utvecklingens väg och på hennes karma. Men ingenting kan hindra henne från att redan i detta liv uppnå ett tillstånd av mental jämvikt, lugn och sinnesfrid. Förutsättningen är att hon är tillräckligt uthållig i sina ansträngningar.

Självfostran bär i sig ett budskap om hopp, uppmuntran och ett lyckligt liv för var och en, och ingen som med fast beslutsamhet påbörjar den vägen kan låta bli att skörda frukterna redan från början. Även när döden nalkas vet han att grunden lagts till ett upplyst och andligen fritt liv och att han slagit in på den väg som leder till målet. Han vet också att han i nästa liv kommer att återuppta detta fascinerande arbete med sig själv där han lämnat det i det närvarande.

Experiment som företas på mekanikens, kemins eller fysikens område ger omedelbara resultat därför att inga livsprocesser är inblandade. När livsprocesser är inblandade blir fenomenen mycket mera komplicerade, och resultaten visar sig först efter förhållandevis lång tid. När det rör sig om biologiska fenomen dröjer det mycket längre innan resultaten är klara, och de blir heller inte lika säkra som vid mekaniska fenomen. På grund av processens komplicerade beskaffenhet är vi mycket mera benägna att missa eller ignorera somliga faktorer, och detta är orsaken till misslyckandet. Så snart felet har avhjälpts kommer de väntade resultaten. Ingen påstår ju att biologin på grund av denna fördröjning och osäkerhet inte är en vetenskap. Tvärtom, den är och förblir en vetenskap, därför att resultaten i sista hand grundar sig på naturlagar, hur långvarig och invecklad undersökningsprocessen än kan vara. Så är det också vid mentala och andliga fenomen.

Att det går åt tid eller att resultat uteblir under vissa förhållanden betyder inte att oföränderliga lagar saknas på dessa områden. Det betyder bara att förutsättningarna är olika och mera komplicerade, och fordrar en intelligentare avvägning av de villkor som garanterar framgång. Bara därför att den självfostrande processen styrs av naturlagar, får vi inte inbilla oss att vår uppgift kan jämföras med t ex en rutinmässig hopmontering av en bil från en ritning. Problemet är fullt av alla slags svårigheter och komplikationer som fordrar omsorgsfull handläggning, tålamod och uthållighet. Men som förut framhållits grundar sig de slutliga resultaten på naturlagar, och därför kan vi vara säkra på att till sist nå ett gott resultat. I denna bemärkelse är självfostran eller yoga en vetenskap.

I föregående kapitel beskrevs i stora drag självfostrans mål. Den syftar i sista hand till ett liv i fullkomlig frihet och i medveten enhet med det gudomliga. Krafter och förmågor som tillhör alla plan används för att förverkliga den gudomliga viljan. Men detta är ett mål som kan nås först efter flera livs intensiva ansträngningar. Har då självfostran ingenting att erbjuda i detta livet, och måste vi påbörja den långa och svåra vägen bara i hopp om att någon gång i ett kommande liv nå fullkomlighet och upplysning? Absolut inte. Den som bemödar sig att läsa igenom denna bok kommer att inse, att även små framsteg i detta livet kan bli en stor tillgång för den studerande och befria honom från mycket av den ängslan och oro som vi möter i livet. Läsaren måste en stund tänka efter, hur hans liv skulle gestalta sig om han hade full kontroll över sin kropp, sina känslor och sina tankar och kunde reglera deras funktion enligt vad hans förstånd och högre omdöme säger honom. Låt honom föreställa sig hur det skulle vara att leva utan fysiska bindningar, utan emotionella störningar och utan den oro och ängslan som framkallas av ett förvirrat och plågat sinne - hur det skulle vara att helt och fullt kunna leva i världen där ödet placerat honom och förlita sig på sina egna inre resurser för att uppnå den andliga styrka och tillfredsställelse som vanliga människor förgäves söker utanför sig själva. Och hur han under ett lugnt och disciplinerat liv ständigt strävar mot det yttersta mål som är en upplyst människas belöning. Detta är ett mål väl värt att eftersträvas av alla, man som kvinna, och det kan uppnås redan i detta livet om problemet angrips med allvar och bestämdhet. Den tid det tar för en människa att nå det yttersta målet beror naturligtvis också på de ansträngningar hon gjort under sina tidigare liv, på hur långt hon hunnit på utvecklingens väg och på hennes karma. Men ingenting kan hindra henne från att redan i detta liv uppnå ett tillstånd av mental jämvikt, lugn och sinnesfrid. Förutsättningen är att hon är tillräckligt uthållig i sina ansträngningar.

Självfostran bär i sig ett budskap om hopp, uppmuntran och ett lyckligt liv för var och en, och ingen som med fast beslutsamhet påbörjar den vägen kan låta bli att skörda frukterna redan från början. Även när döden nalkas vet han att grunden lagts till ett upplyst och andligen fritt liv och att han slagit in på den väg som leder till målet. Han vet också att han i nästa liv kommer att återuppta detta fascinerande arbete med sig själv där han lämnat det i det närvarande.

 

______________________

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Anmäl
2009-10-23 22:46 #1 av: Mads

Oj vilken jättelång text, tål att läsas ett par gånger Glad

Amor Vincit Omnia

Anmäl
2009-10-24 00:55 #2 av: Aldebaran

mmmm dom är jättelånga...5-8 A4/kapitel om man skriver ut dom i Word.

 

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Anmäl
2009-10-24 00:58 #3 av: Mads

Långa men kloka ord så det är bara att läsa på Glad

Amor Vincit Omnia

Anmäl
2009-10-24 01:02 #4 av: Aldebaran

Ja, boken är faktiskt bra och ganska så lätt att förstå...Glad

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Anmäl
2009-10-27 12:59 #5 av: rore

Har läst och ja,, helt lätt att fast ställa hur det egentligen ligger till. Verkar det ju inte vara. Eftersom vi alla utnyttjar våra inre (dolda)kunskaper på olika sätt.

Intressant läsning i ett stort ämne. Tack Alde

 VågDet förflutnas läxa. Blir framtidens lärdom Regnbåge



 

 


Anmäl
2009-10-27 21:09 #6 av: [yodhe]

 

Tack, för en fin artikel som jag verkligen tycker säger mycket om vår utveckling och hur vi kan hantera våra liv för att förbättra det leverne vi för. 

Ju mera vår högre natur utvecklas och tar kontroll över de lägre vehiklerna, desto mindre hindrande och skadliga blir vanorna. De hjälper tvärtom själen att förlägga vissa fysiska och mentala aktiviteter, som annars skulle lägga beslag på uppmärksamhet, tid och energi, till det omedvetna.

Det här är något som jag kan betrakta som den fria vilja Gud gav oss att utveckla fullt ut.

Mycket bra..

Anmäl
2009-10-29 12:54 #8 av: sven-g

Om nu det skulle vara så, att vi oberoende av ett gemensamt minne, skulle utvecklas, borde vi inte kommit så långt som vi gort. Mitt antagande i detta är att vi återföds men får del av hela skapelsens minne. Dvs till alltet är vi kunskaps bärare, och med tanke att tillföra kunskap och erfarenheter. Vid åter upplevelse av tidigare liv, har min erfarenhet av detta att det livet kan följas av ett bättre eller sämre livs situation. I dessa liv har funnits helt olika karaktärer av förmågor. Vår genologi borde vara det mått somvår utveckling kommit till, dvs resultat, Den med fenelogin vara lika med det slutgilltiga resultatet. Dvs kapitalets placering vara, kvittot på vårt liv. Men min tro är att vi enbart kommit hit för att lära, och det med olika förutsättningar för var gång. Då kommer tanken finns det ett nirvana, jag tror att det är det som är det gemensamma minnet.

Anmäl
2009-10-29 13:52 #9 av: rore

#8

Sven.

Din tanke talar till mig och käns så rätt, inom migGlad

FenelogiFörvånad Vilket knasigt ord. Vad betyder det?

 VågDet förflutnas läxa. Blir framtidens lärdom Regnbåge



 

 


Anmäl
2009-10-29 14:11 #10 av: sven-g

#9 Miljön vi fostrats i

Anmäl
2009-10-29 14:13 #11 av: rore

#10

Tack!

 VågDet förflutnas läxa. Blir framtidens lärdom Regnbåge



 

 


Anmäl
2009-10-29 17:07 #12 av: Moonwing

Jag,skall försöka formulera en fråga..Tungan ute..vi är ju all till ursprunget  "en massa elementaler",...som i sin förlängning.

...skall bli "egna fristående varelser",men de har ju enligt teosofin spår av oss (vår karaktär) -eftersom vi skapat dem sas..

Kommer de då inte...påverka nästa "karaktär",fast de bara sas "var en gnista",hos oss?

Eller kommer de o "återuppbygga oss" -återvända till sitt ursprung i den formen?..

..(ung.som enTerminator)..dras åter till sitt urprung (eller kanske endast till "graden av visshet" hos den återfödda människan..?

Jag vet det hela låter naivt,men när man läser teosofins olika skrifter, upplever man (som gröngöling) -frågetecken..o jag e´sååå nyfiken!Tungan ute

Det var därför jag undrade om vi blir "tätare",eller "glesare"..vi har ju levt många liv,bestående av många elementaler..

..men varit döda emellan!!-antingen i "gudomlig förstålese" eller finns det "öppnare mentala förutsättningar" i det nya livet..

..eller är vi i återfödelsens vagga bara en "skugga av",av den förra levande skapelsen?..(en bråkdel)

..sen vill jag inte vänta,he,he..för länge,..- helst veta allt!!..nu,nu!! he,he..Skrattande

Förlåt mig Alde,men jag måste få veta..eller lägg gärna ut ett inlägg om detta så man slipper leta (själv),he,he..Flört

 

/Moonwing

 

 

 

 

"Inom en människa av ljus, finns det ljus...När hon inte lyser, råder mörker."             (Evangelium enligt Thomas, 24)

  / Wingen

Anmäl
2009-10-29 20:25 #13 av: Aldebaran

wow, en som verkligen lusläst...Skrattande

Å då blev det krångligt för alde att svara på utan ett längre inlägg...

Återkommer när jag lagt den lille...

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Anmäl
2009-10-29 20:30 #14 av: sven-g

Ytterliggande tankar. Föds vi med en viss del de erfarenheter vi skaffat oss, blandat med andras erfarenheter. Eller klyvs vi så en del av allt återföds och livet som vi levt sparas till fullo, detta vill jag kalla ande. Den nya varelsen föds med till huvud delen erfarenheter från en person, vilket vi kallar åter födsel. Om det är på hållet så kan man fatta det med åter födsel tidigare liv, och ande värd. Eller lever vi i många freqvenser samtidigt. Dvs vi lever i dåtid, nuet, och framtid.  Om det är så kan allt förklaras, det finns ingen död bara en om formatering.  

Anmäl
2009-10-29 20:35 #15 av: Aldebaran

#14 Visst föds vi med erfarenheter från tidigare, det är ju det som är själva kärnan i våran existens. Alla olika personligheter vi haft under alla våra inkarnationer (dåtid) har ju samlat erfarenheter för våran fortsatta utveckling (framtid) om vi i detta liv (nutid) förvaltar dom väl och reagerar poistivt på våran karma (vad den än är) och gör det bästa av situationen. Glad

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Anmäl
2009-10-29 20:39 #16 av: Aldebaran

Kort om elementaler. Elementaler finns i alla dom tre lägre rikerna, dvs. fysisk, astral och mental, det är bara på dessa tre plan/medvetandenivåer som dessa kan göra inverkan/påverkan.

Det är genom dessa elementaler som monaden bygger upp dom tre lägre kropparna, mental, astral och fysisk dvs personligheten för den återvändande själen.

Har skrivit en artikel om elementaler, men kommer inte ihåg den just nu.. Någon?  Länka den gärna...

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Anmäl
2009-10-29 20:53 #17 av: sven-g

#16 Jag har läst artikeln om elementaler, men spånar själv i detta med livets gåtor

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.