Själens resor

Hadji den vise kap 25/26

2009-07-12 12:04 #0 av: cillaj

Av Anna C Bornstein

 

Efter hand sökte sig allt fler människor till Hadjis ö. En del bar på svåra och tunga sorger , som de sökte tröst för. Några hoppades få svar på viktiga frågor, som plågade dem dag och natt och hindrade dem från att sova. Andra hade tröttnat på världens slit och släp och sökte en fridfull oas där de kunde finna lite ro. Alla dessa människor tog Hadji emot och alla upplevde de att något underbart skedde med dem i hans närhet, De kunde inte förklara det, men det var som om de hade kommit hem. Mötet med Hadji grep djupt in i deras liv. Det förändrade dem i grunden. När de tänkte tillbaka på den tiden före mötet med Hadji, insåg de att de då hade varit främlingar för sig själva och utestängda från det vackraste och bästa i livet. Hadji såg igenom deras många förklädnader.

Han uppfattade deras oroliga tankar och hemliga förhoppningar, deras smärta och besvikelse, och han kände dem som de var i sitt innersta. Hadji återgav de besvikna hoppet. Ingöt mod hos de modlösa och skänkte de bedrövade glädje. Hans rykte spreds över världen och många dikter och sånger skrevs till hans ära. En vacker dag anlände en delegation av lärda män till Hadjis ön. De hade gråa skägg och djupa rynkor i sina ansikten efter att under hela livet grubblat över tillvarons gåtor. De låtsades inför varandra att de kommit till Hadji för att fördjupa sitt eget vetande. Men innerst inne hoppades de att kunna sätt Hadji på det hala. Tanken att en primitiv och obildad inföding på en avlägsen ö skulle kunna veta mer än de själva var både djupt oroande och smärtsam. Den fick allt de satte högt - de lärda diskussionerna, ja till och med deras inbördes tvister att te sig futtiga och meningslösa.

Solen höll just på att gå ner. Den göt ett gyllene skimmer över ön och den spegelblanka havsytan när de närmade sig Hadjis hydda. Men de såg inte de vackra färgerna. Var och en funderade över sin listiga fråga som han skulle ställa till Hadji. Det föll sig så att Hadji just den aftonen inte var i sin hydda. Han befann sig bakom en stor sten ett stycke därifrån. Han låg på knä i gräset och iakttog en vacker skalbagge när han fick höra männens röster. Han kikade försiktigt fram bakom stenen, men stannade kvar där han var. Männen hade samlats utanför hyddan och deras ansikten uttryckte en liknande irritation och missnöje som en husbonde kan känna när han kallar på sin tjänare och denne inte infinner sig. Hadji återgick till att studera skalbaggen. Han var så tyst och stilla att varken skalbaggen eller vetenskapsmännen upptäckte honom. Tunga moln hopade sig på himlen. Det började blåsa.

Natten bröt in. I mörkret hördes ett lejon ryta. Många timmar förflöt. Männen satt tätt hopkrupna kring en eld som de hade gjort upp. Deras missnöje hade övergått i ängslan. De kände sig ytterligt små och hjälplösa inför naturens vildhet. Vild var verkligen denna ö, det förnamn de alldeles tydligt. Vem vet vilka faror som lurade i mörkret? De var bräckliga män, bortskämda med civilisationens alla bekvämligheter. De hade aldrig hållit i ett spjut eller i en pilbåge, än mindre kämpat med ett anfallande rovdjur. Dessutom var de ordentligt hungriga och törstiga. De hade inte tagit med sig någon mat från fartyget. Ingen av dem hade tänkt sig annat än att samtalet med Hidji snart skulle vara undanstökat, och att de skulle vara tillbaka på fartyget i god tid till middagen. Men nu var det för mörkt och alldeles för riskabelt att försöka ta sig ner till stranden. De huttrade och skakade och tryckte sig tätt intill varandra.

Någon eller något kom smygande genom buskaget. Ack, denna rädsla som slog klorna i människan så fort hon förvillade sig bort ett ögonblick från sin välkända miljö! Vad hjälpte nu deras stora lärdom och skarpsinniga argumentation. De grånade huvudena var alldeles tomma. När morgonen grydde hade emellertid männen insett något som böckerna inte skulle ha kunnat lära dem. De hade flera gånger trott sig förlorade, men återbördats till livet. De hade sagt farväl till de kära men obetydliga tingen som uppfyllde deras liv. De hade ställts ansikte mot ansikte med sin egen hjälplöshet och litenhet. När solen äntligen gick upp kände de därför en överväldigande tacksamhet över att bara finnas till. De lovade tyst sig själva att försöka bli värdiga livets gåva. Stormen hade mojnat. Havet låg nu spegelblankt.

De förnam hur hela naturen andäktigt tog emot den nya dagen. De kunde för första gången se och fröjdas över naturens skönhet. Hadji hade slumrat till bakom sin sten. Men när fåglarna stämde upp sin morgonsång, vaknade han. Han sträckte på sig, gäspade och reste sig upp. Hade det inte kommit några besökare igår? Han tittade bort mot hyddan och fick se männen kring den slocknande elden. Han greps nu som alltid, när han stod inför människor, av både bävan och en stor ömhet. Av alla varelser var människan den ädlaste, skönaste och högst utvecklade. Om han ändå kunde släta ut rynkorna på männens pannor, få deras ögons eld att tändas, räta på deras böjda ryggar. Hadji visste, att det osynliga ljuset kunde bota dessa män från deras krämpor och svagheter och skänka dem fullkomlig frid och lycka.

 Men han insåg också att de ännu inte var i stånd att ta emot en sådan gåva. Hadji satt länge stilla och iakttog besökarna. Han läste deras tankar som hela tiden kretsade kring dem själva och som skapade en osynlig bur omkring dem, och som gjorde att de bara otydligt kunde urskilja sin omvärld. Han såg hur rädda de var för att någon eller något skulle tränga in till dem och återkomma oreda bland det invanda och välbekanta. Han uppfattade deras tvivel på de egna kunskaperna och deras ansträngningar att hålla skenet uppe. Hade de inte begivit sig över havet ända hit till denna fjärran belägna ö för att en gång för alla bli kvitt sina tvivel? Hadji läste deras tankar. Han fann att de inte hade en uppriktig önskan att lära känna det osynliga ljuset, utan tvärtom att de vill bli övertygade om att det inte fanns.

 Denna förhoppning kunde han inte infria. Men något kunde han i alla fall göra för dem. Han åstadkom ett litet prassel bakom stenen för att göra dem uppmärksamma på att någon fanns i närheten. Sedan tog han på sig en glad och obekymrad min och steg fram ur sitt gömställe. Männen ryggade skrämda tillbaka vid anblicken. Men när han lugnt började samla grenar och kvistar till en eld, slappnade de av efterhand. Hadji gick in i hyddan och hämtade rötter och örter som han beredde till en utsökt måltid. Männen kände doften av mat och började prata och skämta.

Hadji berättade för dem om sitt vildmarksliv. Men han undvek noga att nämna något om sina inre äventyr och upptäckter, och de tyckte att de aldrig hade hört maken till spännande skildring. Det här måste jag lägga på minnet och skriva en bok om när jag kommer hem, tänkte var och en. De gladdes åt tanken och på den uppståndelse och berömmelse en sådan bok skulle åstadkomma. Och de tyckte att Hadji var den trevligaste person de någonsin mött. De funderade mycket över hur de skulle beskriva sina intryck av honom på det fyndigaste och mest fängslande sättet.

Maten smakade gott och fyllde dem med energi och kraft. När de hade ätit erbjöd sig Hadji att visa dem vägen ner till stranden. Det lilla sällskapet klättrade i en lång rad nerför berget med Hadji i spetsen. Hadji hjälpte till att skjuta ut båtarna i vattnet och vinkade farväl åt dem när de rodde ut till skeppet. Det hade börjat blåsa igen och vågorna gick ganska höga. Det var därför tungt att ro och männen var ordentligt utmattade när de äntligen klättrade ombord.

 De beundrade Hadji för hans fysiska styrka och smidighet och kände en besynnerlig ömhet i hjärtetrakten när de tänkte på hans goda och vänliga ögon. Och tänk så mycket han visste om naturen och djurlivet på ön. De hade gjort alldeles rätt i att göra den långa resan till hans ö. Ingen tänkte nu på att han hade glömt bort att sätta Hadji på det hala med sina försåtliga frågor. Spörsmålen syntes dem oviktiga. Att grubbla och fördjupa sig i lärda skrifter var nog gott och väl, men att leva var bra mycket roligare. De lyckönskade sig själva till nattens äventyr och försvann till sina hytter för att vila.

 Hadji lämnade aldrig sin ö utan stannade där till sina dagars ände. När han kände att slutet närmade sig, gick han en sista gång till hindens grav för att tacka henne för allt hon gjort för honom och ta farväl. Sedan lade han sig ner med huvudet vilande mot den lilla gravkullen och svingade sig på tankens vingar upp till det heliga ljuset. Nästa gång en hjälpsökande kom till ön fanns inga spår av den ryktbare Hadji. Den främmande, som färdats länge över havet för att få sitta vid den vises fötter, fann till sin bedrövelse att till och med hyddan där Hadji bott nu var borta. När han förstod att den mödosamma resan varit förgäves, började han sucka och klaga högljutt. Då var det precis som om vinden hade fått röst och viskat i hans öra:

-Inte gråter du väl över mig! En gång bodde jag i en människokropp och kallades Hadji, den vise. Människor kom från när och fjärran för att se mig och höra mig tala. Min kropp var liten och skröplig och hölls kvar på denna ö genom sin egen tyngd. Min röst var så svag, att den drunknade i vågornas brus när jag försökte svara på människornas frågor. Nu är hela den fagra jorden min kropp och min röst bärs över havet av vinden. Den viskar genom regnet som faller i gräset och nynnar i bäckarnas ystra lek. Solen är mitt ljus och månen min spegel. De vandrande planeterna är mina armar och ben. Du behöver inte göra någon mödosam resa för att möta mig. Kalla  bara på mig var du än befinner dig i världen, så kommer jag dig till mötes. Jag finns överallt. Mitt väsen är oändligt.

 

  

Efterord

Den gamla arabiska legenden om Hayy Ibn Yokdhan, förebild för Robinson Crusoe, gav uppslag till den här texten.

Min lärare, Paul Brunton och Anthony Damiani, har genom exempel och undervisning visat mig människans inneboende möjligheter.

 

                                                                         Anna C Bornstein

 

Anmäl
2009-07-12 13:02 #1 av: Aldebaran

Tack Cilla för att du la ut denna fina berättelse. Glad

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Anmäl
2009-07-12 16:06 #2 av: cillaj

 

Varsågod!

Anmäl
2009-07-12 21:32 #3 av: rore

Tack cillaj,,, eftersom jag inte vill att dena fina serie ska ta slut,,,,

så tänker jag inte läsa denna ännu.

Hhahhahhhaa,,

jag känner mig som en liten trotsig unge. Är lika dan när jag läser en bra bok, vill inte att den ska ta slut./ Kram

 VågDet förflutnas läxa. Blir framtidens lärdom Regnbåge



 

 


Anmäl
2009-07-13 13:24 #4 av: Angelita

Tack Cilla för att du lade ut denna fina text! Den har gett mig så mycket att känna igen óch tänka på.

Tack än en gång!

Anmäl
2009-07-13 16:51 #5 av: rore

Tack cillaj, för den fina texten.  Den värmer i hjärteroten/ Kramar om dig

 VågDet förflutnas läxa. Blir framtidens lärdom Regnbåge



 

 


Anmäl
2009-07-13 18:39 #6 av: Wargmane

Tack Cilla För hela denna serie!Kyss

B.B //Kristina

Målet Är Att Livet ska Levas...
...tha mi a' lorg...

Medarbetare på Existens 

  

Anmäl
2009-07-13 20:02 #7 av: cillaj

 

Varsågoda!!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.