Annons:
Etikettsjälens-resor
Läst 1836 ggr
cillaj
2009-05-26 10:33

Hadji den vise Kap 11

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Av Anna C Bornstein

När Hadji slog upp ögonen, låg han fortfarande där han fallit i buskaget på ön. Han mindes att han trott sig höra jungfrun ropa på hjälp från stranden och att han försökt att nå henne. Han var yr av febern och världen tycktes gå i vågor. Någon meter från honom hade blixten slagit ner i ett träd. Han lyckades i all fall ta sig tillbaka upp på berget och hyddan där han sjönk ihop på sin bädd. Jungfrun trädde fram i hans drömmar. Men nu såg hon glad och lättad ut. Hadji tyckte sig höra hennes stämma:

-Du är modig min vän. Nu känner du mig som jag är, som en verklighet inom dig själv. Jag kommer aldrig mer att lämna dig. Jag är din egen själ. Efter den dagen kände sig Hadji aldrig mera ensam. En tidig morgon när han vaknade steg han inte upp meddetsamma som han brukade, utan låg kvar på bädden och filosoferade.

Allting på jorden är begränsat och förgängligt. Livets kraft, som jag söker, kan inte rymmas i något av de ting eller varelser som finns omkring mig. Den består när formerna förgår. Kanske bor den i den himmelska elden? Låt mig därför söka den bland stjärnorna. Hadji väntade otåligt på att skymningen skulle falla så att han kunde lägga sig på rygg och betrakta stjärnhimlen. Äntligen försvann solens lysande klot bakom horisonten.

Skymningens skuggspel vidtog, innan världen slutligen försänktes i mörker. Månen steg upp ur vattnet, stor, silvrig och rund. Och snart tändes tusen och åter tusen stjärnor på det djupblå himlavalvet. Hadji låg alldeles stilla i det mjuka gräset och blickade ut i rymden. Men trots att han hela dagen sett fram emot detta ögonblick, hade han svårt att vara tillräckligt koncentrerad och uppmärksam. Han drog in den fuktiga doften av jord i näsborrarna. Han lade märke till några eldflugor som flög in bland träden.

Han vred och vände på sig för att finna en bekvämare ställning. Han kände sig liten under den gränslösa himlen och kunde för allt i världen inte glömma sig själv. Hans blick sökte sig till den allra mest avlägsna stjärnan. Men hans uppmärksamhet ville inte följa med. Han såg den inte trots att ögonen var fästade vid den, och snart började han bli dåsig. Det dröjde inte länge förrän han var försänkt i djup sömn. Allt upprepades nästa dag. Han upplevde samma spänning och samma förväntan.

På kvällen, då han fortfarande ingenting sett eller förstått, kände han besvikelsen gripa tag i honom. På den tredje dagen var besvikelsen fortfarande stor, men uppgivenheten ännu större. Så inbilskt av mig, tänkte han, att tro att jag skulle kunna förstå livets hemlighet. Jag som är så obetydlig och okunnig. Jag borde i stället vara tacksam över att jag har ett par fötter att stå på och ben att springa med, och att jag kan samla frukter och rötter så att jag kan uppehålla livet. Mina ögon har jag fått för att kunna se hur jag ska kunna gå, men inte för att utforska den väldiga rymden med.

Så försökte han tala sig själv tillrätta. Men när kvällen kom låg han där ändå på marken och såg upp mot stjärnorna. Den här gången kände han sig så liten som en ärta, nej som ett stoftkorn, nästan osynlig. Och då, just då hände det märkliga. Han såg! Varje stjärna blev som en port som det strålade ljus igenom, och det ljuset nådde ner till honom. Ljuset samlades till en mäktig flod som strömmade in i honom och uppenbarade meningen med det han såg. Förut hade han sett hur stjärnorna fört sig, men trott att han själv var stilla och fast förankrad.

I kväll svävade han stjärnorna till mötes. Natten var sällsynt klar. Han kände inget som helst behov av att sova utan seglade fritt fram under himlen. Just för att han var så liten, kunde han obehindrat glida in och ut genom stjärneportarna.Hadji var så djupt och intensivt koncentrerad att han glömde sin kropp och var den befann sig. Stjärnorna föreföll stundom så nära att han bara behövde sträcka ut handen för att snudda vid dem. Han förnam i djupet av sitt väsen att de pulserade av liv, samma liv som fick hans eget hjärta att slå. Han kände att han var förenad med dem. Hadjis högsta lycka var att ligga på rygg i gräset, låta blicken svepa över stjärnhimlen och låta sig uppslukas av den. Varje dag väntade han otåligt på att mörkret skulle komma. En natt föll han i en mycket djup sömn. Men det var ingen vanlig sömn, för han upplevde många underbara ting och tyckte sig skåda hela himlens härligheter.

Det var som om hela rymden vibrerade av ljus och han själv, som låg utanför hyddan här nere på jorden, upplöstes av ljus. Jorden, liksom hans egen kropp, planeterna och stjärnorna var som figurer på en ståtlig mantel, spunnen av ljus. Han fick uppleva det osynliga livet bortom den, som något så överväldigande stort och gripande att alla hans tankar, som han tidigare varit stolt över, tystnade.

Rymden tycktes bli större. Ibland föresatte han sig att finna dess ände. Han lät tanken svinga sig bort till det mest avlägsna ljusstoft han kunde se, bara för att där bortom upptäcka nya, oändliga rymder. Hadji skötte sina dagliga sysslor, men var medveten om en stegrad vakenhet, en ökande klarhet i sitt inre, som när en ny dag håller på att gry. När han såg tillbaka på sitt liv och på allt han upplevt, tedde det sig overkligt och drömlikt. Havskungen hade sagt, att den som vill finna livets källa måste lära sig att vaka när de enfaldiga sover, och att sova när den enfaldiga vakar.

Då hade Hadji inte förstått vad havskungen menat. Men nu i det allt klarare ljuset uppenbarades ordens fulla innebörd. Hur enfaldig hade han inte varit! Hur hade han kunnat sova så djupt och ändå tro sig vara vaken! Det tillstånd som han kallat vakenhet, var verkligen en sömn. Och det han trott vara sömn, hade det nattliga umgänget med stjärnorna lärt honom att erfara som vaka. Ibland förnam han en frid och stillhet så mäktig att den genomträngde hela hans väsen.

Är mina sysslor verkligen så viktiga att jag inte kan låta dem vara och i stället stanna i hyddan? Frågade han sig. När han såg in i sig själv, tycktes även tankarna som kom och gick vara betydelselösa. Hadji kände igen denna inre stillhet. Den påminde om den tystnad som kommer med skymningen och som får fågeldrillar och prasslande löv att te sig nästan drömlika, samtidigt som de hörs så mycket tydligare. Men den inre stillheten var djupare än så. Den var som det vida och djupa havet en vindstilla dag när träden vid stranden speglas i dess outgrundliga, blanka vatten. I denna stillhet kunde Hadji tydligt uppfatta allt som omgav honom.

Men ändå tedde sig de välbekanta företeelserna overkliga - Från det väldiga drakblodsträdet och det lilla knottet till solens brinnande klot. Det var som hade de förlorat sin tyngd och sin massa och blivit till glidande skuggor eller mystiska tecken, som berättade om något gåtfullt bortom sig själva. Ju mer Hadji funderade, desto starkare växte hans längtan efter tillvarons osynliga, ogripbara sanning. Allt av betydelse, såsom ljuset och livet, tycktes ju ha sin början där. När hans ögon föll för något, det kunde vara en sten, ett djur eller ett träd i hans välbekanta värld, såg han genast något vackert, något rörande eller djupt betagande som påminde om den osynliga verkligheten och gav hans längtan näring.

Hadjis liv förändrades. I stället för att gå på upptäcktsfärd eller rida i kapp med sina snabbfotade vänner bland djuren, höll hans sig i stillhet kring hyddan även under dagarna. Allra mest tyckte han om att sitta stilla och bara blunda. Han som förut brukade dyka efter pärlor i havet, dök nu istället djupt ner i den osynliga världen. Han tillslöt sina sinnen, sköt beslutsamt bort alla bilder och tankar som dök upp i hans medvetande pockande på uppmärksamhet, och lät sig sjunka in i tystnaden. Ofta var han så djupt försjunken att han glömde att äta och sova. Ibland gick han inte ut på flera dagar. Han hade bara ett enda mål för ögonen - att nå livets osynliga källa. Han dök så djupt att han glömde de yttre tingen, vem han var och var han befann sig.

Hans kropp tycktes stel och känslolös som om den varit död. Men kroppen levde. Hadji hade bara dragit sig tillbaka till den inre världen. Där svävade han fritt och djupt och hade svårt att finna vägen tillbaka till den fysiska världen. För varje dag tyckte han sig komma närmare livets källa, för det han tänkte på blev allt klarare och klarare. Jungfrun visade sig nu ofta för Hadji. Men även när hon inte var direkt synlig, kände han hennes kärleksfulla närvaro. Hon hjälpte honom på alla sätt. Hon visste alltid vad som rörde sig i hans tankar och i hans hjärta.

När han var sorgsen, tröstade hon honom. När han funderade över ett problem, kunde hon fästa hans uppmärksamhet på något som gav den ledtråd han behövde. Ju mer Hadji drogs till den inre världen, desto blekare tycktes honom den yttre tillvaron på ön. När han emellanåt måste lämna sin hydda för att skaffa den sparsamma föda hans kropp behövde för att upprätthålla livet, skedde det ytterst motvilligt. Han blev otålig över dessa bestyr och plikter och längtade efter att så snart som möjligt få återvända till sitt inre sökande.

Annons:
Wargmane
2009-05-26 14:20
#1

Wow !! Ja sällan har jag läst en bättre beskrivning på utveckling !

tack Cilla !

_B.B //Kristina

**Målet Är Att Livet ska Levas…
*…tha mi a' lorg…*
**
_Medarbetare på Existens

cillaj
2009-05-26 15:10
#2

Mmm, den é mysig va?

Dé kommer mera.

[outgrundlig]
2009-05-26 19:22
#3

Så underbart beskrivet Glad härligt, tack.

Fialotta2
2009-05-26 21:07
#4

Det är verkligen bra beskrivit.Glad

Tack, Cilla!

Aldebaran
2009-05-26 23:03
#5

mm mycket fint.. tack cilla…

Nu skall jag försöka skriva färdigt mitt…

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Upp till toppen
Annons: