Annons:
Etikettsjälens-resor
Läst 3291 ggr
cillaj
6/1/09, 4:15 PM

Hadji den vise kap 14

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Av Anna C Bornstein

Hadji hade funnit vägen till livets källa, som var den osynliga solen. Närhelst han ville kunde han återvända dit. När han lät sin ande uppgå och upplösas i dess ljus var han fullkomligt lycklig. Många var de dagar och nätter då han satt orörlig och djupt försjunken på detta sätt. Men mediterandet med hans bröder och systrar drog honom obönhörligt tillbaka till världen. Han grubblade mycket över vad han skulle göra för att kunna hjälpa dem. Han tänkte bygga en båt och med den fara över havet till de stora städerna och berätta för människorna om de underbara ting som han funnit inom sitt inre.

Han var säker på att de också kunde finna det osynliga ljuset inom sig, och att detta skulle bota dem från sorger och lidande, bara lärde sig att söka på rätt ställe och på rätt sätt. En tidig morgon när Hadji höll på att välja ut några höga, smidiga trädstammar till båtens skrov, fick han syn på ett fartyg vid horisonten. Det närmade sig hastigt med fulla segel. Hadji drog si in i sin hydda. Skeppet styrde rakt mot den strand där Hadji förr brukade dyka efter pärlor. Ombord på skutan fanns pirater med mordiska och giriga sinnen.

De hade just undsluppit ett våldsamt oväder som rasat i flera dygn. Männen var hungriga och trötta och såg fram emot att få känna fast mark under fötterna. Kaptenen, som var den vildaste och mest råbarkade av dem alla, tog plats i en livbåt och gav order om att den skulle firas ner. Han ville vara den förste att stiga iland, och han tog bara med sig en roddare. Medan kaptenen satt där i aktern på båten och kisade mot solen för att kunna se ön som glittrade som ett juvelsmycke på vågorna, kände han en sällsam rörelse i hjärtat. Det var som om något levande, som länge varit instängt och avdomnat, började kvickna till.

Hade han varit mer uppmärksam, skulle han kanske ha förstått att det var en ilning av lycka och förväntan. Men det var ju länge sedan han känt något liknande. Hans hjärta hade blivit så förhärdat av allt det onda han gjort och upplevt, att dess känslighet nästan helt och hållet kvävts bakom ogenomträngliga sköldar. Dessa sköldar hade vuxit sig så tjocka, att allt han märkte var den dova smärta som den lilla rörelsen i hjärtat framkallade. Smärtan gjorde honom arg och han önskade att han hade haft någon att strida mot för att avreagera sig. Hadji hade sett skutan lägga till. Han kikade ut genom hyddans öppning och lyssnade på ljudet från de kraftiga årtagen. När båten kom närmare, kunde han urskilja de båda männen, men själv aktade han sig noga för att bli sedd.

Nu inför det första verkliga mötet med andra människor, greps han av oro och nervositet. Hyddan som skänkt honom trygghet och skydd mot rovdjur, mot väder och vind syntes honom otillräcklig och klumpig, och han kände sig osäker i sin nakenhet. Ja, inte ens öns skönhet kunde han i den stunden känna någon stolthet över, därför att de oroliga och ängsliga tankarna fördunklade hans sinne. Båten lade till. Kaptenen klättrade ur med stora möda. Sanden där han klev iland var vit och len. Han förnam återigen den sällsamma rörelsen i hjärtat. Han var uttröttad intill döden och skulle gärna ha lagt sig ner och slutit ögonen, men han övervann frestelsen. Hadji darrade i hela kroppen när mannen sakta och mödosamt klättrade uppför strandsluttningen.

Hadji visste att han måste ge sig till känna, och att den främmande snart skulle vara så nära att han kunde se hyddan. Men då erinrade han sig det osynliga ljuset och blev genast lugn. Kanske var det måsens skrik, vindens viskning eller vågornas avlägsna brus som hade påmint honom. Nu omslöt det osynliga ljuset honom  och hyddan och ön och kaptenen. I den klarhet som ljuset spred, såg han in i kaptenens hjärta och uppfattade den lilla rörelsen därinne.

Han förstod att mannen innerst inne var lika naken och lika oskyddad som han själv. Det fanns ingenting att vara rädd för. När främlingen nått fram till gläntan gick Hadji honom till mötes. Kaptenen flåsade och var alldeles mörkröd i ansiktet av den ansträngande klättringen. Men Hadji tyckte sig aldrig ha sett något ståtligare än denna varelse som kom gående upprätt emot honom.

Hadji insåg plötsligt den stora betydelsen av att vara människa. Människans storhet var kanske hennes försvarslöshet? Det var inte meningen att hon skulle strida, varken mot sina medmänniskor eller mot andra varelser. Hon hade fått sitt förnuft i gåva för att hon skulle kunna förstå innebörden av allt skapat och kunna fröjdas över det. Människan stod med fötterna på jorden. Men hennes hjässa nådde ända upp i himlavalvet tack vare hennes tankeförmåga - och det underbara ljuset i hennes inre.

 Kaparkaptenen som bara för några minuter sedan hade känt sig så arg och stridslysten, förlorade fattningen när hans ögon föll på Hadji. Gestalten framför honom var som hämtad ur en dröm han haft för länge sedan. Han uppfattade Hadji dunkelt som genom många slöjor. Svärdet fick hänga obrukat, de stora nävarna slappnade av. Hela hans gestalt sjönk ihop. Han blev stående alldeles orörlig med blicken fästad i marken. Fötterna kändes som bly. Men fast han bara otydligt kunde urskilja Hadji, kände han sig själv utlämnad och fullkomligt genomskådad av denne.

Det var som om en bländande strålkastare hade riktats mot honom. I det starka ljuset blev han varse sina giriga och svekfulla tankar, och det kändes som om de höll på att kväva honom. Han kippade efter andan och ville ropa, men inte ett ljud kom över hans läppar. Han försökte lyfta ögonen och se på Hadji, men förmådde det inte. I stället dök fasansfulla bilder upp för hans inre blick. Han upplevde på nytt de grymheter och illdåd han begått under sitt liv. Han kunde inte undgå dessa syner. Han kände det som om hans offer omringade honom och angrep honom från alla håll, torterade och plågade honom som han torterat och plågat dem. Stora tårar började rulla nerför kaptenens kinder.

Han önskade att Hadji skulle stöta svärdet genom honom, så att han fick dö. Men Hadji rörde sig inte utan stod tyst och lyssnade. Hadji förnam hur det knakade i sköldarna kring kaptenens hjärta och iakttog uppmärksamt rörelsen där inne. Det var samma liv som far genom träden och får deras knoppar att slå ut om våren. Hur hade undret med kaptenen skett? Ingen vet. Det förblev en hemlighet mellan honom och Hadji.

Men när kaptenen återvände till skeppet var han förvandlad. Hela den tunga bördan av misstänksamhet, fruktan och bitterhet, som han släpat med sig genom livet, hade fallit av honom. Rynkorna i hans panna hade slätats ut. De mörka ögonen lyste under de svarta buskiga ögonbrynen och hans breda mun grinade lyckligt. Han som förr alltid varit den skränigaste av dem alla och älskat att höra sin egna röst teg när männen samlades omkring honom för att få veta vad som hänt. Han pekade bara på livbåtarna och tecknade åt dem att gå iland och själva undersöka saken. Sedan slöt han sig inom sig själv. Han lät blicken vandra bort över relingen för att förlora sig i solnedgångens skimrande ljusslöjor långt borta där hav och himmel möttes.

Om tystnades är tillräckligt djupt kan hjärta tala till hjärta, då behövs inga ord. Det lärde sig både Hadji och piraterna den där eftermiddagen. Den ene efter den andre av de grovhuggna besättningsmännen klättrade upp till Hadji. En del gjorde det av nyfikenhet för att försöka ta reda på vad som hänt deras anförande, andra därför att en kamrat gått före. Men de allra flesta kom drivna av en ny längtan som tändes i deras hjärtan när de såg uttrycket i kaptenens ansikte. Ogärningarna tyngde deras samveten och förmörkade deras liv så att de inte kunde glädja sig åt något i tillvaron. Livet var en enda stor leda och plåga. De hade försökt vänja sig vid tanken på den hårda dom som de visste skulle drabba dem. Kanske fanns det ändå nåd? Kanske allt inte var alldeles hopplöst?

Hadji talade inte piraternas språk, och de försökte inte tala med honom om sin fruktan, eller om det hopp som nu stod skrivet i deras ansikten. De var stora och garvade kämpar, märkta av våldsamma och orättfärdiga strider. Men när de närmade sig Hadji, greps de av en stor förlägenhet och förvandlades till små och blyga gossar. Hadji var mindre till växten och spädare än kaparna, men tycktes dem ändå som en väldig jätte i kraft av sin kärleksfulla utstrålning. Hadji tyckte synd om dem alla. I sitt stora medlidande fattade han dem en efter en i sin tanke, lyfte upp dem och bar dem till det osynliga ljuset. Själva förstod de inte mycket av vad som hände. En del somnade, andra upplevde den svindlande färden som en dröm. Men alla återvände lugnade, vederkvickta och harmoniska till fartyget.

De varseblev något gott och oförstört i sitt inre som hela tiden levt bakom deras onda uppsåt och illasinnade tankar. Ett ljus hade brunnit därinne, fast de i sin blindhet trott sig leva i fullständigt mörker. De hade begått sina missgärningar därför att de inte kunnat se. De hade inte förstått vad som var rätt och orätt. Men nu hade deras ögon öppnats. De anade också dunkelt att det som gått snett kunde böjas rätt. De gladdes åt att det ännu fanns tid att sona vad de förbrutit. För första gången förstod de att livet kunde ha en annan mening än att samla rikedom och makt. De hade erfarit något inom sig som skänkte lugn och harmoni. Och nu längtade de bara efter att få lära känna det ännu bättre.

När männen kommit tillbaka ombord, talat med varandra om sina underbara erfarenheter och förundrat sig över dem, hissades seglen och skeppet lade ut från ön. De seglade sedan vida omkring och angjorde många hamnar. Överallt där kaptenen och hans män steg iland. Berättade de om den vise Hadji och det mirakel som han hade åstadkommit med dem. Andra människor greps av hopp och längtan när de såg ljuset över de forna piraternas pannor och många gav sig åstad för att finna Hadji.

Annons:
Wargmane
6/1/09, 5:21 PM
#1

ÅÅhhh Ska läsa sedan …vill ha tid att njuta ! Glad

_B.B //Kristina

**Målet Är Att Livet ska Levas…
*…tha mi a' lorg…*
**
_Medarbetare på Existens

Aldebaran
6/1/09, 5:32 PM
#2

Mycket fint och intressant.. Måste nog läsa igen innan jag komenterar

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

cillaj
6/1/09, 6:14 PM
#3

Läs när ni vill,

Alde, det behövs inga kommentarer,

smäääälta in va de jue.

Aldebaran
6/1/09, 6:15 PM
#4

oki.. ja det kanske är upp till andra att få komentera…Glad

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Fialotta2
6/1/09, 9:44 PM
#5

Tack Cilla!

Vad ska jag säga, mycket intressant, men det tål att tänkas på. Det går att dra paralleller med mycket.

cillaj
6/1/09, 9:48 PM
#6

Asolut, det är bara att absorbera in.

Annons:
Wargmane
6/3/09, 1:46 AM
#7

Tack Cilla !!!

I löve it!!

_B.B //Kristina

**Målet Är Att Livet ska Levas…
*…tha mi a' lorg…*
**
_Medarbetare på Existens

[outgrundlig]
6/8/09, 10:45 PM
#8

Tack :)

Upp till toppen
Annons: