Själens resor

Hadji den vise kap 10

2009-05-24 12:09 #0 av: cillaj

Av AnnaC Bornstein

 

Den andra prövningen

När jungfrun gav sig till känna härnäst hade det redan blivit höst och våldsamma stormar riste i trädens kronor. Även denna gång kom hon efter mörkrets inbrott. Hon närmade sig så tyst och obemärkt att Hadji blev alldeles häpen och överraskad när han plötsligt såg henne stå i gläntan strax utanför hyddan. Hon var klädd i en praktfull violett sidenmantel och bar ett halsband av gnistrande diamanter. Hennes hjässa kröntes av en krona av silver. Hon var så strålande skön att skåda att Hadji sjönk ner på knä framför henne.

-Vördade jungfru, viskade han. Äntligen har du kommit. Befall och jag följer dig vart du vill.

-Se på mig Hadji. Känner du inte igen mig?

-Du är den goda jungfrun som uppenbarade sig en natt för fem månvarv sedan. Du lovade att föra mig till livets källa.

-Men känner du mig verkligen inte Hadji? frågade hon. Hadji förstod inte vad hon menade. Hur kunde hon tro att han glömt? Hon betraktade honom länge under tystnad. Han var inte säker, men han tyckte att den hoppfulla glimten i hennes blick långsamt slocknade.

-Det är tid för nästa prövning, sa hon till slut. Är du redo?

Hadji Böjde ödmjukt sitt huvud. Längtan efter livets osynliga källa hade blandat sig men längtan efter jungfrun och vuxit till en förtärande eld. Han hade väntat så länge och fruktat att hon hade glömt honom.

-Om du finner mig värdig, viskade han.

Den här gången skulle han förbereda sig genom att fasta i sju dagar. När de sju dagarna gått till ända kom jungfrun tillbaka.

-Denna prövning är svårare än den föregående. Jag kommer att finnas i din närhet, men inte där du tror. Följ vägen inom dig så hittar du rätt och går trygg förbi alla faror. Mer kan och får jag inte säga. Farväl Hadji. Lycka till!

Jungfruns ljusa röst ljöd i Hadjis inre länge efter det att hon hade försvunnit. I fjärran mullrade åskan hotfullt och djuren sökte skydd i skrevor och i hålor. En kylig luftström gav Hadji gåshud. Men i nästa ögonblick var hans kropp feberhet. Stora svettdroppar trängde fram på hans panna. Hadji stod stilla och lyssnade. Så brakade ovädret lös.

Blixtar for kors och tvärs över himlen och lyste upp ön så att varje kvist, varje blomma och varje sten syntes lika tydligt som mitt på ljusa dagen. Åskan dundrade så att jorden skalv. Han tyckte sig se jungfrun högt uppe på bergskrönet. Han började springa av alla krafter uppför berget, men när han nådde fram var hon redan borta. Då tyckte han sig höra hennes rop från stranden på andra sidan ön. Befann hon sig i fara?

Hadji tog farliga genvägar nerför stupet och glömde bort att se upp för de vassa stenarna vid bergets fot. Han snavade och föll huvudstupa i några buskar med giftiga taggar. Natten blixtrade och ön försvann för honom. Han kände en brännande eld i kroppen och såg längtansfullt på jungfruns vita armar som sträcktes emot honom. Taggarna hade trängt in i hans hud och utgjutit sitt gift i hans blod. Han hade förlorat medvetandet men plågades av onda visioner och drömmar.

Hadji tyckte sig nu vara i en öken där solen skoningslöst brände allt levande. Jungfrun fanns där borta någonstans, begravd under kvävande sanddyner. Han måste finna henne och rädda henne innan hennes flämtande livslåga slocknade. En torr, het ökenvind piskade honom i ansiktet. Ögonen sved och han såg knappt vartåt han gick.

Framför honom föreföll det att vara ett starkt eldsken. När han kom närmare, upptäckte han en tjock, svart vätska som sipprade fram ur jorden. Det var den som hade fattat eld. Flammorna reste sig som en mur framför honom, och han kunde inte komma vidare on han inte tog sig igenom dem. Hadji kom ihåg hur han hade bekantat sig med elden i grottan. Eldens styrka var han väl förtrogen med, men sin egen tvivlade han på. Han förstod att han måste mäta sina krafter med eldens om han skulle komma igenom.

Kanske kunde solen hjälpa honom igen? Dess eld kunde vara brännande het och förgörande. När torkan kom förbrände den gräs och blad så att de blev bruna och torra. Men den var också livgivande. Var det inte solen som lockade fram blommorna ur den mörka jorden om våren och fick dem att öppna sina kalkar? Fick den inte fåglarna att sjunga och sätta bo? Hade inte Hadji själv fått kraft av solen att besegra havskungen? Solens eld är mäktigare än någon annan eld. Med dess hjälp ska jag nog ta mig igenom lågorna, tänkte han.

När Hadji såg sig omkring upptäckte han att skymningen höll på att falla och att solens brinnande klot redan hade sjunkit ner bakom horisonten. Han hade ingen tid att förlora om han skulle hinna fram till jungfrun innan hennes liv slocknade. När han tänkte på hennes gracila, sköna gestalt, hennes godhet och visdom, tändes kärleken i hans hjärta. Detta var den mildaste och ljuvaste eld Hadji kunde tänka sig. Han drog den omkring sig som en skyddande mantel och kastade sig in i det sprakande eldhavet. Lågorna vek undan som genom ett mirakel och lät honom passera oskadd.

När Hadji lyckligt tagit sig igenom muren av eld, skyndade han sig vidare genom det tätnande mörkret. Han var törstig och mycket trött, men gav sig inte tid att vila. Hela natten sökte han utan att finna något livstecken av jungfrun. När det började ljusna kom Hadji till ett smalt pass mellan två utskjutande klippor. Just som han skulle ta sig igenom passet hördes ett fruktansvärt vrål som fick håret att resa sig på hans huvud. Vrålet var så starkt att det utlöste ett ras.

 Hadji skulle ha krossats under nedfallande stenar och klippblock om han inte i sista stund tagit ett språng åt sidan. När dammet efter raset hade lagt sig, upptäckte han ett skräckinjagande lejon där inne i passet. Lejonet blottade sina tänder. Hadji blev så rädd att hans knän började skälva. Han var alldeles utmattad efter vandringen och strapatserna och sjönk tillintetgjord ner i sanden. Det svartnade för hans ögon. När han åter kom till medvetande stod solen redan högt på himlen.

Han hörde jungfruns röst kalla på honom lika tydligt som om hon stått alldeles bredvid honom. Han såg upp och upptäckte till sin stora förvåning att lejonet hade förändrats. Dess kropp tycktes fortfarande vara lika stor och muskulös som förut, men nu hade det ett kvinnohuvud med djupa, sorgmodiga ögon - som liknade jungfruns. Hadji reste sig upp och närmade sig försiktigt varelsen. När han kommit så nära att han hade kunnat sträcka ut handen och smeka dess sidenmjuka gula päls, stannade han upp och frågade.

-Vem är du stolta lejonkvinna?

När han inte fick något svar, fortsatte han:

-Har du sett en vacker jungfru gå förbi? Hon har ögon som djupa brunnar och ett gyllene hår precis som du. Jag har sökt efter henne sedan i går morse. Jag är väldigt orolig för jag känner att hon svävar i fara. Lejonkvinnan svarade fortfarande inte. Hon satt kvar och blockerade passets öppning, så att han inte kunde komma fram. Hadji slog sig ner i sanden framför henne. Han utgjorde en lustig liten figur bredvid den jättelika lejonkvinnan.

-Vad ska jag göra för att vinna din vänskap? Frågade Hadji. Vill du hjälpa mig att finna den jungfru som jag älskar? Lejonkvinnan lyssnade inte. Hennes ögon var fästade på Hadji, men de tycktes inte se honom. Nu hade han ingenting mer att fråga. Tystnaden blev allt djupare. Många timmar förflöt. Solen vandrade sin bana över himlavalvet och höll på att försvinna när han återigen tyckte sig höra jungfruns klagande stämma:

-Hadji, Hadji känner du mig inte?

Hjärtat slog volter i hans bröst. Jungfrun hade frågat just detta när hon kommit till honom på ön. Då hade han varit så uppfylld av tanken på det förestående äventyret, att han inte funderat över hennes ord, men nu tycktes det honom som om de dolde en djup hemlighet.

Lejonkvinnan hade vaknat upp och betraktade honom oavvänt.

-Känner du min sköna jungfru? Frågade Hadji.

-Jag känner bara mig själv!

Hadji överraskades av lejonkvinnans röst och trodde för ett ögonblick att det var jungfrun som hade talat. Visste han själv vem jungfrun var? Han hade trott att han kände henne därför att han hade sett henne med egna ögon. Men kände han henne verkligen? En gång hade hon stigit upp ur havets djup. En annan gång hade hon kommit svävande likt ett luftväsen.

Nu hade han sökt henne i två dygn och tyckt sig fånga en skymt av henne än här än där. Hade han inte för ett ögonblick förväxlat henne med lejonkvinnan? Nej, han hade trott att han kände henne, men det gjorde han i själva verket inte alls. Kunde han ens, som lejonkvinnan, vara säker på att han kände sig själv? Han såg upp på henne med förnyat intresse.

-Vem är du som påstår att du känner dig själv? Lejonkvinnans röst lär högtidlig när hon svarade:

-Vem jag är? Det är en hemlighet som jag varken får eller kan röja. Bara den som känner sig själv kan känna mig. Hon tystnade, reste sig upp och slog en lov kring Hadji.

-Vad finns på den andra sidan passet? Frågade han.

-Vägen till livets källa. Men du slipper inte in förrän du har förstått vem jag är. Lejonkvinnan log. Leendet fick henne att likna jungfrun ännu mer. Hadji grubblade och grubblade. Han visste att svaret fanns inom räckhåll - om han bara kunde förstå. Men ju mer han grubblade, desto mindre förstod han. Han tyckte sig stå framför en ogenomtränglig mur. Natten övergick till dag, och dagen i natt, utan att han närmat sig gåtans lösning.

Plötsligt vid midnatt kände han en svag rörelse i hjärtat. Och när han blundade förnam han ett svagt ljussken. Det var inte det vanliga ljuset som finns i den yttre tillvaron och lyste upp dess ting. Det var ett ljus som lyste upp Hadjis inre och hjälpte honom att förstå. Nu insåg han att svaret hade funnits där hela tiden. Det tedde sig alldeles självklart. Han kunde inte förstå att han inte hade tänkt på det förut.

Hadji drömt alltihop. Öknen, elden, det smala passet, lejonkvinnan, ja till och med jungfrun var skapelser i hans eget medvetande. De hade alla stigit fram inifrån honom själv. Ja även Hadji som satt här på den heta sanden, var likt en drömfigur och inte samma, verkliga jag. Så fort han insåg detta, förbleknade hela ökenscenen med bergspass, lejonkvinnan och allt.

Anmäl
2009-05-24 12:33 #1 av: Wargmane

Ååhh Tack Cilla !

Kaffe , snus och Hadji...kan en börja dagen bättre?Glad

B.B //Kristina

Målet Är Att Livet ska Levas...
...tha mi a' lorg...

Medarbetare på Existens 

  

Anmäl
2009-05-24 12:58 #2 av: cillaj

Nä, förmodligen inte.

Anmäl
2009-05-24 20:21 #3 av: [outgrundlig]

Tackar CillaGlad

Anmäl
2009-05-24 20:29 #4 av: cillaj

 

Vassego ni alla.

Anmäl
2009-05-25 01:41 #5 av: Ayena

Tack Cilla för denna underbart spännande läsning Kyss

Anmäl
2009-05-25 10:38 #6 av: Aldebaran

Väldigt spännande Cilla..

Det är ju överjaget som Hadji måste lära sig att känna igen..Sin egen Monad som kallar på honom....

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Anmäl
2009-05-25 16:52 #7 av: Fialotta2

Tack Cilla!

Mycket intressant och spännande kapitel.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.