Annons:
Etikettlivsåskådning
Läst 3973 ggr
Moonwing
2012-10-09 19:12

Världsförloppets lagbundenhet

Nu får man dock inte tro att karma står för en total automatik i världsförloppet. I all livsverksamhet finns det ju spelrum för de deltagande varelsernas fria vilja, och varje varelse i världsalltet har en begränsad förmåga och möjligheter till viljeakter. Trots världsplanen och den framtidskarma som redan alstrats, blir framtiden vad de fria viljorna i samverkan gör den till. Därvid är de högre stående varelsernas viljeakter av särskild betydelse, ty världsförloppet styrs inte bara av karma. Det styrs också av att kosmiska och andra högre intelligenser sänder styrsignaler nedåt i det hierarkiska nätverket. Världsförloppet styrs uppifrån ned eller, som man också säger, inifrån ut.

Vi vet alla att materian på det fysiska tillvaroplanet beter sig på ett lagbundet sätt. Känner man de fysikaliska och kemiska betingelserna för en viss situation, kan materians beteende i denna förutsägas och beräknas. Materian uppvisar alltid så bestämda beteendemönster att vi talar om naturlagar.

Naturlagarna är dock inga betvingande regler eller krafter som finns utanför materian själv. Naturlagarna är våra egna beskrivningar av de beteenden som materian på grund av sina inneboende egenskaper har för vana att uppvisa i olika situationer, och därvid är det ytterst frågan om beteendena hos var och en av materians enskilda byggstenar (subatomära partiklar, atomer och molekyler). Alla byggstenar av samma slag, t ex alla kolatomer, beter sig i en viss situation på samma sätt, och de beter sig likadant varje gång de befinner sig i den situationen.

De beter sig enligt sin art, och kan inte göra annat. Väsenskaraktären hos varje enskild byggsten bestämmer dess beteende i varje situation. Den likartade väsenskaraktären hos byggstenar av samma slag ger dessa ett likartat beteendemönster, och det är detaljerna i sådana beteendemönster som vi beskriver som naturlagar. Sålunda har vi beskrivit lagar för hur atomer sammansluter sig till molekyler, ljus bryts i vätskor, elektricitet strömmar genom olika substanser osv.

Givetvis är det fysiska planet inte det enda plan där naturlagar är verksamma. Även på de övriga planen, dvs på det astrala, vitala, emotionella, intellektuella, andliga och gudomliga planet följer materians livsyttringar vissa mönster.

Vidare är det inte bara materians byggstenar som beter sig på ett lagbundet sätt. Även de högre naturrikenas varelser på vår jord - växter, djur och människor - uppvisar ju beteendemönster som är mycket hårt bundna. Vi talar t ex om ärftlighetslagar när det gäller vissa egenskapers överförande från föräldrar till avkomma, och vi vet att alla individer av en viss art genom att följa sina instinkter lever och handlar i jordens ekologiska system på det för arten karaktäristiska sättet. Till och med himlakropparna visar med sina regelbundna rörelser att livsyttringarna i världsalltet följer mer eller mindre fasta mönster.

Varje enskild varelse, stor som liten, är på sin plats och utvecklingsnivå en byggsten i världsalltet och uppträder där på det väsenskaraktäristiska sätt som är typiskt för dess art. Varje enskild varelse är så att säga programmerad till att uppvisa ett mycket fast, arttypiskt beteendemönster i det ständigt pågående världsförloppet. Denna programmering är nödvändig, annars skulle världsförloppet utspelas kaotiskt och slumpmässigt, och så är inte fallet. Tvärtom är det planlagt, organiserat och styrt av kosmiska intelligenser, och den programmering som världsalltets alla varelser på alla tillvaroplan är försedda med är ett uttryck för de kosmiska intelligensernas vilja. Programmeringen utgör ett av de styrmedel, med vilka världsförloppet leds mot sina mål.

Världsförloppet är alltså planlagt och organiserat. När vår jord lever sitt liv och så småningom dör, är detta därför ett meningsfullt och målinriktat inslag i världsförloppet. Ty jorden är en nödvändig byggsten i solsystemet och fyller vissa funktioner i den solara helheten.

Planerna för jordens liv på de sju tillvaroplanen finns nedlagda i de myriader varelser av olika art och storleksordning som utgör jordorganismens byggstenar. Planerna ingår i dessas väsenskaraktär. Vid den fortlöpande systematiska emanationsprocess som jordens livsförlopp är, fortplantas planerna från de överordnade varelserna till de underordnade när de förra ur sig själva emanerar de senare. Varje varelse blir på det sättet programmerad för sin roll i den hierarkiska helheten. När den sedan uttrycker sin väsenskaraktär, deltar den genom sina arttypiska beteenden i förverkligandet av de kosmiska intelligensernas intentioner.

Det är ett livsvillkor för varje varelse i jordorganismen att spela sin roll i helheten på det sätt som planerna föreskriver, ty bara då accepteras den som en meningsfull del i helheten. Varelserna bildar ett nätverk av med varandra samordnade och i varandra levande individer, sammanhållet av jordmonadens styrande medvetande, och i detta nätverk kan ingen leva på sitt eget vis för sig själv. Alla är beroende av varandra. Därför måste var och en i samverkan med de övriga fullgöra sina uppgifter på det sätt som krävs för att trygga den stora organismens, och därmed sin egen, fortsatta levnad och utveckling.

Ser vi till människans roll som byggsten i jordorganismen, är det uppenbart att hon bara kan fullgöra sina uppgifter i denna om byggstenarna i hennes egen organism fungerar som de skall. Under varje människoliv måste de underordnade varelser på varje plan som utgör hennes varelsekomponenter bete sig på det lagbundna sätt som får dem att bilda den helhet hon såsom människa är. Och alla måste de själva veta vad som krävs av dem, vilket de också gör.

Intressanta illustrationer till hur väl varje cell i ett fysiskt organ vet vad den har att göra, kan man få vid cellodlingar. Man har t ex blandat broskceller från en mus med njurceller från ett hönsembryo och fann då att broskcellerna trots de onormala förhållandena i odlingen sökte upp varandra och bildade broskvävnad, medan njurcellerna sökte upp varandra och bildade njurgångar.

Men varelserna i jordorganismen har inte bara att uppträda artenligt i nuet utan också att veckla ut olika sidor av sin väenskaraktär i takt med att jorden blir äldre. Allteftersom tidsåldrarna avlöser varandra förändras levnadsbetingelserna för allt och alla, och varje varelse måste veckla ut de väsenskaraktäristika och det beteendemönster som de nya sammanhangen kräver. Den som av någon anledning inte vill eller lyckas med detta får träda tillbaka, för att någon gång i framtiden försöka på nytt.

Ty varje enskild varelse måste leva och verka enligt de mönster som stämmer överens med de kosmiska intelligensernas övergripande intentioner. Därvid utvecklas den och höjer sig till högre livsformer, och blir på så sätt delaktig i allt innehållsrikare sätt att leva. Sålunda strävar mineralrikets monader mot växtriket, växtmonaderna manifesterar sig i allt högre växtformer tills de når djurriket, djurmonaderna manifesterar sig i allt högre djurformer tills de når människoriket, de mänskliga monaderna manifesterar sig i allt högre mänskliga former tills de når det naturrike som följer på människoriket osv.

De arttypiska beteendemönstren hos jordorganismens alla komponenter på alla tillvaroplan svarar alltså för den ordning och samverkan som fordras för att intentionerna bakom jordorganismens liv skall förverkligas. Stabiliteten i dessa beteendemönster får dem att framstå som lagbundna, reglerade av naturlagar av olika slag. Dessa naturlagar, som alltså är inneboende i varelserna ifråga, kallas sammantagna för karma.

Karma sörjer för följdriktighet, och detta inte bara på jorden utan i hela världsalltet. När en varelse agerar, reagerar omgivningen i enlighet med naturlagarna. Agerandet är en orsak som på så sätt får sin bestämda verkan. Överallt och på alla plan sörjer karma osvikligt för det rätta sambandet mellan orsak och verkan, och kallas därför "lagen om orsak och verkan". Men karma kallas också "konsekvenslagen" eftersom karma inte bara sörjer för att varje varelses ageranden får sina följdriktiga verkningar på omgivningen, utan också för att de får sina följdriktiga återverkningar på varelsen när denna agerat viljemässigt.

Ty karma knyter samman varje aktör med de objekt mot vilka dennes viljeakter är riktade så att de verkningar som aktören med sina mentala, emotionella, fysiska eller andra viljeakter genererar i omgivningen förr eller senare kan ge sina följdriktiga återverkningar på aktören själv. Detta är rättvist, och en aspekt av karmaläran är därför att karma upprätthåller en sedlig ordning i världsförloppet. Denna sedliga ordning är nödvändig för att världsförloppet skall kunna genomföras enligt världsplanen.

Varje varelse har ju på sin nivå och plats i världsalltets hierarkiska nätverk ett visst spelrum för fria viljeakter, men att dessa viljeakter inte alltid kommer att ligga i linje med världsplanen är uppenbart eftersom ingen varelse, med undantag för de styrande kosmiska intelligenserna, kan överblicka planen och dess intentioner. Dessutom vill många varelser forma sin tillvaro efter egna synsätt. Och detta får de försöka göra, ty varje varelse har rätt till ett eget livsrum. Men den måste därvid respektera andra varelsers rätt till sina livsrum. Varje varelse får därför ta ansvar för sina viljeakter.

Här kommer begreppet ondska in i bilden. Ondska är ofullkomlighet. Alla varelser är ofullkomliga, och var och en strävar på sitt ofullkomliga sätt mot sin bestämmelse. Det vi kallar ont uppkommer genom konflikter mellan verkande fria viljor. Det finns inget absolut ont, och inte heller något absolut gott. Det kan inte finnas några "goda" ting om det inte samtidigt finns några "onda" som framhäver dem. Inte heller kan det finnas några "onda" om det inte finns några "goda", mot vilka de kan kontrastera. Hela världsalltet är byggt på kontraster som gott och ont, ande och materia, ljus och mörker etc.

I sina funktioner som "lagen om orsak och verkan" och "konsekvenslagen" kan karma sägas verka på två sätt. Dels begränsar karma varje varelses makt över sig själv och omgivningen genom att begränsa spelrummet för dess fria vilja, dels fostrar karma varelsen genom att till varelsen knyta de rättvisa konsekvenserna av dess viljeakter. Därigenom lär sig varelsen efter hand att ta vederbörlig hänsyn till den natur i vilken den utgör en byggsten. Och detta är ett krav som naturen ställer på alla sina byggstenar, ty alla är beroende av varandra och måste lära sig att leva i harmoni med varandra. De högt utvecklade varelserna måste dessutom lära sig förstå hur naturlagarna på de högre tillvaroplanen verkar och försöka se strukturlinjerna i världsplanen, så att de blir i stånd att rätta sina viljeakter efter dessa och utföra de mer kvalificerade insatser i världsförloppet som förväntas av dem.

När en varelse får ta konsekvenserna av sina viljeakter, blir det inte alltid enbart i form av de reaktioner som omgivningen omedelbart uppvisar. Viljeakter genererar också dispositioner till framtida verkningar och återverkningar, och dessa dispositioner bär varelsen med sig som komponenter i sin organism. Varelsen skapar och utgör därigenom en del av sitt framtida öde. För framtidsödet används också benämningen karma. Alla lagrade dispositioner kan inte utlösas under ett enda liv, och det är ett av skälen till att bl a människan återvänder till jorden, reinkarnerar, gång på gång. Ty en människas lagrade dispositioner är karmiska energier som förr eller senare måste få sin utlösning, och de leder henne då in i vissa miljöer och förhållanden, för henne samman med vissa personer, framkallar sjukdomar, driver henne i vissa tanke-, känslo- eller handlingsriktningar och låter henne därigenom skörda de "goda" eller "onda" konsekvenserna av förflutna viljeyttringar.

En del inslag i framtidsödet är så starkt profilerade på de högre tillvaroplanen att de kan förutsägas. Detta betyder dock inte att de alltid är helt oundvikliga. Förverkligandet av dem kan omgestaltas genom nya viljeakter. En människa kan i varje ögonblick förändra de självskapade inslagen i sitt framtidsöde genom att alstra ny karma och alternativa utlösningsvägar för gammal. Karman kan alltså förändras. Däremot kan den inte omintetgöras och ingen annan varelse kan ta den på sig. Den kan tillfälligt pressas tillbaka, något som ofta sker vid s k healing, men den kommer då förr eller senare fram igen. Karman framträder som starka, mindre starka och svaga energier. Vanligen framträder först de starka, sedan de mindre starka och sist de svaga. Och de framträder när och där lämpliga omständigheter bjuds.

Många inslag i vårt framtidsöde är inte privata utan kollektiva. Under ett jordeliv delar vi ju många upplevelser med vår familj, våra vänner och vår nation etc, och alstrar med dem gemensam karma. Man kan därför tala om familjekarma, nationskarma etc, dvs om kollektiv karma. De människor som t ex dras in i ett krig, har i tidigare liv varit med om att alstra den karma som utlöses på detta fruktansvärda sätt.

Å andra sidan kan de också ha varit med om att bygga upp gångna tiders högtstående civilisationer, och får därför när dessa återigen etableras på jorden njuta av deras goda levnadsförhållanden. Människor som knutit relationer med varandra binds samman av gemensam karma, vilken så att säga drar dem till varandra i tid och rum tills den lösts ut.

Nu är människan dock inte bara delaktig i den kollektiva karma som hon själv varit med om att alstra. Eftersom hon ju ingår som byggsten i bl a jordens och solsystemets organismer, omfattas hon också av den storskaligare karma som jordegot och solegot har alstrat, liksom celler och andra underordnade varelser i hennes egen organism omfattas av den karma som hennes ego alstrat med sina viljeakter. Dessutom omfattas människan av den karma som hennes högre jag har alstrat.

Vi talar alltså om individuell och kollektiv karma, och eftersom karma verkar på alla tillvaroplan kan vi också tala om andlig karma, intellektuell karma, fysisk karma etc. Det skall i sammanhanget nämnas att de energier och substanser på olika tillvaroplan med vilka vi människor växelverkar med omgivningen utgörs av småvarelser av olika slag. Många av de småvarelser vi har i vår organism har vi alltså fått av omgivningen. En del av dem åstadkommer under sin vistelse i vår organism omedelbara verkningar i denna, andra är verkningslösa tills speciella betingelser föreligger och utgör därför dispositioner för framtiden.

Utlösandet av karma är cykliskt. Varje cykel och cykelfas (ungdomstid, ålderdom, årstid, dygn osv) bjuder på sina särskilda betingelser, och karma av ett visst slag utlöses i de cykler och cykelfaser när de rätta betingelserna för dess utlösning föreligger. Ett exempel är människans livscykel och de betingelser som inträder när hon reinkarnerar i en familj och nation, med vars medlemmar hon har relationer från tidigare liv.

När hon åter kommer samman med dessa, får karma som uppkommit genom de nämnda relationerna möjlighet att utlösas. Hon kan då drabbas av lycka och olycka, glädje och sorg, välstånd och armod på ett sätt som verkar helt oförtjänt. Varken hon själv eller omgivningen kan ju se att hon skördar vad hon sått i tidigare jordeliv. Men om vi kunde blicka tillbaka på våra tidigare liv, skulle vi se sambanden med det nuvarande.

Som sanskritord betraktat betyder karma "handling", men har alltså i teosofin fått en mycket vidare innebörd. Den principiella idén är dock att varje livsyttring är en orsak som får sin bestämda verkan, och att denna verkan i sin tur blir en orsak som får sin bestämda verkan osv i all oändlighet. Hela världsförloppet, liksom varje enskild varelses levnad, är därför i stort som smått en väldig serie av orsaker och verkningar. Bland de förflutna orsakerna finns det sådana som får sina verkningar i framtiden, och dessa verkningar jämte de planer som föreligger för framtiden gör att denna i viss mån redan är utstakad och förutsägbar.

Vi talar alltså om karma som den lag, vilken alltid och överallt sörjer för att varje orsak får sin följdriktiga verkan och rättvisa återverkan. Vi talar om individuell och kollektiv karma, och vi kan också säga att varje varelse är sin egen karma i betydelsen av att vara produkten av sin förflutna tillvaros hela kedja av orsaker och verkningar. Därtill talar vi om karma såsom det framtidsöde som gestaltas när vissa förflutna orsaker så småningom får sina verkningar. Karma förbinder nuet med det förflutna och framtiden.

Nu får man dock inte tro att karma står för en total automatik i världsförloppet. I all livsverksamhet finns det ju spelrum för de deltagande varelsernas fria vilja, och varje varelse i världsalltet har en begränsad förmåga och möjligheter till viljeakter. Trots världsplanen och den framtidskarma som redan alstrats, blir framtiden vad de fria viljorna i samverkan gör den till. Därvid är de högre stående varelsernas viljeakter av särskild betydelse, ty världsförloppet styrs inte bara av karma. Det styrs också av att kosmiska och andra högre intelligenser sänder styrsignaler nedåt i det hierarkiska nätverket. Världsförloppet styrs uppifrån ned eller, som man också säger, inifrån ut.

Vi människor är inte så högt utvecklade att vi som enskilda individer har något påtagligt inflytande på styrningen av världsförloppet. Men vi har ett relativt sett ganska stort spelrum för vår fria vilja, och med de val vi gör i jordeliv efter jordeliv styr vi därför i stor utsträckning själva vår färd genom tiden. Färden är vinglig på grund av alla de misstag vi som ofullkomliga varelser inte kan undgå att göra. Men vi lär av misstagen. Sorgen, smärtan, lidandet är våra bästa lärare. Många misstag kan undvikas om vi inser att karma är ett faktum i naturen och beaktar detta faktum i vår dagliga livsföring.

Beaktandet av karma innebär bl a plikttrogenhet. Vi måste vinnlägga oss om att samvetsgrant fullgöra alla de plikter vi har i familjelivet, arbetslivet, samhällslivet osv. Därvid skall vi inte tänka på konsekvenserna. Dem sköter karma om. I de forntida vishetsskrifterna får vi uppmaningen: "Tänk inte på konsekvenserna. Tänk bara på att göra din plikt och göra den väl. Låt resten vara." Till våra plikter hör bl a att hjälpa varandra. Den som inte svarar på en bön om hjälp eller förblir overksam när någon i hans närhet lider begår en svår synd, och karma kommer att vedergälla honom för hans passivitet. Här har vi ytterligare en aspekt av karmaläran, underlåtenhetsaspekten.

Strävan efter plikttrogenhet är alltså en karaktärsegenskap som underlättar vår färd genom tiden, och plikttrogenheten skall då gå hand i hand med utvecklandet av de karaktärsegenskaper vi kallar rättrådighet och osjälviskhet. Vi når inte vår bestämmelse för den innevarande utvecklingsperioden om vi inte förädlar vår väsenskaraktär. Sådan karaktärsdaning i tanke, känsla, ord och handling är alltså den väg på vilken vi säkrast, snabbast och med minsta möjliga lidande färdas mot vår närmaste bestämmelse.

Av; Herbert Edlund

Källa; Teosofiska läror mm

Utlagt av Moonwing

"Inom en människa av ljus, finns det ljus...När hon inte lyser, råder mörker."             (Evangelium enligt Thomas, 24)

  / Wingen

Annons:
Moonwing
2012-10-09 19:26
#1

Jag hoppas ni inte drar er att läsa för att den är lång..Flört-den är så snabb/lättläst, dessutom förklarar den på ett väldigt lätt och naturligt vis hur teosofin förklarar "världsförloppet"..

-jag älskar följande mening, för den sammanfattar verkligen allt;

"Ty karma knyter samman varje aktör med de objekt mot vilka dennes viljeakter är riktade så att de verkningar som aktören med sina mentala, emotionella, fysiska eller andra viljeakter genererar i omgivningen förr eller senare kan ge sina följdriktiga återverkningar på aktören själv. Detta är rättvist, och en aspekt av karmaläran är därför att karma upprätthåller en sedlig ordning i världsförloppet."

"Inom en människa av ljus, finns det ljus...När hon inte lyser, råder mörker."             (Evangelium enligt Thomas, 24)

  / Wingen

Upp till toppen
Annons: