Den vanliga idén ifråga om minne är att det helt beror på den fysiska hjärnans ordnade funktion och när den bringas i oordning förloras minnen. Det är helt sant att vissa minnesformer beror på hjärnan, såsom de två särskilda funktioner som kallas hågkomster och erinringar. I hågkomsten kan vi få en idé, men inte alla detaljer i vad som framkallat någon förfluten känsla, händelse eller omständighet. I erkänslan kan en punkt få oss att återkalla alla andra punkter som är förenade med den.

Men det finns en tredje minnesfunktion, känd som reminiscens, och som inte alls beror på hjärnan. Den kommer mången gång i funktion inte av något nuvarande, eller av någon händelse som väcker uppmärksamhet i den riktningen, utan den uppkommer liksom direkt, ur själen själv. Det är en direkt varseblivning av vad som var. Det kommer från något bakom hjärnan. Hjärnan tjänar närmast bara som ett filter, en förhindrare eller översättare av intryck. När vi beaktar det faktum att hjärncellerna hela tiden förändras kan vi förstå varför avlägsna minnen är svåra för hjärnans uppfattningsförmåga att återkalla. Det är inte tänkbart att miljonerna intryck som fås under ett liv skulle kunna hållas kvar och komma upp igen av de ständigt förändrande cellerna. Hela tiden under våra liv är en kontinuerlig iakttagelseförmåga igång, men vi kommer inte ihåg en tusendel av de intryck vi fått under alla de dagarna och åren. Mycket få händelser inpräglas i oss, eller kan omedelbart översättas i hjärnan, genom hågkomster. Även om vi så önskade skulle vi aldrig med minnets förmåga kunna göra en komplett historia av alla intryck.

Men det finns ändå en medfödd och naturlig förmåga att återkalla och samla på ett sådant sätt, att man har en följdriktig och självgjord uppfattning av alla de hågkomna intrycken, en minnesförmåga som gäller själen och som är en själens besynnerligt medfödda och naturliga beskaffenhet.

För att nå in i och utöva själsligt minne måste vi först förstå människans verkliga natur. Vi måste först se att alla varelser av varje grad – inte bra mänskliga utan också varelserna nedanför och ovanför människan – är av samma essens, samma Ande, samma Liv och med samma potentiella krafter. De högre varelserna har kommit till att kunna sätta dessa potentiella förmågor i verksamheter och de skiljer sig från de lägre på grund av högre grader av utveckling, vidare räckvidder av insikter, förnimmelser och uppfattningar och finare slag av evolutionära former. Men de högsta såväl som de lägsta är strålar av och ett med Den Gudomliga Absoluta Principen. Var och en är den Seende, Förnimmaren och Vetaren, som står i sitt eget universums centrum, och bara genom detta centrum kan vi lära känna allt som kan vara känt om det Högsta.

Vi måste känna och inse detta faktum, att universum är av lag, utan någon som helst slump eller tillfällighet någonstans däri, och att vi kommit till vårt nuvarande förhållande under lag, vår egen varelses lag, satt i verksamhet av oss själva, och att samma lag styr i varje riktning av rymd och i naturen. De folkslag som nu finns är resultat av föregående folkslag. Planeten vi nu lever på är ett resultat av en föregående planet. Solsystemet, som planeten är en del av, är resultat av ett föregående solsystem. Varje företeelse är en exakt konsekvens av vad som föregick det. Vartenda ett är en upprepning av det som var. Detta återvändande av samma handling eller föregående intryck uppträder som en minnets sanna aspekt. Det är minnet av vad vi gått igenom som framkallar upprepningen.

På det fysiska planet ses det sanna minnets verkanden i alla de stadier som den mänskliga formen går igenom, från befruktning till födelse, vilket faktiskt principiellt återger tidigare folkslags evolution. I varje aktivitet i vår tillvaro förevisar vi och ger uttryck för sant minne, vare sig vi vet det eller ej. Minnet av att gå har vi nu, minnet av att tala likaså. Vi kanske inte kommer ihåg hur eller när vi lärde oss att gå eller prata men vi har nu kunskaper med oss i hur man talar och går. Sant minne är just det, att besitta kunskap om och av det förflutna. Det är minne som fysiskt förenar oss med kroppen, genom kroppens alla förändringar, företeelser och omständigheter. Förutan det skulle vi bara leva från intryck till intryck, det skulle inte finnas något samband alls med det förflutna och ingen självidentitet.

Minne finns också i andra inre delar av vår natur. När vi lever på det fysiska planet, och våra sinnen nästan helt är kopplade till materiens tredimensionella förhållanden, är vi inte mer medvetna om dessa inre tillvaroförhållanden, än vad vi är om det fysiska planet när vi sover. När vi alltså inte är medvetna om det fysiska planet, utan är helt avstängda från den yttre världen, från vad som händer våra vänner, vårt land, och världen i stort, och som då inte har någon betydelse alls för oss. Men det finns ändå ett aktivt liv i dessa inre delar av vår natur och det finns minnen däri. Tänkaren som använder hjärnan i vaket tillstånd verkar helt enkelt då på ett annat plan av materia och använder ett annat minnesplan. Varje nivå av medvetande har sitt eget minne.

Att medvetande aldrig upphör, utan är kontinuerligt aktivt, visar sig av detta, att ingen någonsin erfarit sömn. Icke heller kommer döden till oss, mer än sömnen. Vi kan vara medvetna om att sömn eller död kommer för kroppen, men vi känner till de tillstånden bara så som vi ser dem hos andra. När vi säger att ”jag sov” menar vi att kroppen var i ett sovande tillstånd, medan vi själva helt gick bort från det här planet, just då. Sedan gick vi tillbaka igen från de inre planen till detta, tog fatt i minnet igen, där vi hade lämnat det, och lämnar minnet av vad som hade skett på den andra sidan av sömn bakom oss. 

Det finns ingen registrering på det fysiska planet av vad som sker på de inre planen, ty hjärnan har inte tränats i den riktningen och därför kan den inte översätta de planen av medvetande, förutom vid några delvisa hågkomster, av vad som uppkommer i drömmar. Drömmar visar att vi lever och är aktiva på inre plan, ty på dem tänker, talar, luktar, smakar, hör vi och rör oss, som individer, och har inga frågor om vår identitet, inte ens om den personlighet som visar sig skulle vara från en förfluten inkarnation. Drömtillståndet står väldigt nära uppvaknandet, ett tillstånd mellan sömn och vakenhet, så att vi innan vi vaknar kan påverka hjärncellerna med vad som har hänt, och komma ihåg. Men bortom drömtillståndet, som är en mycket kortvarig scen i  sömnen, finns en stor vidd av mänskliga tankar och handlingar. Vi rör oss inåt och inåt tills vi är nära vår egen varelses källa, där Tänkaren arbetar, där han vet allt som har förekommit tidigare och där han vet och känner sig själv som han är. Minnet av alla erfarenheter som han som en individualiserad varelse har gått igenom finns där, som en helhetlig följdriktighet.

Det var verkligen människans Paradis, när hon gick med Gudomlighet och kände sig som hon verkligen var. Sant minne är Paradiset som alla människor borde sträva efter att återvinna. Att återvinna hela detta minne, att göra hela den stora kunskapen om det förgångna användbar, nu och här i hjärnan och kroppen, är det sanna frälsningsarbetet. Bara när vi förstår vad vi verkligen är skall vi kunna ta en aktiv, medveten och meningsful del i släktets evolution. Bara när vi vinner uppfattningsfötmågan att se. att vi är det evigt andliga, att döden aldrig alls berör oss, att vi kan ha ett medvetet liv i det andliga, inte i materia – bara när vi börjar tänka och handla på den grunden – kan sant minne komma igenom till hjärnan och bara då kan vi själva veta. Inte ha något att fråga någon annan. Men ha allt att ge alla andra. Och det sanna minnet är möjligt för varje levande väsen.

Varje människas barriär ligger inte i minnet, utan i falska livsidéer, som hon handlar utifrån.

Om vi använder hjärnan tvärt emot själens natur, hur mycket själen då än minns, så kan hjärnan då ändå inte översätta sina intryck. Tänkaren måste överföra själens minne till hjärnan och det kan hon göra bara genom att tänka och handla längs riktiga linjer, under aktivt vakentillstånd, tills hjärnan svarar mot idéerna, och lär sig att sända vad som förekommer, medan kroppen är inaktiv. Då är det sanna minnet av det förflutna och det som finns i själen också vår kunskap i hjärnan.

Mästarna är de som har sanna minnen av varje steg som de har gått med. De har kunskap om alla förgångna civilisationer, förståelser av allt som varje mänsklig varelse har att erfara och erkänner alla lagar som styr evolutionen. Som väktare av den kunskpen och som våra äldre bröder står de redo att hjälpa mänskligheten på den enda väg som är öppen, registrera så mycket av den kunskap som vi kan ta in och smälta, leda oss till dess rätta användning, till alla människors fördel, och så att hela mänskligheten må kunna avancera på ett ordningsfullt sätt mot det riktiga målet.

Allt större individualiseringar, allt djupar förnimmelser och vidare uppfattningar är evolutionens syften.

Det finns två vägar som man kan komma till mål på. En som leder till individualisering som är självisk och självrättfärdig – ett tillstånd av separation från alla andra varelser.

Längs den andra vägen finns inget slut på att arbeta för mänskligheten. Den äldre brodern går så högt han kan, men stannar innan han når den slutliga porten, den som skiljer honom från alla de övriga. Han återvänder och tar åter an en kropp i släktet, som Jesus gjorde, så att han må hjälpa dem som vet mindre än han gör.

Vi är alltså aldrig ensamma. Aldrig kommer någon tid när dessa högre väsen kommer att lägga av det arbetet, som är ett arbete av kärlek. Men vi är de enda som själva måste bestämma oss, förr eller senare, för huruvida vi skall gå igenom eoner av lidanden och miljoner av liv i okunnighet. Eller följa vägen de visar, och som leder rakt mot målet, det som inbegriper kraften av direkt kognition av sanning, utan vilket som helst misstag, och som inkluderar verkligt minne.