Annons:
Etikettadyar
Läst 7574 ggr
Aldebaran
10/24/14, 11:07 AM

Om metafysiska bevis och det ockultas innebörd 1

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Om metafysiska bevis och det ockultas innebörd och mening Föredrag i London av Adam Warcup den 4 mars 1984 Översättning Gunnar Larson

Titeln för kvällens föredrag Den ockulta världen har två betydelser för mig, en allmän och en specifik. I den mest allmänna meningen är det en term som kännetecknar hela den inre eller ockulta sidan av naturen och människan, där ockult står för dold, icke framträdande. Det finns i båda dessa, i både människan och naturen, en dold och icke framträdande sida, och som i många avseenden är av större betydelse än det som framträder och som är synligt och som vi omedelbart förstår. Det hela med teosofin handlar på detta sätt om sådana ockulta aspekter i naturen. Inte det underbara, fantastiska, otroliga eller utanförliggande. Och inte det hemliga. Utan det ockulta. Det inre, det meningsfulla.

 Men det har också en annan betydelse då det är en titel på en bok, The Occult World [Den dolda verlden], skriven i början av 1880-talet av en man som hette Sinnett, och det handlar därvid om en växelverkan, en dialog och kommunikation, som han hade med vissa ganska sensationellt annorlunda människor och som vi kallar Mahatmor, en term från den indiska traditionen, och som bara betyder stora själar, människor av utomordentliga meriter, kvaliteter och förmågor. Det är lite om den berättelsen och den kommunikationen som jag vill ägna tid åt i kväll. Utan tvekan finns det en del av er i kväll som inte är alltför bekanta med denna aspekt av den teosofiska traditionen, så jag skulle till att börja med vilja berätta lite om bakgrunden för dessa sällsynta och verkligt viktiga händelser och ett av syftena med kvällens föredrag är att förklara för er precis varför jag ser dessa händelser som just så viktiga och varför jag tror att de med tiden kommer att framstå i ett historiskt perspektiv.

Först alltså lite om det historiska bakgrunden.

Teosofiska Samfundet som bildades 1875 hade först sitt huvudkvarter i New York men 1879 flyttade grundarna Madame Blavatsky och överste Olcott från Amerika via detta land till Indien. Deras rykte hade i någon grad gått före dem, rykten som uppstått i den spiritualistiska världen, med vilken Madame Blavatsky hade haft en hel del att göra. I Indien var den man som jag redan nämnt, Sinnett, medveten om spiritualism och psykism, han hade läst mycket därom i litteraturen redan och när han hade hört att Madame Blavatsky skulle ankomma blev han omedelbart intresserad av henne och hennes verksamhet. Sinnet var en man av viss betydelse i det brittiska Indien vid den tiden och det är en god idé att få en liten uppfattning om hans ställning.

Han var chefredaktör för en inflytelserik tidskrift i Indien, The Pioneer. Den var antagligen den mest ledande tidskriften vid den tiden, en veckotidning kanske liknande The New Statesman idag, där artiklar av viss betydelse i konst, kultur och vetenskap och annat vad som helst kunde beaktas. Den var också till sin natur politisk, då den i viss mån användes som språkrör för de ledande britterna. Han var alltså en man av viss ställning och vars uppfattningar hade viss betydelse. Att ha en sådan man som Sinnett intresserad av det begynnande Teosofiska Samfundet, som det då var, skulle ha varit ett riktigt fynd för de två grundarna, så när han ganska tidigt inbjöd dem att komma och besöka honom i Allahabad gick de genast med på det och där började 1879 en vänskap och en dialog som säkert fortsatte till Madame Blavatskys död.

Mötena hade de i Allahabad, vilket var ett av de högsta administrativa centra, och varifrån tidskriften drevs, och senare uppe i Himalayas, i Simla, omkring 7000 fot högre upp i Himalayas. På båda dessa ställen hade Sinnett sina hem med sommarresidens, vinterresidens osv. och Madame Blavatsky var där med honom under utsträckta tider.Sinnett var i början intresserad av henne på grund av hennes kunskap om spiritualism och psykism. Han hade läst hennes första bok Isis Unveiled – den enda bok hon då hade skrivit, skriven i Amerika för att motverka spiritualismens dåvarande tendenser. Hans intresse var uppriktigt sagt som hos en spiritualist och hans första orsak till att inbjuda henne och för att tala till henne var att han hade hört att hon hade förmåga att viljemässigt framställa samma sorts psykiska fenomen som fanns att kunna stöta på vid tranceförhållanden, i spiritualistiska seanser och liknande. Han inbjöd henne till sitt hem och där började en serie konversationer om den ockulta världens natur, i den allmänna betydelse som jag menar med det, och om ockultism i allmänhet, ett ämne där han var en fullständig novis och riktig nybörjare. Det fanns då mycket lite litteratur vid den tiden som man kunde grunda mycket kunskap på. Men han var ändå intresserad av psykism och frågade kontinuerligt henne om att framställa några psykiska fenomen.

Till att börja med framställde hon inte så mycket för honom. Hon framställde bara ett mindre fenomen som de kallade rapp, dvs. lätta slag eller knackningar, som mot en dörr, ett fönster eller vilken som helst hård yta, men så att det framträdde var som helst i rummet, efter operatörens vilja. Ovanpå ditt huvud, på en fönsterruta, en pianoklaff, vad än som skulle ge resonans. Om du aldrig hade kommit i kontakt med sådana fenomen och du upplevde dem i klart dagsljus utan några trance-förhållanden eller förmörkade rum eller något sådant, så är det i sig självt ganska signifikant. Men det är klart att ändlöst upprepade blir de lika alldagliga och vanliga som vad annat som helst, så han ville ha mer.

Med tiden hände det att andra mindre fenomen framställdes för honom. Men så småningom framställdes ganska mer dramatiska ting. Till exempel sade hon till de församlade vid en middagsbjudning: Skulle någon av er vilja att jag frambringade något för er? En dam i sällskapet svarade då ja, och beskrev en särskild brosch. Det var en kvinnas brosch att sitta på en klänning och med jag tror rubiner och några pärlor och som fanns i hennes hus, flera miles bort. Madame Blavatsky gick igenom en process av att apportera, framkalla på avstånd, och så sade hon att “du hittar den i blomsterrabatten utanför”, och där, inslagen i ett papper, fanns verkligen den där broschen. Utan att nu gå in på sakerna ut och in, och försöka rättfärdiga rätt och fel osv., om huruvida det var äkta eller vad annat som helst, så vill jag bara nämna detta som ett tecken på vad för slags ting som utfördes vid den här särskilda tiden.

Allt eftersom mötena pågick framställdes ännu mer dramatiska psykiska fenomen. Ett av de mest berömda var den så kallade kopp- och fat-händelsen. De var ute på en picnic uppe i bergen och återigen, helt utan att vara manad av andra, så frågade hon: Vad vill ni ha? En av dem föreslog, att hur skulle det vara att framkalla en kopp med fat som passar med servisen vi har här? Hon sade all right, och sedan att om ni gräver under rötterna till just det där trädet här, så kommer ni att hitta koppen och fatet. Det var ett mycket svårt ställe att hitta det på, för det var faktiskt täckt av det trädets rötter, och efter mycket borthackande med pennknivar osv., fann man samma sorts kopp och fat och som, vilket senare fastslogs, det skulle varit mycket svårt att erhålla där de var i Simla, och då det hela ändå var helt oförväntat och ej på hennes förslag.

Men dessa slag av ting framställdes ganska motvilligt. De framställdes därför att Sinnett var intresserad i psykism och för att han klart förväntade sig någon sorts demonstration av psykiska och, vad vi nu kan kalla, ockulta krafter.

De ansågs emellertid av Madame Blavatsky, och förvisso av hennes inpiratörer, Mahatmorna, som uppriktigt sagt triviala. Det var demonstrationer och snarast bara för att tillfredsställa nyfikenhet. Och att tillfredsställa nyfikenhet är något som det endast under viktigaste omständigheter ges efter för. I Sinnetts fall var han en människa i en viss ställning för att påverka allmänna uppfattningar, en man vars hållning skulle vara av vikt. Jag tror ganska kortfattat att det var av sådana skäl som det översågs med sådana fenomen.

Ett resultat av dessa möten och de psykiska fenomen som han observerade blev delvis att han 1882 skrev sin första bok The Occult World och den blev genast en bestseller. Kom ihåg att vi talar om en tid när inget av detta slags ockult litteratur som vi alla nu kan lägga händerna på i varenda bokhandel existerade. Hans bok var en bland ett mycket litet antal böcker i detta slags ämne och beskrivningar av dessa slags fenomen och förvisso av annat som jag strax kommer in på inflammerade allmän nyfikenhet i en enorm utsträckning och bidrog förvisso i den tidiga tillväxten av intresse för Teosofiska Samfundet.

Men den kanske mest betydelsefulla aspekten av vad som hände under de här två mötena mellan Madame Blavatsky och Sinnetts var, att hela tiden hade Madame Blavatsky sagt, att  — Det är inte jag som producerar dessa ting. Jag har blivit tränad för det, genom mina lärare och mina instruktörer. Filosofin är viktigare än några som helst av de fenomen som jag kan producera för er. Samfundets syfte till det universella broderskapet är av långt större betydelse än de frankt triviala psykiska fenomen, som jag kan framställa, och som snarast är till bara för att visa äktheten i vad vi talar om.

Gradvis började något av detta sjunka in hos Sinnett och han började inse något om Madame Blavatsky’s inspiratörer, vilka man vid den tiden hänvisade till som Bröderna, en kommunitet av vänskapsband, ett broderskap av sådana som var väl avancerade i dessa aspekter av ockult natur. Och så småningom utvecklade sig idén att han själv skulle försöka komma i kontakt med dem och föra ut instruerande informationer från dem. Så småningom frågade han Madame Blavatsky att om han skrev ett brev, huruvida hon då skulle kunna befordra det för honom genom ockulta metoder till hennes lärare, vilka då bodde i Tibet på andra sidan Himalaya. Hon sade att hon inte visste, men skulle fråga. Och hur det än gick till så gjorde hon det, och hon fick ett rätt kvalificerat medgivande från K.H., att Ja, det skulle han. Så Sinnett fick detta brev befordrat, och själva detta faktum att han hade fått ett brev mottaget av dem uppeggade honom så, att han skrev ännu ett brev, för att ytterligare klargöra vad han ville säga, redan innan han mottagit svar på det första, och han fick också det vidarebefordrat. Mycket till hans förvåning och glädje fick han ett långt och detaljerat brev tillbaka, och det var början på en korrespondens som började 1880 och som fortsatte mer eller mindre oavbrutet till 1885.

Dessa brev som han fick tillbaka är vad vi kallar The Mahatma Letters to A. P. Sinnett. Vi är mycket lyckosamma i att han behöll och bevarade dem. Vid hans död blev de genom olika agenter överförda till The British Museum som omtänksamt band in dem i sex volymer. De förvaras nu i avdelningen för forntida manuskript och under vissa omständigheter är de tillgängliga för er att se, så de är verkliga dokument, det finns inga tvivel om det faktum att de existerar, osv. Manuskriptet blev så småningom publicerat i bokform, följaktligen med titeln The Mahatma Letters to A. P. Sinnett.

Det är en något missvisande titel, för det var faktiskt två personer som mottog breven. Å ena sidan Sinnett, och å den andra en annan engelsman som hette Alan Octavian Hume, och som vid den tiden var ämbetsman för brittiska regeringen, men som snart skulle lämna detta, och under Teosofiska Samfundets första år var han inblandad i TS i Indien, och mottog verkligen ett antal brev från samma Mahatmas som Sinnett fick sina ifrån. Det var nu lite om detta och vi återkommer lite till breven mera i detalj allteftersom vi kommer vidare. Men vad jag skulle vilja betona här är något om det unika i den kontakt som Sinnett hade etablerat.

Om vi ser på den här sortens kontakt med inre lärare, så är det i stort som så att kontakten är i sin helhet hemlig. När en individ har meriterat sig till en kontakt med en sådan lärare – en instruktör, en guide, en guru, kalla det vad du vill – så är i allmänhet förhållandet privat. Det är rent individuellt, som mellan lärare och elev, och ett av villkoren för att mottaga någon instruktion alls är, att det skall förbli hemligt, och att du inte skall diskutera det med andra människor, vilket är varför hela området av lärare/elev-förhållanden på den ockulta vetenskapens område är så insvept i mysterier, varför så lite i allmänhet kan sägas, och varför den lilla aforismen, att “de som vet talar inte, och de som talar vet inte” i allmänhet återspeglar den sanna situationen här.

I detta fall kan man emellertid först säga, att det inte hölls hemligt. Redan vid tiden för de brev som han fick blev deras innehåll publicerat i böckerna som han skrev, den första The Occult World [Den dolda verlden] och i den påföljande Esoteric Buddhism citerade han utbrett ur dessa brev. Ni kan checka detta själva i kopior av breven som är publicerade. Men han var alltså inte den ende som fick brev. Jag sade att han och Hume var de främsta mottagarna. Men om ni går igenom historien för den här perioden så finner ni att det antagligen fanns dussintals av andra människor som kontaktades vid den tiden och som fick brev på ett eller annat sätt. En del fick faktiskt fysiska besök och blev så gynnade att de kunde kommunicera med dessa människor ansikte mot ansikte. Andra fick noteringar, brev, instruktioner osv. Det mesta av denna förhållandevisa explosion av kontakter uppstod på grund av Sinnett’s arbete, och överlagt sagt inflammerade hans bok The Occult World intresset jorden runt för psykiska mystikers osv. gemenskaper. Många eller i alla fall åtskilliga reste till Indien med den uttalade avsikten att komma i direkt kontakt med dessa lärare som Sinnett skrivit om i sin bok. Det hade verkligen väckt ett vansinne av nyfikenhet över vilka de var, vilka deras krafter var, hur de bodde och var nånstans, osv. och det fanns en explosion av sådana intressen i att finna ut, vilka de var. En hemlighetsfullhet som vi normalt förbinder med detta fanns då alltså inte.

Den andra sak som jag tror är unik för denna händelse är, att snart vilket som helst antal människor har trätt fram i världen och sagt att de har mottagit läror från inre lärare, instruktörer, mahatmor, adepter, mästare av eller annat slag, och försökt sig på att föra den informationen vidare till andra, i skriven form eller personliga instruktioner, osv. Jag är säker på att ni alla själva kan finna exempel på det.

Vad som är unikt här är, att det inte kan finnas några tvivel om att de människor som s.a.s. var Madame Blavatsky’s instruktörer verkligen existerade. Det kan finnas ringa tvivel om deras fysiska existens. Det var inte enbart genom Madame Blavatsky som kommunikation med dessa människor ägde rum. Det är sant att i början, och så långt det gällde Sinnett, var det helt genom Madame Blavatsky’s förmedling, och som ett resultat av det så behöver det inte sägas, att skeptiker skulle säga – och fortfarande gör det, tro’t eller ej – att hon skrev breven, att det inte fanns några Mästare och att hon ensam svarade för allt, från början till slut. Men ganska snart lades den idén till vila. Sinnett hade emellertid ett gnagande tvivel bak i huvudet. Hade han blivit infångad, blev han lurad i detta och var verkligen allt Madame Blavatsky’s handlingar?

De insåg att han inte skulle hänge sig helt åt detta förrän hans tvivel var helt tillrättalagda. De fastställde då för honom sin självständiga existens på ett ganska uppseendeväckande sätt, men vars betydelse gick t.o.m. Sinnett förbi, tills det faktiskt påpekades för honom, och han så att säga fick sin näsa gnuggad i det.

Sättet det gick till på var så här. Han hade skrivit ett brev som skulle till en av dessa Mahatmor. Han var då själv i jag tror Allahabad, men det kan vara fel. Han hade postat det till Madame Blavatsky för att hon skulle sända det vidare till hennes Mahatmor. Vi har originalet av brevet han sände och vi har därpå tid och datum för då det mottogs i staden där hon då befann sig. Samma dag mottog han ett telegram som ett svar och detta från en stad inte alls nära, faktiskt omkring 700 miles från där Madame Blavatsky var, och i vilket brevets innehåll uppenbarligen hade besvarats. Det var ett ganska kort telegram och det sade att resten av dina förfrågningar skall besvaras senare. Poängen var att hon omöjligen kunde ha varit på två ställen samtidigt och skrivit svaret till brevet i telegrammet, som samma dag mottogs av Sinnett, och med platsen där hon befann sig var det definitivt bevisat att hon inte hade skrivit svaret, eller förorsakat att det skrevs.

Det var den sak, som förvisso övertygade Sinnett. Men sedan fanns ett antal människor som hade dokumenterat sina egna kontakter med dessa människor i som jag sade intervjuer ansikte mot ansikte och några i form av mottagna brev. Även om huvuddelen av breven från Mästarna till Sinnett är publicerade så finns det andra som givits ut i andra närstående volymer. Två som heter Letters of the Masters of the Wisdom, vol. I och II, vilka är samlingar av skilda andra brev som mottogs av ganska många andra människor. Under den första tiden mottog Olcott en hel serie brev från en variation av adepter och initierade. Men det finns andra också.Med den rikedom av kontakter och olika källor finns ett unikt sammanhang för hur allt ägde rum. Okey, kan ni säga. Men om de är så allmänt kända, varför går de inte ett steg längre och gör alltihop själva? Varför behöver de göra det genom förmedlare, varför kommer dessa adepter och Mästare inte fram och undervisar oss direkt? Varför behöver de såna mellanhänder, som vi har i Madame Blavatsky och andra, och som vi kanske inte anser vara helt tillfredsställande? Varför kunde de inte göra det själva? Låt det inte finnas några misstag i saken, låt dem demonstrera sina psykiska och ockulta förmågor för oss alla. Låt dem lära oss direkt.

Svaren till detta är intressanta och mycket högt värda att studera om ni företar er att alls ta detta ämne på allvar. Ty för att besvara detta måste vi gå in i en hel serie missuppfattningar som vi har i detta. För det första om den ockulta världen i allmänhet, och för det andra om dem som har avancerat in i den, förvärvat något av dess kunskap och förmågor, och som utvecklats på det sättet.Vi är alltför benägna att enligt våra egna normer och mått döma i hur vi anser att andra borde uppträda och vi bedömer i stor utsträckning efter yttre företeelser. På detta område är det parexcellence vad vi inte får göra.För det första, i en kanske något negativ mening, så se vad som händer när utövare av den ockulta vetenskapen verkligen framträder för världen. Vi har t. ex. ett antal personer som vi känner till, såsom Apollonius av Tyana, Cagliostro och greven av S:t Germain, alla varom det i den här litteraturen sägs var genuint initierade, hade blivit tränade i de ockulta vetenskaperna och visste exakt vad de talade om. De första två som jag nämnde blev fängslade av tidens myndigheter och den tredje, greven av S:t Gremain, skulle tveklöst blivit infängslad om de hade kunnat lägga sina händer på honom. Men han försvann, mystiskt som han hade kommit, just innan han skulle ha slängts i fängelse. Så mycket skulle du alltså ha för att komma inför allmänheten, och visa vad du kan göra, eftersom allmänheten inte vill veta, och uppriktigt sagt skulle vara skräckslagen för vad den faktiskt skulle behöva finna.Något ovidkommande till detta, men ändå mycket av en poäng, är följande.

Det första paret av brev som utväxlades mellan Sinnett och den Mahatma som han hade satts i förbindelse med innehöll exakt en sådan punkt och ett sådant argument. Sinnett som nu var övertygad om deras existens och om de ockulta krafter som de hade makt att utöva hade föreslagit ett experiment som han sade skulle vara så övertygande, att, som han sade, det skulle “stänga munnen på skeptikerna”, och att allmänheten skulle bli tvungen att acceptera de ockulta fenomenens äkthet. Vad han föreslog var samtidiga ockulta handlingar varigenom en kopia av hans tidning The Pioneer skulle framställas i London på sin utgivningsdag, och en kopia av The London Times framställas i Indien på dess utgivningsdag. Ni är medvetna om att det snabbaste sättet att göra det skulle vara att lägga det i ett fartyg och föra det mellan två platser, vilket jag tror skulle ha tagit omkring 3 veckor, som snabbast, antagligen rätt mycket längre. Hade ett sådant experiment gjorts skulle det alltså ha varit rätt dramatiskt.

Det första brevet han får från Mahatmorna börjar med en mening som säger, att just därför att experimentet skulle stänga skeptikernas munnar är det otänkbart. Det var en stöt emot Sinnett, och det är fortfarande en stöt när vi tänker på det nu. Anledningen till att det är otänkbart är att de inte vill övertyga folk på sådana sätt. De vill inte dra upp ögonen på folk. Det vore ganska så olyckligt. Det skulle förvirra och bringa människor ur fattningen, att bli tvingade till något, och få sina näsor gnuggad in i det, så att det inte fanns något rum för tvivel. Och även om det först inte skulle finnas rum för tvivel, så skulle folk snart ändå finna rum för tvivel, på ett eller annat sätt, och lyckas komma upp med något, om hur det hade utförts, som något slags subtilt förtroende-trick, och lyckas misskreditera det hela i alla fall.

I samma brev fortsätter han lite längre ner och säger i själva verket rätt dramatiskt, att om de inte skulle tro dig skulle ditt anseende ligga i strimlor i alla fall, vilket inte var vad Sinnett hade i sinnet, och de sa att om de skulle tro dig skulle ditt liv vara i fara. Du skulle inte, som de sade det, kunna vara i stånd att gå omkring i Hyde Park utan att bli dödad, för det skulle så inflammera människors känsligheter vid den tiden. Okey, men kanske vi kan tänka att vi är ganska annorlunda nu, detta är hundra år senare, vi är rätt mycket mer sofistikerade i sådana slags ting och det skulle verkligen inte bringa oss ur fattningen på ett sådant sätt. Nej, kanske en sådan sak inte skulle förvirra oss nu. Men tveklöst skulle vi kunna hitta på andra saker som skulle vara lika uppseendeväckande och som skulle förvirra oss på samma sätt. I bakgrunden för detta finns det mycket som ligger i det fördolda ifråga om varför de inte kommer och verkar på det sättet. Varför kan de inte komma och t. ex. bli intervjuade i TV, kan vi tänka, osv. Det är till stor del en fråga om våra förväntningar, efter vad vi redan vet, vad vi förstår, och vilken möjlig nytta vi i praktiken skulle kunna få av en sådan kontakt.

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Annons:
Farwuq
10/26/14, 1:57 PM
#1

👍

Värd: för Astrologi. Medis: för Astronomi, Filosofi & Finland

Aldebaran
11/7/14, 1:55 PM
#2

:)

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Moonwing
11/18/14, 10:21 PM
#3

#0 " hela tiden hade Madame Blavatsky sagt, att  — Det är inte jag som producerar dessa ting. Jag har blivit tränad för det, genom mina lärare och mina instruktörer. Filosofin är viktigare än några som helst av de fenomen som jag kan producera för er. Samfundets syfte till det universella broderskapet är av långt större betydelse än de frankt triviala psykiska fenomen, som jag kan framställa, och som snarast är till bara för att visa äktheten i vad vi talar om"

Så tror jag det fortfarande förhåller sig, de som försöker  förstå syftet bakom sådana ting, behöver dem inte för att inse storheten i människans manifestation, som den varelse hon komplett är. Dock kan de leda till att  en länge slumrande nyfikenhet över "vår konstruktion", vaknar. Men sensationer leder ofta till än större motstånd och ett försök till ytterligare "motbevisningar", från de håll där man helt enkelt inte mogenhet eller vilja finns.

"Den som söker, han finner"..ändå-heter det ju..😎

Tack Alde, fint inlägg!

"Inom en människa av ljus, finns det ljus...När hon inte lyser, råder mörker."             (Evangelium enligt Thomas, 24)

  / Wingen

Aldebaran
11/19/14, 8:36 AM
#4

:)

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Upp till toppen
Annons: