Tankar om meditation
För att själen skall vara fri och öppen
för att ta emot vad den i detta livet inte kan fatta
måste den placera sig bortom allt det som den genom anden eller sinnena försöker begripa.
Ju mer den fäster sig vid det som den begriper, njuter eller föreställer sig,
må det vara andligt eller inte,
desto mer går den miste om detta högsta goda.
Vad själen under kontemplation försöker göra själv,
leder endast till den inre frid – som tillhör Gud – går om intet.
När själen avvisar och vägrar vad den genom sinnena kan ta emot,
kan vi med rätta säga att den befinner sig i ett mörker,
i ett tomrum
Fastän den inte upphör att höra, se, lukta, smaka och känna,
så berörs och hindras den inte heller av det,
när den endast iakttar utan att vara involverad.
Det är då om den inte såg, inte hörde, inte kände.
Det är då som när man sluter ögonen.
Man står i mörkret
Satyat Nasti Paro Dharmah
Sajtvärd på Existens och Filosofi.
Ja, så sant för att själen skall kunna smälta alla nya intryck och lärdomar på ett rätt sätt krävs mycket ödmjukhet, en avsaknad av rädsla kan göra är ett exempel som hindrar den ifrån att tillgodogöra sig vishet på alla områden och ta emot/visa den "Gudomliga Kärlek"-som möjliggör själens utveckling.
Det är fundamentalt att själen hela tiden lär sig att "förstå sig själv", för att kunna nå vidare i sin utveckling till det rena och oskuldsfulla stadium den befann sig i vid sin manifestation.
"Inom
en människa av ljus, finns det ljus...När
hon inte lyser, råder mörker." (Evangelium
enligt Thomas,
24)
/ Wingen
🙂
Satyat Nasti Paro Dharmah
Sajtvärd på Existens och Filosofi.