14. Personligt

Hur vet man vad man själv vill?

2018-05-13 20:21 #0 av: Jenny246

Rubriken låter säkert jättemärklig. Men för mig så är det verkligen inte alls självklart. Jag har nyligen fyllt 31 år, och jag har aldrig haft någon dröm om yrke eller familj. Mina drömmar har nog snarare handlat om att resa, om att "bli" någon, om att bli smal (har haft ätstörningar under lång tid men har gått i behandling), om att bli artist/dansare (en dröm som minskar ju äldre jag blir, mest för att möjligheten känns stenkörd) och så...

Jag har alltid haft dåligt självförtroende och självkänsla. Går i rakt nedåtstigande led från mormor via mamma till mig. Har alltid känt mig fel i livet och alla sammanhang jag befunnit mig i. Alltid utanför och konstig och dålig. Alltid sett upp till alla och trott att alla andra har och gör rätt (och tror ganska mkt fortfarande). 

Träffade vad jag trodde var love of my life för knappt två år sen. Vi har just nu ett uppbrott eller paus, han ska på utredning i september, troligtvis asperger men läkaren nämnde även bipolär sjukdom. Jag såg framför mig resor, ett litet hus på landet, han och jag, mina minigrisar, stabilitet och spontanitet i en balans. Nu bor jag efter uppbrottet inneboende hos min bror med familj vilket alla tycker fungerar jättebra och jag mår bra. Har fått antidepressiva som gör att jag känner mig bra, hjärnan fungerar och känslorna får inte styra. Ångesten får inte styra. 

Men tankarna går ändå. Vad vill jag med mitt liv? Oavsett om jag fortsätter med samma kille eller inte... jag anpassar mig så otroligt mycket. Sätter av mitt eget liv. För jag känner aldrig att jag MÅSTE göra nåt. När någon frågar saker som "vilken film vill du se?" eller "vad vill du äta?" eller vad som helst så har jag aldrig nån stark preferens, det spelar mig ingen roll (mer än att jag inte vill se skräckfilmer).

Det jag vet att jag vill är att ha en trygg grund, ett hus som är mitt på landet (är bondtjej) och ett jobb med en schysst lön. Är snart utexaminerad och har förhoppningsvis ett jobb på gång så det är ju en bra start. Och så vet jag att jag vill resa, men jag är begränsad pga mina två minigrisar (som jag ääääälskar!!).

Sen är det typ stopp. Det är allt. 

Jag vet inte ens om jag vill ha barn. Har hört att det kommer automatiskt när man har en trygg grund att stå på, men jag vet inte. Kan se så många fördelar med att inte ha barn. Längtar inte särskilt efter det även om jag tycker det är mysigt att gosa med brorsdottern. Men det är lika skönt att slippa ansvaret. Känner dessutom att jag börjar bli för gammal. Jag vet att jag kan vara 40+, mer att jag känner att jag inte VILL vara så gammal när jag skaffar barn. Det här gnager i mig för det finns en rädsla att jag ska ångra mig när det är för sent. Hur fasiken vet man? Hur vet man vad man vill? Hur ska man tänka i livet?

Anmäl
2018-05-13 23:03 #1 av: Huygens

Man kan fundera på vilken grund man utgår från. Tror man på något övernaturligt? Är man ren materialist osv?


Anmäl
2018-05-17 08:28 #2 av: rore

Ja du #0 Hur vet man vad man vill?

Kanske *man* som du redan vet vad *man* vill - Men *man* har inte vågat språnget? Rädslan för misslyckandet står kanske emellan?

Livet kom ju utan bruksanvisning och de misstag vi gör visar sig först efteråt. Det finns inga garantier.

Vi kan leva livet precis så som vi vill!

Vi kan tänka ut det och upptäcka att alla drömmar vi haft har fallit i glömska och sen intala oss att det är för sent och att vi stått vid sidan av oss själva och sett drömmar och längtan passera förbi .

Eller så hoppar vi rakt ut och släpper taget om alla föreställningar om hur Livet ska vara och provar oss fram. När vi öppnar oss för möjligheter så visar sig olika vägar - vi behöver bara ta ett steg ut från där vi är och vara medvetna om det nya som skymtar,,,,,,,,,

 VågDet förflutnas läxa. Blir framtidens lärdom Regnbåge



 

 


Anmäl
2018-05-27 16:10 #3 av: thetavågen

Bara en reflektion. När du säger att saker inte spelar någon roll, är det pga att du blir avtrubbad av det antidepressiva? Visst är det skönt att inte känna ibland, för egen del är jag hellre i kroppen, känslorna får komma och gå som de vill, jag känner motivation, passion, intuition, sorg etc. Är jag bara i huvudet tappar jag kontakten med detta, kontakten med meningen. Huvudet har en tendens att älta och ta mig från nuet. Min kropp och själ är mina vägvisare. Så tipset är att ta tid att lyssna på dig själv. 

Jag brukar tänka att alla har rätt, inklusive mig själv. Andra har sina subjektiva sanningar och jag har mina. Vi tillhör alla samma stora grupp, så det spelar inte så stor roll. Varför är det viktigt vad andra tänker och gör? Du är ju den viktigaste personen i ditt liv.                                                                          

Kanske skriva ned dina svåra beslut på ett papper och lägga det i byrålådan att mogna ett tag. 

Kanske skriva ned meningar som stärker dig i din självkänsla. Repetera dem, repetera dem, låtsas att du är dem, bli dem. 

Må gott

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.