Hadji den vise kap. 1
Detta är en bok om en man på en öde ö, här visas på hur inre visdom kan uppstå utan annan mänsklig närvaro.
En bok av Anna C Bornstein
Förord
Det berättas att det för länge sedan på en ö långt borta levat en man som var så vis, att människor från när och fjärran kom för att sitta vid hans fötter och höra honom tala om livets djupaste gåtor.
Det märkliga med honom var att han aldrig hade gått i någon skola. Den enda skrift han studerat var livets och erfarenhetens. Inga föräldrar hade heller undervisat honom. Allt hade han lärt sig själv.
I den delen av världen talar människorna fortfarande om Hadjis märkvärdiga öde och hämtar kraft ur berättelsen om hans liv och bedrifter. Det sägs att en verkligt vis man aldrig kan dö. Så måste det vara med Hadji. Det är många som berättat att de suttit alldeles stilla i skymningen och tyckt sig känna hans närvaro lika påtagligt som en älskad broders.
Kapitel 1
Hadji kommer till ön
Ingen vet säkert hur Hadji kom till ön där han levde. Det var ju länge sedan, på den tiden då det ännu fanns öar som var obebodda. En del menar att Hadji föddes utan vare sig mor eller far, genom ett mirakel. Andra vet bättre, att han var som till en vacker prinsessa. Prinsessans bror, som härskade över den ö där de bodde, var mycket svartsjuk och grym och ville ha sin vackra syster för sig själv. Men trots att han bevakade henne strängt, lyckades en ädel och modig man till sist ändå vinna hennes kärlek och i hemlighet äkta henne. Snart fann prinsessan att hon bar ett barn under sitt hjärta.
Hon greps då av en stor ängslan och fruktade för sin grymme broders vrede. När barnet var fött såg hon ingen annan råd än att skaffa undan det, så att hennes bror inte skulle kunna göra det illa. Honsvepte in barnet i mjuka lindor och lade det i en korg som hon bar ner till stranden i skydd av mörkret. Det var en mild och vacker kväll. En lätt bris krusade den blanka vattenspegeln. När prinsessan försiktigt sköt ut den lilla korgen från stranden, viskade hon:
- Du som skapade mitt barn och som vakade över det och livnärde det medan det ännu låg i mitt sköte, jag överlämnar det nu i dina händer och ber dig att du i din barmhärtighet ska sörja för det och vägleda det.
Hon grät bitterligen när den lilla korgen fångades upp av den tilltagande vinden och fördes ut till havs. Barnet låg förnöjt och gungade hela natten i sin korg. Det gladde sig åt dyningarnas mjuka rörelser och blickade upp not stjärnorna. När den nya dagen grydde hade korgen flutit iland på en ö där ingen människa tidigare varit. Tidvattnet hade lämnat den i en klippskreva i en skyddad vik.
Det lilla barnet som inte fått något att äta sedan föregående kväll, gnydde stilla. På ön fanns en ung hind vars nyfödda kalv just tagits av örnen. Hela natten hade hon förgäves sökt efter sin kalv. När hon nu hörde det klagande lätet från stranden, lyfte hon huvudet och lyssnade spänt. Den späda rösten sände en skälvning genom hindens kropp.
När de första solstrålarna letade sig fram till korgen, var hon redan där. Hennes fuktiga lena mule kände sig fram i byltet. De milda ögonen tittade vakande över korgens kant. Hon puffade och puffade och till slut lyckades hon befria människobarnet från de våta lindorna.
Maken till varelse hade hon aldrig sett. Den bar då ingen likhet med hennes eget barn. Den här lilla kroppen var så naken och så skyddslös, dess läte så ynkligt. Vad skulle hon ta sig till med den?
Hon började slicka barnet med sin sträva tunga och snart upphörde gråten. Barnet smackade och fäktade med armarna . Detta var ett språk som hinden förstod. När hon gav barnet di förbleknade minnet av hennes eget förlorade barn och en moderlig lycka och stolthet fyllde hennes sinne.
Hinden vakade över den lille dag och natt och släppte honom aldrig ur sikte. För att kunna skydda honom för alla faror, måste hon lära sig mycket som hindar annars aldrig behöver bekymra sig om. Bara detta att han inte kunde gå själv var ett stort bekymmer. Så lätt var det inte heller för henne att försvara sin skyddsling från angrepp. Hennes kärlek och trohet kostade henne många sår. Under de förstamånaderna stötte till och med hennes egen flock ibland bort henne för att hon betedde sig egendomligt.
Gossen, som långt senare i livet blev känd under namnet Hadji, växte för varje dag. Snart kunde han gå alldeles själv. Hadji följde hinden överallt, och hon vakade över honom lika ömt som hans egen mor skulle ha gjort. Ön, som var Hadjis hem, var så vidsträckt att inte ens hinden hade utforskat alla dess grönskande lundar, farliga bergsskrevor, vidsträckta skogsområden och fridfulla laguner. Från de låga, sandiga stränderna och ängarna på den sida, där Hadji hade flutit iland, reste sig landskapet brant uppåt och bildade två toppar, som stack upp som pucklarna på en kamel ovanför de högsta drakblodsträdens kronor.
Där uppe blåste det nästan ständigt. Sällan vågade sig hinden dit. Det stora lejonet däremot vandrade ofta rastlöst av och an däruppe. Det var som om anblicken av det vida havet, som sträckte sig åt alla håll så långt hans ögon kunde se, gjorde honom extra medveten om sin fångenskap. Men om ön kändes liten för lejonet , så erbjöd den en värld av gåtor och lockande äventyr för den lille Hadji.
Bakom varje buske, i varje träd och i varje grästuva fanns det liv. Ett mäktigt, behärskat, skräckinjagande liv som i lejonets smidiga gestalt. Ett splittrande undflyende liv som hos en bortskuttande hare. Eller ett triumferande liv som i örnens stolta skepnad. Hinden förde Hadji till dadelpalmer och andra träd med söta frukter där han kunde äta sig mätt. När han blivit för stor för att dia, letade hon rätt på klara källsprång där han kunde släcka sin törst. Om solen blev alltför het och stack i hans ögon, skugga hon honom med sin kropp. Och om kylan blev för sträng värmde hon honom.
När skymningen föll brukade hon ofta föra honom nära den plats där han en gång flutit iland. Där täckte hon över hans kropp med gräs och dun, som hon samlat ihop och låg sedan tätt intill honom medan han sov. De andra djuren i flocken, som snart hade vant sig vid Hadji, lade sig ofta i en vid skyddande ring omkring dem, så även hinden kunde våga slumra till. Hadji började förstå hjortarnas språk och lärde sig att imitera deras olika läten. Han visste när djuren uttryckte ömhet, förnöjsamhet eller fruktan, när de ville bli lämnade ifred och när de kallade på honom.
De andra djuren talade också till honom, vart och ett på sitt sätt. På kvällarna innan han somnade brukade han lyssna till tystnaden, som var så djup och uttryckte så mycket. Av tystnaden lärde han sig allra mest. Hadji lyssnade inte bara på djurens läten, han iakttog dem också mycket noga. Han lade märke till skillnaderna mellan dem och jämförde dem med sig själv. När hjortkalvarna lekte tafatt, försökte han komma med i leken. Men han var alltför långsam och klumpig. Ibland sökte han sig till hararna, men de hoppade ifrån honom på sina långa ben.
Hans bröder bland kalvarna fick starka horn som de stångades med och när han försökte ge igen, skuttade de lätt och retfullt utom räckhåll. De växte snabbt och blev stora och starka medan han själv förblev liten och hjälplös. De fick en varm och vacker päls medan hans hud förblev naken och oskyddad. Överallt lurar faror. I buskagen på bergssluttningarna smög leoparden ljudlöst av och an på jakt efter byte. En morgon rev lejonet en hjortkalv som betade alldeles i närheten av den plats där Hadji lekte. Farliga ormar och giftiga insekter gömde sig ofta i det höga gräset. Till och med från luften kunde han frukta angrepp. Örnens framglidande skugga var ett varningstecken som hinden tidigt hade lärt honom tyda.
Alla dessa faror gjorde Hadji försiktig och misstänksam. Han drog sig bort från de andra djuren men höll sig i hindens närhet. Han sörjde mycket över att inte ha någon riktig vän att leka med. Varför var han så annorlunda? Varför hade just han skapats så svag och försvarslös? Trots hindens ömhet och omtanke kände han sig nästan alltid ensam och utstött.
Skrivet av Cilla
Tyvärr blev det något fel på de förra artiklarna, så vi börjar om från start igen.

Anna Bornstein hade ju Paul Brunton som mentor sägs det..
Satyat Nasti Paro Dharmah
Sajtvärd på Existens och Filosofi.
Ja, det visste jag ju redan. Vá väl roligt att höra.