Medan Hadji vuxit i styrka och insikt, hade hinden åldrats. Nu var det Hadji som tog vård om henne. Han ledde henne till polande, klara källor, vakade över henne om natten och gav henne gräs att äta. Men trots alla omsorger blev hon bara magrare och svagare för varje dag som gick. En morgon orkade hon inte stiga upp utan låg orörlig kvar på marken. Han undersökte hennes ögon och öron men kunde inte upptäcka något fel med dem. Benen och de övriga delarna av kroppen visade inte heller några tecken på skada.

Hadji kastade sig snyftande över henne och slog armarna om hennes hals. Men medan han låg där kände han hur andningen upphörde. Hennes liv hade flytt. Snart var kroppen stel och kall. Hadji överväldigades av en förlamande sorg och ensamhet. Han försökte ropa på henne, men hon visade inget tecken på att hon hörde honom. Ett hopp grep honom. Kanske hinden bara var försänkt i djup dvala, som den stora paddan under den kalla årstiden. Under långa nattliga timmar grubblade Hadji över vad som hade hänt. Han undrade vart hinden tagit vägen. Han såg sig ibland omkring som om han väntat att hon skulle komma svävande med vinden eller bäras tillbaka till honom av det fallande regnet.

Han strök med handen över det friska gräset som om han smekte hennes päls, och när solen äntligen gick upp tyckte han sig känna hennes närvaro. Hur kunde hon ena stunden finnas där full av liv och i nästa ögonblick vara borta? Kanske hade hon försvunnit in i en för honom osynlig tillvaro? Hadji hade sett många hjortkalvar födas och visste hur det gick till. Buken på hindarna började svälla. De blev trötta och tunga och orkade inte hålla jämna steg med den övriga flocken. En dag drog de sig bort till någon undanskymd plats där kalven föddes. Men var hade kalven varit innan den kom in i hinden? Och vart tog de vägen när de hade levat färdigt sina liv? Flera dagar gick utan att hadji vek från hindens sida. Men stanken från den döda kroppen blev outhärdlig och drev honom ner till stranden där han kunde andas in den friska vinden från havet. När han småningom kom tillbaka, överraskade han en schakal vid hindens döda kropp.

Allt som fått honom att hålla av hinden, hennes ömhet och värme, ögonens milda glans, kroppens gracila rörelser - allt som varit hon hade flytt. Men ändå kunde han inte stå ut med tanken att något skulle hända med hennes kropp. Strax bredvid blommade prunkande vallmo på sina böjliga stänglar. Hadji tänkte på hur de snart skulle vissna ner och förmultna - för att sedan blomma på nytt. Det var som om jorden kallade dem tillbaka för att sedan gjuta in nytt liv i dem. Hadji visste inte var ifrån hinden hade kommit. Men eftersom han älskade allt hos henne, föreställde han sig  hennes upphov som något oändligt gott och upphöjt, något som för djuren var, vad den bördiga jorden var för växterna. Tanken att detta goda hade kallat henne tillbaka för att ge henne nytt liv tilltalade Hadji.

När morgonbrisen krusade havsytan visste han vad han skulle göra. Han grävde en grop i den fuktiga myllan med hjälp av en vass sten och sina bara händer. Dit släpade han sedan försiktigt hindens kropp och täckte över den med jord. Handlingen lindrade något hans smärta. Sedan den dagen hände det ofta att han plötsligt stannade upp och sände en vördnadsfull tanke och hälsning ner genom fotsulorna till den hemlighetsfulla jorden.