"En vädjan till mina medmänniskor.

Snälla hjälp mig att komma till insikt.Låt inte bitterheten o osäkerheten kontrollera mig.

Låt mig finna andra utvägar, genom mina svårigheter. livet är inte lätt, inte för någon.

Men jag måste lära mig för att komma vidare i mitt liv,,,

Jag måste våga ge uttryck för mina känslor, för mina behov och för mina reaktioner.

Det är inte rätt av mig att dölja mina känslor.

Varken mot mig själv eller mot andra.

För ioch med att jag gör det,,, så lurar jag andra att tro,,

att jag accepterar o godkänner deras spelregler, deras villkor,, o där med begår jag det största sveket,,,Inte bara gentemot dig min vän,,,,

Utan även mot migsjälv.

Det är aldrig någon annans uppgift att försöka lista ut o förstå vilka känslor eller behov som ryms inom mig. För det vet bara jag.

Om jag lovar att ta ansvar för mig själv,, så kan väl du lova att ta ansvar för dig,,, så kanske ,,, vi kan mötas på nytt."

Satt o plitade ner dessa rader för några år sedan under en period när det mesta kändes oerhört jobbigt. Och efter att jag skrivit detta så såg jag på mig själv med helt andra ögon.

Egentligen skulle det vara ett brev till min mamma,,, men jag insåg att jag hamnade i situationer med andra människor, som drog energi från mig på  liknande sätt.,, och jag började förstå varför.