Den första prövningen

Jungfrun kom långt efter det mörkret hade fallit. Men Hadji satt fortfarande troget kvar på klippan, stadigt blickande mot väster.

- Är du redo? Frågade hon, och fattade hans hand. I samma stund gick månen i moln och en häftig vindstöt for över ön.

- Du kommer inte att kunna se någonting. Förlita dig på din inre röst. Du måste utkämpa kampen ensam. Men om du lär dig att förstå mina tecken, kan jag ändå hjälpa dig i det osynliga. Bli inte rädd, vad som än händer.

När jungfrun hade sagt detta, försvann hon i det ogenomträngliga mörkret. Han stod länge lyssnande med en känsla att något hemskt höll på att smyga sig på honom och förgifta hans sinne. Vad det än må vara är det bättre att jag går det till mötes än att låta mig överrumplas, tänkte han. Han tog sig ljudlöst ner till stranden. Stormvindar piskade upp vågor, vars skummande kammar ringlade som självlysande ormar på vattnet. En isande fruktan grep honom. Han uppammade all sin själsstyrka för att inte ge efter för rädslan. Det vitgrå som syntes i strandkanten var visst inte bara vågskum. Nu såg han att det var något slags armar som försökte gripa tag i honom.

De var täckta av sugfötter, och när de kom nära kunde han se dem dra ihop sig som hungriga munnar. När en av armarna fick tag i en trädgren, rycktes hela trädet upp med rot och allt och kastades ut i vattnet. Hadji hade inga vapen utom sin kniv, och paniken höll på att övermanna honom. Armarna tillhörde ett oformligt och skräckinjagande odjur som sakta och mödosamt kravlade sig upp på stranden. Hadji kämpade med sin motvilja och sökte med blicken över odjurets svampiga, veckade hudyta för att upptäcka ögonen. Ögonen är alltid känsligast. Kanske kunde han genomborra dem med sin kniv och på så sätt få ett övertag. Han kände nu en av dessa avskyvärda armar kring ena foten. Den trevade sig upp mot låret. Plötsligt slingrade sig en annan arm runt hans bröst och höll honom i ett järngrepp.

Jag får inte bli rädd, mumlade han för sig själv. Han bet i hop tänderna och snurrade runt i huvudet på honom. Lyssna till din inre röst, hade jungfrun sagt. Men det hördes ju ingenting! Då mojnade plötsligt vinden och han tyckte sig förnimma en inre stämma som viskade:

- Ta reda på vad odjuret vill dig.

Hadji slutade att spjärna emot och lät sig föras med. Odjuret drog ner honom till vattnet, men kramade varken ihjäl honom eller åt upp honom - utan dök ner med honom på havets botten. Hadji trodde att hans sista stund var kommen, men åter igen hörde han den lugnande stämman i sitt inre.

-Andas precis som när du befinner dig uppe på land. När han försökte, upptäckte han till sin förvåning att det gick alldeles utmärkt. Nu hade det stora äventyret börjat. Hadji var glad för att han inte hade givit efter för rädslan och försökt döda odjuret. Då skulle han ju fortfarande ha varit kvar på ön. Färden gick genom mångfärgade korallrev. Väldiga havsdjungler och ödsliga klipplandskap passerade revy. Ingen, inte ens de blodtörstiga hajarna som vaktade havets skatter, vågade angripa, honom så länge han var i odjurets våld. Plötsligt tyckte han sig skymta jungfrun i ett översinnligt ljussken mellan några höga sjöträd. Men strax var synen borta. Han vågade inte lita på sina ögons vittnesbörd.

Tillslut kom de fram till ett ståtligt slott av pärlemor med tinnar av renaste guld djupt nere på havets botten. De slemmiga armarna släppte honom och odjuret drog sig in bland skuggorna. Hadji stod framför en väldig port av mosaik. I fjärran hördes en trumpetfanfar. Den ingav mod. Han sköt upp porten och steg in. Han vandrade genom stora salar, den ena praktfullare än andra. Så småningom kom han till en väldig sal i vars mitt det stod en hög tron. På tronen satt havskungen själv. Han såg listig och lömsk ut. Han var så gammal att han måste ha levat allt sedan tidernas begynnelse, och hans ögon hade sett så mycket att de gnistrade och brändes.

Men Hadji kände sig inte längre rädd. Han förstod att den gamle kände till hemligheter som skulle bli till nytta för honom, och på något sätt måste han få honom att röja dem.

-Var kommer du ifrån? Frågade havskungen och såg ner på Hadji från sin tron.

Till sin stora förvåning hörde Hadji den inre stämman svara. Ett sådant svar skulle han själv aldrig ha kunnat tänka  ut.

-Jag är solens frände. Jag sadlade det vita havsvidundret och  tvingade det att föra mig ända fram till din port. Solen, vars glans och härlighet du aldrig skådat och aldrig kommer att få skåda, hur länge du än lever, har skickat mig med bud till dig.

Hör noga på….

Här tystnade Hadji för att inte gå miste om vad den stilla inre viskningen ingav honom. Sedan fortsatte han:

-Du måste röja ditt rikes hemligheter och frivilligt överlämna din makt till solen, annars sänder den ner sin himmelska drakar för att förgöra dig.

Havskungen bleknade.

-Vad har du för bevis för att du verkligen är sänd av solen, och att du inte hittat på alltihop själv? Den gamle spände sina genomträngande ögon i Hadji, men Hadji förblev oberörd. Han mindes vad jungfrun hade sagt om solens makt och frammanade solen för sin inre blick. Om han åkallade solen skulle den nog kunna hjälpa honom även här nere i havets djup. Han koncentrerade sig så intensivt på dess ljus att det stod liksom en gloria omkring honom. Havskungens ögon bländades av det starka ljuset och han måste skugga dem med handen.

-Sluta, sluta, ropade han. Du har övertygat mig!

Han suckade djupt och tycktes sjunka ihop till en oformlig massa, som plötsligt antog skepnaden av en mordisk haj. Men Hadji rörde inte en min. Han fortsatte att andas djupt och lugnt som om det inte hade överraskat honom det allra minsta, att havskungen kunde förvandlas på detta sätt. Nu började hajen glöda. Strax förvandlades den inför Hadjis ögon till en jättelik hummer, som klippte med sina dödliga klor farligt nära Hadjis öron. Men Hadji iakttog den frimodigt och vek inte undan med blicken. Då blev havskungen sig själv igen. Han insåg att ingen av dessa hemska skepnader kunde skrämma Hadji.

-Ja, jag ska avsäga mig kronan och röja hemligheten för att rädda mitt rike. Men även om du får höra hemligheten, kommer du inte att förstå den, mumlade han. När han talade nästa gång höjde han rösten och den ljöd som en tordön.

-Den som vill finna livets källa måste lära sig att vaka när de enfaldiga sover och att sova när de enfaldiga vakar.

Hadji den vise kap 7

Hadji den vise kap 6

Hadji den vise kap 5

Hadji den vise kap 4