Snart var Aron på benen men så förändrad att Hadji hade svårt att känna igen honom. Aron var inte längre den lekfulle och bekymmerslöse yngling som en gång kommit till ön. Han hade mognat. Den rastlösa vetgirigheten hade fördjupats till en uppriktig sanningslidelse. I stället för att fördriva tiden med att leka med snäckor nere på stranden eller att ströva omkring på jakt efter äventyr, satt Aron mestadels djupt försjunken i tankar i trädens skugga utanför Hadjis hydda. En sen kväll när Hadji hade somnat uppfattade han att Aron stod vid hans huvudgärd och betraktade honom. Hadji visste var Aron hade på hjärtat. Den stund Hadji väntat på hade kommit.

 Lärjungen krävde nu svar på sina frågor. Hadji återvände med viljeansträngning till sinnevärlden. Han hade inte misstagit sig. Aron behövde honom. Hadji steg upp från sin bädden och fattade lärjungens hand. De gick tillsammans upp till den plats på klippan vid stranden där Hadji hade suttit och sett Aron komma till ön. Natten var klar. Havet låg still, återspeglande den gränslösa stjärnhimlen. En mäktig tystnad sänkte sig över de båda vännerna. Det var en tystnad som fick dem att känna det som om hela universum lyssnade till deras tankar. Länge satt de alldeles stilla bredvid varandra på klippan innan Aron uttalade den fråga som under den senaste tiden brunnit inom honom och hållit honom vaken under många sömnlösa nätter.

-Hadji, du ser denna solbrända kropp med sina starka armar och ben, en kropp som för bara en vecka sedan låg medvetslös och febrig på bädden i sin hydda? Kroppen föddes i en välbärgad köpmannafamilj i ett fjärran land. Den dia sin moder och växte sig större för varje dag. Den lärde sig krypa och gå. Genom sina fem sinnen lärde den sig uppfatta allehanda ting. Ben och armar växte sig starka och satte den i stånd att förflytta sig långa sträckor och att utföra olika sysslor. Den upptäckte hur den kunde meddela sig med omvärlden med hjälp av tecken och ljud. Den lärde sig att läsa tjocka böcker och att lägga på minnet vad som lästs. En dag uppfattade dess öron Hadjis namn, och den färdades över haven till denna ö. Den störtade ner i den djupa klyftan, Den låg hjälplös timme efter timme och höll på att dö. Om du inte funnit den  och förbarmat dig över den så skulle den nu ha varit på väg att brytas ner och förmultna som alla andra döda kroppar.

-Är den kroppen Aron?

Frågan skar genom tystnade som ett rop från en nödställd. Aron darrade av spänning när han uttalat orden. Han drog en djup suck av lättnad, som om han avbördat sig en övermänsklig börda. Aron sneglade på Hadji. Den vördade läraren satt alldeles stilla, djupt försjunken med halvslutna ögon. Ett litet leende lekte på hans läppar, som om den fråga som plågat Aron inte alls var något problem. Det föreföll Aron som om Hadji i hemlighet gladde sig åt något.