Jag tror det är svårt att sätta sig in i hur det känns om man faktiskt inte haft en nära döden upplevelse. Tror tom det är omöjligt, hur ska vi kunna ha en aning om hur döden känns innan vi upplevt den ?

Ja, Mads, det tror jag me,

men jag kan förnimma en känsla av upplevelsen när jag läser den. Lite hisnande som när jag gick över i ljuset i en reinkarnationssession. Kan tänka att känslan nästan är densamma. så känner jag det iallafall.

Det känns som att det är en enorm lycklig fridfull frihetskänsla men samtidigt känns det nästintill omöjligt att känna att man släpper alla band så…att inte vara mor till sina barn.

Ina3, den har jag ju svårt att förhålla mig till, att inte vara mor till mitt barn. Ligger så långt i mig.

Jo du cillaj,,,

En märklig och mäktig känsla på en o samma gång,, när jag tänker tillbaka på det,,,,,,,,,,Blir fortfarande tårögd när jag tänker på det..

men det är inte sorg som tårar mina ögon,,,, kanske är det lättnad,, jag vet inte ännu vad det är,,,,, men jag vet att jag inte är rädd,,,,,,

Precis rore, det är en känsla av lättnad och stor kärlek skulle jag uttrycka det som,

finns ingen rädsla alls… märkligt va.

Ja märkligt , fridfullheten känns starkt samt känsor av lycka..lättnad.

Ja, det är märkligt,, men samtidigt väldigt befriande

Jag tror inte man slutar vara förälder till sina barn, för hur skulle då så många anhöriga komma & besöka sina barn efter det att de vandrat vidare till andra sidan ? Nej, jag vidhåller att döden ska vi alla möta och hur den känns och är får vi inte redan på förrän då. Spekulera kring det kan man ju klart göra

Ja, Mads, det är det vi gör..

Men har man varit i ljuset en gång så…. det finns en viss känsla att uppleva där som inte finns på jorden.

Den är svår att beskriva..Lycka, salighet, frihet osv.

Jag kan egentligen inte jämställa den rätt, för det finns inget ord för den.

Nej! det går inte med ord att beskriva,, för att förklara en sådan händelse….

Känslan av attt bara sväva i väg,, inte ett enda bekymmer i hela världen,,,

JAg hade en tid efteråt lite ångest,, över att det var så "lätt" att bara smita iväg,,, och jag frågade mig själv ofta,,, hur jag bara kunde släppa taget på det viset,,,,,,

Jag svävade iväg i ett tryggt varmt omslutande mörker,,,,,

smärtan i min kropp försvann,, alla tankar på nära o kära var som bort tagna,, raderade från mitt medvetande,,,

sällsam frid sköljde genom mitt inre,,,jag såg så vackra formationer i de allra klaraste färger,,

Två av dessa fångade upp mig,,, tog mig varligt om varsin sida och förde mig tillbaka,, varsamt o ömt,,

jag hörde rösten som kallade på mig vid sjukhus sängen,,

Orkade,, ville inte svara till en början

" Hur mår du?" En hand strök mig över pannan och jag tänkte eller var det de  vackra formationerna som talade till mig???

"Hon är en ljusbärare"

Frågan kom igen nu lite närmare mitt medvetande,," Hur mår du?"

" Jag tror att jag håller på att dö,,,," Orden kom långt inifrån mig själv och i den stund jag svarade så insåg jag oxå att det inte gjorde någonting,,,,,,,,

Det blev rörelse o liv runt omkring mig,,, kad skulle sättas och undersköterskan som i min värld var ljusbärare skulle göra mig i ordning för intensiven,, så vänlig, så kärleksfull så otroligt god.

Jag kände av hennes oro men inte på ett obehagligt sätt,,

JAg flöt ut  och in i medvetande,, jag minns att jag sa,,, Du,, det är inte så farligt, var inte orolig. Allt kommer att gå bra……..

Det gick bra,, tredje dagen blev jag utskriven.

Men känslomässigt så var jag stilla sorgsen inombords.

Och frågan formades inom mig,,,,,

Hur kunde jag bara glida iväg så där,, utan en tanke på mina barn eller mina nära kära??

Ja,, jag bar på skuldkänslor en tid efteråt,, men nu,, inser jag ju att livet fortsätter ändå,, åt båda hållen. ( här på jorden o efter detta)

Men jag tror det är det som är poängen Rore, att när man lämnar så är man ju klar här och blir då per automatik fri från allt som annas skulle kunna hålla en kvar. Jag tror att döden måste innehålla en enorm frihetskänsla för annars skulle nog alla kämpa emot den och frukta den.

Ha inte ångest för att du kände som du gjorde, det var vad du kände i det ögonblicket när du gled iväg. Vad man känner i själva övergången kanske och det är ju härligt att den känns lätt och befriande. Du hade säkert när du landat på andra sidan fortfarande kännt för dina barn och nära & kära. Min övertygelse är och då utgår jag ifrån mina egna känslor för min son, inget kan få mig att sluta älska honom mer än någonting annat. Men när det är dags för mig att vandra över till andra sidan måste jag ju samtidigt släppa honom på ett sätt för att min själ ska kunna komma vidare. Där måste jag lita på att han vet hur älskad han är och att den kärleken alltid finns i både mitt och hans hjärta.

#13

Jo, jag förstår det nu,,, men jag tror också att den skuldkänslan kommer som ett brev på posten,efteråt.., i alla fall var det så för mig,,

eftersom,, jag någonstans fortfarnde,,( då,,) ville kunna ha kontroll över mitt liv.

Egot spjärnade emot inom mig,, det tog ett tag innan jag insåg detta,,

Intressant tråd. Vad är döden? Finns det någon död öht? I såna fall, vem är det som dör, vem är det som föds? Finns det kanske något som aldrig föds och dör och vad är det?

Jag snubblade över detta klipp med Burt Harding, där han pratar om detta med döden, ifall "Jag Är" dör..

Ni vet; närvaron som upplevs som känslan/vetskapen av att Jag Är, det som är vår direkta vetskap om att vi existerar…alla vet detta…

Här är klippet för den som vill:

Does the "I Am" die?"

döden kan åxå kanske ses som en ny födelse.. en ny födelse in i olika plan.. Fysisk-Astral-Mental och tillbaka…

#16

Ja,, så tror jag att det kan vara,,,,,,,,,,,,,,