En dag när Aron hade visats hos Hadji nästan ett år hände något märkligt. Aron höll på att skära vass nere vid stranden i solnedgången när han plötsligt såg sin mor lika tydligt som han såg den vassa eggen i sin hand. Hon ropade hans namn och sträckte sina armar mot honom. En förtrollning grep Aron. Han sträckte ut handen och rörde lätt vid hennes kind.

-Här är jag mor, här!

-Åh, Aron, min son!

Tårarna rann nerför hennes kinder och Aron torkade dem ömt med fliken av sin skjorta. Så tonade synen långsamt bort. Aron stod ensam med utsträckta händer vid stranden. Det hade börjat regna. Häftiga vindar piskade upp vita gäss på havsytan. Himlen hade mörknat. Hade modern verkligen varit hos honom? Hade han hört hennes röst och rört vid hennes kind? Hennes tårar hade tyckts honom lika verkliga som de tunga regndroppar han nu kände mot sin bara hud. Upplevelsen väckte en orosfylld känsla och längtan hos Aron. Han tänkte på sin mor och far som alltid varit så goda och kärleksfulla mot honom. Befann de sig väl? Hade det hänt dem något som modern försökt säga?

Aron vandrade sakta och eftertänksamt  mot Hadjis hydda. Så hejdade han sig, slagen av en plötslig insikt. Modern hade kommit till honom i tanken. Men om modern varit en tanke, var då inte ön och havet och regnet också tankar? Han hade ju aldrig upplevt dem på något annat sätt än han nyss upplevde modern. När han drömde om natten tedde sig drömmens företeelser fullt verkliga för honom. Men när han vaknade förstod han att de varit tankar i hans medvetande. Kanske var även jordetillvarons företeelser i grund och botten tankar? Skulle han en dag vakna upp och upptäcka att de var drömlika?

Hadji hade förklarat, att de tankar som rörde sig genom medvetandet i ständiga vågor skymde det osynliga ljuset. Kunde det vara möjligt att hela den värld som han nu uppfattade med sina sinnen i själva verket var en mäktig vågrörelse i ett medvetande, vida större än det han kände som sitt eget? Aron stod orörlig, djupt försjunken i tankar. Han stod så stilla att en ung hind i närheten trodde att han var ett ovanligt  träd och kom fram och tittade nyfiket på honom. Solen hade redan gått ner när han återupptog sin vandring.

Hadji var inte hemma i sin hydda. Aron sökte efter honom på öns andra sida, men inte heller där fanns han. Till slut fick Aron syn på honom där han satt hopkrupen högt uppe på den uppskjutande kamelpuckels mitt på ön på den plats där den stora lejonhannen brukade hålla hus. Aron skyndade genom snårskogen förbi den klyfta där han halkat och fallit för några månader sedan och klättrade snabbt upp till sin lärare.

-Det är snart tid för dig att resa. Din mor kallar dig tillbaka, hälsade Hadji lågt utan att vända bort blicken från havet.

-Vet du det redan? Utbrast Aron förvånat. Jag kom hit för att berätta det för dig. Aron tystnade. Tankarna tumlade om varandra. Hade Hadji också set hans mor? Men Hadji hade ju suttit här uppe, långt ifrån stranden där Aron befunnit sig när han tagit emot synen. Hadji log på det sätt som en gammal och erfaren människa kan le åt ett barns förvirring. Han visste att hans och Arons vägar snart skulle skiljas, men att det ännu fanns något som måste förklaras.

-Mor kom till mig. Jag såg henne lika tydligt som jag ser dig nu. Vi talade med varandra. Sedan tonade hon bort och jag var ensamen igen. Aron tystnade och sökte efter ord. Hur skulle han kunna delge Hadji den aning som gripit honom. Att han själv och Hadji och den omgivande naturen, ja till och med solen på himlen, inte var något annat än syner, att allt detta är mentala bilder i ett medvetande.

-Hur tror du jag visste att din mor hade kommit? Frågade Hadji. Jag har suttit här uppe ända sen i morse. Jag var åtskild från dig i rummet. Men i medvetandet existerar inga avstånd. Drömmens företeelser finns skilda från varandra precis som det här berget och stranden. Men när du vaknar inser du att hela drömmen tilldragit sig i ditt medvetande. Du kan ha drömt att du har färdats vida omkring på jorden, men när du vaknar upptäcker du att de vägar du har tillryggalagt var tänkta vägar, och att du inte har lämnat den plats där du befann dig när du somnade.

-Avståndet mellan dig och mig existerar bara så länge vi tror att det finns, för även det är tänkt. När du finner verkligheten vaknar du upp och inser att alla ting i den här världen är företeelser i ett medvetande. De är tankar, återspeglingar av högre världar som du ännu inte känner, men som du en dag kommer att vilja utforska. Medan Aron lyssnade på Hadji var det som om hans medvetande plötsligt vidgades - Han tyckte sig blicka ner, högt ovanifrån, på sin egen kropp som satt där på klippan. Han såg Hadji. Han såg ön som var omgiven av det safirblå havet och molnen som drog fram på himlen. Allt detta som var hans nuvarande tillvaro syntes honom plötsligt tyngdlöst, som vävt av tankestoff.

Allt hans öga kunde se, även himlaranden som annars brukade te sig så fjärran, var lika nära som hans egen hand. Han lyfte blicken ytterligare litet, och ännu mer avlägsna horisonter öppnade sig. Hans tanke bar honom bort över havet, ända till hans hemstad. Han såg det vackra vita hus där han tillbringat sin barndom. I ett av dess stora rum vandrade hans mor oroligt fram och tillbaka under högljudd klagan. Hon vred sina händer och hennes rygg var böjd, som under en osynlig börda. Snart upptäckte Aron orsaken till hennes ångest. Hans far låg blek och matt i sin säng. Mörka gardiner var fördragna för fönstret. En tung stämning vilade över huset. Arons bröder och systrar satt tysta och beklämda utanför rummet och tjänarna utförde sina sysslor med tunga hjärtan.

Aron greps av en djup medkänsla och ville ropa. Här är jag! Men ingen hörde honom och ingen såg honom, eftersom hans medvetande var gränslös som himlen och inte hade någon form som de kunde känna igen. När Aron återvände till sin kropp och blev medveten om Hadji och ön, visste han att han mycket snart måste ta farväl av sin vän och återvända hem. Hadji hade givit honom den största gåva som en människa kan ge en annan. Han hade öppnat Arons ögon så att han själv kunnat upptäcka tankens mysterium. Han hade givit Aron en nyckel varmed han kunde öppna tillvarons gåtor. Men Arons plats var hos modern och den åldrande sjuka fadern i det vita huset på andra sidan havet. De behövde honom. Han skulle axla sitt ansvar och hjälpa till att sköta det stora handelskompaniet. Han ville lyfta den osynliga bördan från hennes rygg.

Om någon av dem skulle fråga efter sanningen skulle han berätta om Hadji och om det osynliga ljuset. Men till dess tänkte han bevara för sig själv som en dyrbar hemlighet vad han lärt och upplevt. Aron sörjde inte längre över att han måste lämna ön. Han väntade på det stora skeppet som han visste snart skulle ankra i bukten. Han förstod att han aldrig skulle skiljas från Hadji. Han skulle lära sig att av egen kraft färdas till honom i tanken, var han än befann sig på jorden. Hans tanke skulle frigöra sig från sin boning i kroppen och vidgas tills den blev ett med himlen. Han skulle sväva fram som en mäktig örn högt över jorden. Hur god och sann och fager var inte jorden när man kunde skåda ut över den från ovan och inte var fången på dess yta! Hur ljuv var inte vänskapen när två vänner aldrig kunde skiljas åt!

Det dröjde inte många dagar förrän skeppets vita segel blev synligt vid horisonten. Kaptenen hade hållit sitt ord, exakt ett år hade förflutit sedan Aron stigit iland på Hadjis ö. Sedan de båda vännerna omfamnat och kysst varandra, klättrade Hadji upp i den klippskreva där han suttit och sett Aron ro iland ett år tidigare. Aron var medveten om Hadjis närvaro i sitt hjärta. Han var för alltid oupplösligt förenad med sin vän, trots att denne snart skulle befinna sig långt, långt bort.