Människan är en andlig intelligens, en del av Gudomen, iklädd materia. "Då en del av mitt eget Jag blir en odödlig Ande i de levande varelsernas värld, höljer han sig i de av materia beslöjade sinnerna, av vilka förnuftet är det sjätte.

Detta är den omfattande beskrivningen på Människan, som lämnas i Bhagavad-Gita. Där framhålles att hon till sitt ursrungliga väsen är en del av Gudomen, en odödlig ande, och där talas också om hennes yttre höljen, klädnader eller kroppar. Vi kan ge vilket namn vi behagar åt den tillfälliga och föränderliga delen av människan, så vitt skild från hennes ödöliga Ande, framsprungen ur Gud själv.

Om vi önskar förstå vad en människa egentligen är, måste vi rikta våran uppmärksamhet på detta bestående liv, ty det är den verkliga människan, som i allt högre grad uppenbarar Gudomen, sitt innersta väsen, och omformar sina tillfälliga kroppar till att uttrycka sin ständigt ökande förmåga.

Det blivande trädet finns som möjlighet i ett frö, fröet läggs i jorden och suger sin näring ur denna, solljus, regn och luft giver det kraft, och så småningom börjar trädet framspira. Fröet skickar ut rottrådar, stjälk och blad, plantan blir en telning ett träd, som skjuter i höjden för varje år, tills det är lika stort som sitt ursprung dvs. det träd ur vars frö det blev till. Bladen vissnar bort men trädet står kvar. Varje år skjuter nya blad fram, det suger näring genom dem och blir kraftigare för varje år, och får ständigt andra blad istället för dem som dör och faller av.

Liknande är förhållandet med människan. Hon är ett Gudomligt frö, som den himmelske Fadern sått i materiens sköte. Ur materien, i vilken det nedlagts, hämtar människofröet sin näring. Glädjens solsken, sorgens regn och de omgivande förhållandernas luft ger det sin näring. För varje nytt år, som vi kan kalla en livsperiod, skjuter det ut sina blad, varigenom det hämtar erfarenhet, och bladen faller och dör, då deras livsarbete givit näring åt trädet. Trädet växer och blir strakt och blir alltmer lik sin Fader, ända tills dess det blir hans fullkomliga avbild och lämnar mänskligheten för att bland "Övermänniskorna" i ett vidare verksamhetsfält leva ett allt rikare, fullare och mera gudomligt liv.

Vad är då en människa? Hon är en del av Gud, ett väsen vars inneboende dolda Gudomlighet så småningom uppenbaras. Och det är detta ständigt upprepade under, som i den kristna religionen framställs som historien om Kristus, i vilken Gud blir människa. Människoanden är i ordets verkliga bemärkelse Guds son. Hinduismen talar om Purushas offer, Gud som offrar Sig för att bli Människa, för att uppenbaras i Sin världs människor. Och denna varats process, sättet för denna uppenbarelse, evolutionens hemlighet, kallas transmigration, själavandring, om vi tänker på den andliga intelligens, som besjälar form efter form, eller reinkarnation om vi tänker på de förgängliga kroppar som ersätts av nya vid varje ny livsperiods början