Existens är att jag är här och nu. Men också mina mediala kontakter är en existens för mig.

Det viktiga är att bli sedd för den jag är och bli respekterad för det annars existerar jag inte för andra. Det gäller även andra vägen naturligtvis.

Livets uppkomst, olika religoners synsätt mm kan rymmas där. Det är som sagt svårt att ge ett enkelt svar.

Även djur, natur och intressen hos en människa har för mig med existens att göra.

Att läsa livsåskådning som jag gjort på Högskolan kan vara ganska omtumlande och mycket diskussioner uppstår då.

Varför finns jag här och nu? Den frågan fick läraren vi hade i ämnet!

Det här var svårt…tycker inte ni andra det med?

#1

Jo det är svårt att sätta fingret på. Det är ju ett stort ämne och det mesta ryms inom det.

Hoppas några fler vill dela med sig av sina tankar runt detta.

Existens omfattar hela människan, och allt som rör sig i hennes huvud.

#3

Håller med, Undrar lite nyfiket om du vill dela med dig av någon tanke som du har.

Jag har massor av förvirrade tankar i mitt huvud!

Härligt att höra

"Varför finns jag här och nu?" Lånar den raden från #1 inlägg.

Åh, den frågan kan göras hur stor och svår som helst beroende på vilken inriktning vi själva lägger i frågan. I min hjärna blir det nästan ogreppbart med förståndet.

Jag måste dela ner den i små delar, för att inte tanken ska skrämma mig eller kollra bort mig.

Tror det finns lika många svar som det finns människor.

Existens är allt… Allt existerar ju… Allt som finns är en existens… Men visst snirklar man mest kring sig själv och alla tankar som surrar runt som flugor i skallen…

Undrar om det finns flugtejp eller flugsmällor för hjärnan…

#8

Hahaha, Ja det skulle behövas ibland

#8

Du menar "hjärnfångare"?

Jag skulle behöva en, för att kunna finna en prima "utbyteshjärna" den jag har nu är aningen tokig.

Ja Existens är nog det som finns här och nu, samt det som har varit och kommer vara. Livsfrågor. Något som existerar som tex. just människan. För mig kan det även vara existens från andra sidan. Uppleverser som man har att något existerar även efter döden.

Förut var existens,för mig något man gjorde..i nuet.

Idag om jag var tvungen att välja ett ord,så blev det;  NÄRVARA!

**..idag begrundar jag mer,… än jag "gör" - vilket ej ..fyller mig med rastlöshet,vilket det gjorde för ett antal år sen-utan mer med en glädje över nya insikter och nyfikenhet över ännu ej upptäckta   sanningar..härligt!! **

Existerar gör allt levande och alla som blir involverade i livets gåtor.

#11 #12 Tack!

#13

Att vara eller göra personlighet?

 För några år sedan fick jag den frågan.

Jag var naturligtvis en görare, själv påtagen fixare,, åt andra

som i tysthet grämde mig över att ingen såg eller brydde sig om mina önskningar.

Det var ju också en form av exisistens 

Men inte så himla trivsam

Jaaa Existens inrymmer ju allt som har med oss att göra…

ska jag se till Min existens är det ju framför allt det som får mig och mina närmaste att må bra…

Positivitet är drivkraften i min existens…Allt som drar ner mig…och ger negativitet…Tar jag bort…Orkar inte som jag gjorde förr tålmodigt fortsätta ge positivitet åt människor omkring mig som bara ser allt negativt och faktiskt inte vill att saker ska bli bättre!

DET är huvudsaken i min existens …

Sen kommer allt annat runtomkring då som gör att livet "flyter"

Och det inrymmer massor…och förändras konstant…

Allteftersom jag själv utvecklas …kommer det in nya tankar och värderingar…Livet och existensen …Är spännande…

Tack Wargis!

"Positivitet är drivkraften i min existens…Allt som drar ner mig…och ger negativitet…Tar jag bort…"

Just att se sitt egna ansvar i livet, och utgå från sig själv. Tror jag är en utav de viktigaste läxor som livet har lärt mig.

Det mesta i livet blir ju så mycket enklare då

*s* ja Rore så enkelt är det ju faktiskt….ansvar…

#14 Då har jag också varit en görare!

#16 Mmmm, men ibland är det svårt att "kapa bort" allt som bara är negativt och ger negativ energi…

Människor med nära släktskap exempelvis… phu, där får man sina tuffaste prövningar tror jag… Även om jag "kapat bort" en där, så finns det alltid en liten sorg inom mig att det inte gick att få det att fungera ändå…

Men ibland måste hjärnan få råda… Mitt hjärta bara vill och vill även när det inte tjänar något till…

#19

Håller med dig om att det är svårt, jätte svårt.

Jag har också kapat band med nära anhöriga och det satt lång inne och tog många år att fatta det beslutet.

Just för att mitt hjärta ville annat.

Mitt hjärta ville ha ett erkännande.

Jag satt fast i behovet av att vilja bli älskad,sedd och betydelsefull.

Men också pågrund av skam och skuld. Blods band är blods band, enligt många. .Det där är fortfarande lite tabu belagt att bryta mot dessa regler.

Man ses som en svikare.

Tillslut insåg jag att mitt sätt inte funkade.

Jag gav upp den kampen och jobbade med min sorg, för det innebär sorg. När det handlar om uppbrott.

Men genom sorgen banas det nya vägar , nya möjligheter och smärtan avtar.

Vi växer i självkännedom och kärlek till oss själva.

Det är min erfarenhet.

#20 Jo, du är så klok… Du har rätt… Det är sorg jag känner… Och den måste få ta sin tid… Jag tror inte ens jag gett mig rätten att sörja - det var ju jag som bröt… Inte genom att konkret säga det…

Först gick jag dit och försökte, för en sista gång prata… Detta gav, naturligtvis, noll…

Därefter har jag bara varit undvikande och tyst tills denna person själv insett att jag inte vill mer…

#21

Ja, så gjorde jag under flera år, men drogs in i eländet igen.

Allting har sin tid och jag tror att när stunden är mogen, så tar vi itu med smärtan i stället för att fly från den.

#22 Nej, dras in i eländet kommer jag inte att göra igen… Denna person härskar genom ordet… Genom att inte besvara och bemöta har jag insett att min tystnad är det bästa vapnet…

Om jag skulle försöka sätta ord på en total brytning skulle jag inte hinna säga en halv mening… Max 2 ord…

Sak samma när jag gick dit och försökte prata… Man hinner knappt säga 2-3 ord så blir man avbruten av en sådan svada… Den tar aldrig slut… Jag tror hon pratar på inandning också… Nä… Jag tiger!

#20 Då är jag en svikare men jag var tvungen att säga nej till slut för jag var tvungen att tänka på mig själv. Jag har brutit med några nära för blod är inte tjockare än vatten.

Skönt att höra att fler har erfarenheter som är likadana.

#23

Ja, ibland är det bäst att tiga.

Vägen till läkning går genom oss själva

De behöver inte närvara i den processen.

#24

Ja då! Det finns många som vandrar på den vägen.

Men det är lätt att tro att man är ensam om det.

#26 Jag har många kvar ändå så gubben och jag behöver inte vara ensamma. Men vi slipper dessa orosmoment i vårt liv.

Personligen kan jag inte annat än att se det som ett nederlag, även fast jag vet att det inte finns något annat jag kan göra…

Man är trots allt två om att få en relation att fungera….

#28

Visst är man två om att få en relation att fungera.

Men om jag provat alla vägar och det inte fungerar.

Om jag gjort mitt bästa. Hur kan jag då

dömma mig själva till skuld?

Vissa tankar som vi bär med oss. Behöver tittas närmare på.

Är det verkligen mina tankar?

Är det så jag känner?

Eller var kommer de ifrån?

Många tankar vi har om oss själva och andra är värderingar som är inlärda från barndomen. De följer oss upp i ålder, utan att vi reflekterat över det.

#29 Jo, du har rätt… Det är min pappas besvikelse över att "vi inte kan dra jämt" som ger mig skuldkänslor… Älskar honom så, vill inte göra honom ledsen eller besviken… Men det gör jag…

Samtidigt vet jag att han förstår att jag inte kan hålla på år ut och år in och trampa på mig själv i en destruktiv relation som bara mosar ner mig och inget ger…

Det är så lätt att rationellt förstå med hjärnan… Men med hjärtat är det svårare…

#30

Det är väl just i hjärtat som smärtan käns,,

Sen beror det kanske lite på hur vi bemöter den känslan, tänker jag.

Den är ju stark och ibland överväldigande.

Vi kan stänga in känslan och låtsas som om den inte finns,,,

Men det brukar för det mesta lirka sig ut och skapa oreda i hela kroppen faktiskt.

Det är min erfarenhet.

Vi kan ta oss en ordentlig titt på den, verkligen känna efter hur ont den gör och verkligen gråta ut den.

Helt enkelt släppa taget om den

Just det där att släppa skulden, tror jag är viktigt. Då först kommer acceptansen. Smärtan och sorgen får ett annat utrymme som är lite lättre att bära med sig.