Kapitel 1.  Utvecklingen i ockult belysning

En av de mest lysande och fruktbärande idéer som vetenskapen skänkt världen är utvecklingsteorin. Den materialistiska snedvridning som redan från början präglade det vetenskapliga tänkandet, gjorde dock att denna nya idé förblev en halvsanning och därmed berövades sin verkliga innebörd och betydelse för människans liv. Det är den ockulta vetenskapen som bidrar med andra hälften av sanningen och som gör idén till en verkligt revolutionerande faktor, som blivit till oerhörd hjälp i våra försök att förstå livet och dess olika fenomen.

Den grundläggande evolutionsteorin som vetenskapen utarbetat är mycket lätt att förstå. Den formulerades ursprungligen av Darwin som en förklaring till uppkomsten av de många olika arterna inom djurriket, men utsträcktes och tillämpades senare på andra områden, där den kastade ljus över fenomen av de mest skilda slag. Huvudtanken för förståelsen av denna teori är att de förändringar som åstadkommit en sådan artrikedom i djurriket, inte skedde slumpartat utan var resultatet av djurformernas ansträngningar att gradvis anpassa sig till den omgivning där de levde. Formerna växlar ständigt för att tillmötesgå de speciella livsvillkor som uppstår när omgivningen förändras. Större och mera fundamentala förändringar frambringar de olika släktena bland djuren, medan mindre lokala förändringar ger upphov till den stora växlingen i artbeståndet. Denna fortgående förändring av formerna, som är ett faktum i naturen, kan alltså föras tillbaka på en gradvis förändring av omgivningen. Det som denna teori framför allt gjorde var att den införde ett slags ordning bland alla de förvirrande biologiska fenomenen genom att visa att de många varierande livsformerna inte är obesläktade utan har utgått ur varandra enligt härledningsprincipen, som gör dem allt bättre anpassade till den omgivande miljön.

Av den av vetenskapsmännen utarbetade evolutionsläran framgår tydligt att förändringarna inom djurriket bara berodde på en strävan hos arterna att anpassa sig till sin omgivning. Detta var mycket naturligt, eftersom hela händelseförloppet betraktades som ett rent fysiskt fenomen och dess livssida som de materiella förändringarnas biprodukt, ett resultat av en växelverkan mellan materia och kraft. Livet som sådant kom därför oundvikligen att lämnas ur räkningen. Själva formförändringarna blev det väsentliga, och det ansågs att de uppkommit enbart till följd av modifikationer av den omgivande miljön. Denna begränsade vetenskapliga syn på evolutionen låg från början inbyggd i vetenskapens uppfattning om universums natur - en inställning som kan sammanfattas i det enda ordet materialism.

Ockultismens viktiga och livgivande bidrag till utvecklingsläran var, kan man säga, att också studera medaljens andra sida och därmed ge en helhetsbild av förloppet. Ockultismen förfogar över medel att utforska livsfenomenen på ett mera direkt och allomfattande sätt än vetenskapen är i stånd till, och kan därför ge en komplett bild av vad som sker. Den har kunnat konstatera, att livet inte är den biprodukt av materia och kraft, som påstås av naturvetenskapen, utan en självständig princip som använder materien och naturlagarna för att uttrycka sig på det fysiska planet. De olika formerna finns för att ge det besjälade livet möjlighet att uttrycka sig självt, och de förändras efter hand för att kunna tillmötesgå livets växande och varierande krav på allt lämpligare uttryck. Livet tar i sin tjänst form efter form, stimuleras genom all denna rikedom på former, utvecklas och förverkligar steg för steg sina latenta möjligheter. Formerna dör och försvinner, men livet som pulserar genom dem växer sig allt starkare.

Bakom de olika förloppen, som i ljuset av den vetenskapliga utvecklingsläran framstod som ett meningslöst panorama av oupphörliga modifikationer, skymtar vi nu en ständigt pågående utveckling av livet, som i sina successiva evolutionsfaser manifesteras i otaliga växlande former. Bakom ändlösa rader av ständigt uppdykande och försvinnande former i naturen anar vi en bestämd intelligent avsikt, som vetenskapen vägrar att godta. Den moderna vetenskapen kan liknas vid en döv person som roar sig med att studera musikinstrument av olika och alltmer sofistikerat slag: han studerar instrumenten med största omsorg men vägrar att tro att det finns något som kallas musik.

Det är inte att undra på att evolutionen, på det sätt den studeras och framställs av vetenskapen, utgör ett ganska sterilt ämnesområde - något som handlar om torra fakta, fossil framgrävda ur jorden och skelett som sammanfogats av gamla ben - och att den ger den en ensidig för att inte säga direkt felaktig bild av det förgångna. Ockultismens framställning av samma process är däremot en dynamisk idé. Ju mer vi studerar den desto intressantare blir den. Den kastar en blixtbelysning över alla de processer i naturen som äger rum inför våra ögon, och den sammansmälter till ett integrerat helt alla de livets fakta och fenomen som vi har kunskap om. Den belyser inte blott det förflutna och det närvarande utan ger oss också en glimt av framtiden, och detta inte bara när det gäller mänskligheten i dess helhet utan också oss själva som individer. Den visar framåt mot en fulländning vi alla en dag skall uppnå, och låter oss skymta pinnarna på den stege som leder dit. Det viktigaste som den ockulta synen på utvecklingen ger oss är i själva verket inte en intellektuell inblick i naturens sätt att arbeta, utan vissheten om att vi slutligen skall triumfera över alla svårigheter, ofullkomligheter och begränsningar. Vi får genom denna högre insikt möjlighet att genomföra vår självfostrande uppgift på ett rationellt sätt och att utveckla våra latenta förmågor och egenskaper med lika stor tillförsikt som vetenskapsmannen känner när han arbetar i sitt laboratorium.

Eftersom syftet med denna bok är att ge en översikt över de problem som individen möter i sitt självfostrande arbete, och eftersom detta är möjligt bara mot bakgrund av den övergripande syn på utvecklingen som ockultismen ger, lämnar vi härmed den vetenskapliga evolutionsteorin. I stället skall vi närmare gå in på den ockulta utvecklingstanken och de olika stadierna på den långa och knaggliga väg som leder till mänsklig fulländning. Vad menas då med fulländning, den fulländning som är målet för människans strävan? Låt oss först ägna några rader åt detta.

Till att börja med kan vi konstatera att det gudomliga livet manifesterar sig i universum i olika former, och att det inte finns någon gräns för dess utveckling. Det finns ingen punkt som markerar någon yttersta fulländning. Vad människans utveckling beträffar finns det dock en punkt som kan anses utgöra gränsen för hennes rike, och som uppnås när en Arhat genomgår sin femte invigning på helighetens väg och blir en Jivanmukta , eller en visdomsmästare. När den studerande har nått den punkten är han inte längre underkastad det obligatoriska reinkarnationstvånget. Han har då överskridit gränsen mellan det mänskliga och det övermänskliga och kommer att fortsätta sin utveckling på det övermänskliga planen. Den fulländning som åsyftades i föregående stycke var alltså den relativa fullkomning som uppnås av en visdomsmästare.

Vi får heller inte glömma att det är så gott som omöjligt för oss att förstå vad en sådan fulländning innebär, innan vi själva når dit, ty det högre livets realiteter kan endast förnimmas genom direkt erfarenhet. Inga ord förmår beskriva dem, och inte ens den livligaste fantasi kan ge en bild av deras sanna natur. Att försöka fatta dessa ting medan vi ännu är fångar inom intellektets snäva ramar innebär bara att vi försöker urskilja några försvinnande ljusglimtar här eller där av en dold strålglans som lyser långt bortom alla mänskliga begrepp, och som endast delvis kan speglas i våra hjärtan, när vår inre utveckling så tillåter.

Låt oss efter denna förklaring skissera de stora dragen av denna imponerande utvecklingsprocess. Ämnet är utomordentligt fascinerande, men tyvärr finns här inte utrymme nog för detaljer. Allt vi kan göra är att dra upp allmänna riktlinjer och ge en fingervisning om de viktigaste milstolparna på den väg vi alla har att vandra.

Ockultismen lär att allt liv vi ser manifesterat omkring oss har flutit fram ur en enda gudomliga yttersta essens eller princip, och att det en gång - när det har uttömt alla sina möjligheter - skall återvända till sin gudomliga källa. Alla kvaliteter och förmågor, som vi i tankarna förbinder med gudomlig fulländning, finns latent närvarande redan vid livets utflöde från sitt gudomliga ursprung, på samma sätt som ett träd redan finns dolt i fröet innan det har grott. Dessa latenta kvaliteter eller anlagsfrön utvecklas mycket långsamt. De stimuleras i sin funktion dels genom yttre impulser från utvecklingskrafterna, och dels genom den gudomliga viljans konstanta inre tryck. När livet nått sin fullkomning och medvetet återvänder till sin gudomliga källa är alla egenskaper och krafter, som kännetecknar detta speciella mänskliga stadium av fulländning, fullt manifesterade.

En annan fundamental ockult lära är att vårt solsystem, som kan liknas vid en stor utvecklingsscen, är sjufaldigt till sin natur, och att den fysiska världen, som vi kan uppfatta med våra sinnen, genomträngs av sex andra världar av successivt allt finare materia. Dessa världar kallas i den teosofiska litteraturen för plan och har alldeles bestämda benämningar. Den värld som är närmast den fysiska och till vilken vi övergår när vi sover och omedelbart efter döden, kallas astralplanet och står i samband med våra känslor och begär. Närmast högre värld, i vilken vi tillbringar större delen av tidsperioden mellan två inkarnationer, kallas mentalplanet och är relaterat till vårt tänkande. Därefter kommer buddhi-, atma-, anupadaka- och adiplanen i nämnd ordning. Dessa plan hänför sig till vårt andliga och eviga väsen och är källan till våra högsta andliga insikter och förmågor.

Inte bara människan utan allt levande, med sina otaliga former, är på sätt och vis förenade med solsystemets alla sju plan. Men för att här endast tala om människan kan vi säga, att hon har utrustats med en medvetandevehikel. (Medvetandevehikel = bärare av medvetande. Ordet vehikel används i denna bok i denna betydelse; den form som medvetandet har iklätt sig på de olika medvetandenivåerna på varje plan.) Hennes liv utgår från Sol-Logos liv på det högsta planet. Det strålar ut från detta allomfattande centrum och genomflyter människans samtliga medvetandenivåer, vilket gör att hon står i förbindelse med alla planen. En stråle av gudomligt medvetande genomtränger och gjuter liv i hela uppsättningen av vehikler som representerar monaden, eller Jivatman, på alla nivåer och stimulerar deras gradvisa tillväxt, till dess det gudomliga ursprunget är allestädes närvarande, allsmäktigt och allvetande på alla plan.

Dessa fakta återges i diagrammet på fig.1. Naturligtvis måste vi ha klart för oss att bilden, som ju endast är en tvådimensionell figur och en symbol som underlättar förståelsen av högre realiteter, inte på något sätt kan återge den transcendenta verkligheten på de högre planen. Risken med att använda figurer, symboler och analogier är alltid att vi kan pressa dem för långt och dra slutsatser som inte vilar på faktiska underlag.

Solsystemets sju plan representeras i denna figur av de sju koncentriska cirklarna, medan centrum föreställer Sol-Logos, eller Ishvara, som styr det manifesterade solsystemet under manifestationsperioden. Vad vi först och främst måste hålla i minnet när vi studerar detta diagram är att de olika planen, som här representeras av cirklar, i själva verket utgör sfärer som genomtränger varandra, varvid den finaste sfären alltid ligger inom och genomtränger alla de tätare sfärerna. Cirklarna anger inte de skilda planens storlek utan deras inbördes rumsliga relationer. Vårt medvetande, som vant sig vid rymdens tre dimensioner, kan inte föreställa sig förhållandena på de högre planen, där det måste arbeta i fler än tre dimensioner. Det är därför med yttersta svårighet vi kan bilda oss en uppfattning om de högre planens förhållanden till varandra. Den fysiska världen, till vilken vårt medvetande vanligen är knutet, är det tätaste och grövsta av dem. Det är också det yttersta och är underkastat de största begränsningarna och illusionerna. När vi tränger inåt mot centrum genom plan efter plan blir begränsningarna allt mindre och illusionernas slöja allt tunnare för att slutligen helt försvinna, när vi når Sol-Logos medvetande, som genomtränger och uppehåller allt.

En individuell själ, eller Jivatma, i manifestation representeras i denna figur av en radie genom de koncentriska cirklarna. Radien skär samtliga cirklar, vilket betyder att det gudomliga medvetandets stråle, dvs. Jivatman, passerar genom alla planen, vitaliserar den kompletta uppsättningen av vehikler och förbinder samtliga plan med varandra.

En Jivatmas alla olika kroppar kan därför sägas vara uppträdda på en medvetandestråle som förenar dem inbördes, oavsett den stora skillnaden i deras respektive arbetssätt. Med utgångspunkt från den fysiska kroppen utvecklas i takt med evolutionens gång vehikel efter vehikel. Alla får de liv och utformas till tjänliga verktyg för Jivatman på sina respektive plan.

Inriktningen på livets evolution - det liv som utgår från Logos och efter att ha utvecklat sina gudomliga slumrande möjligheter på nytt uppgår i Logos - anges i figuren av pilar som placerats i segmenten mellan de olika cirklarna. De involutionsstadier som livet genomgår innan mineralriket uppnås representeras av ett tomrum, eftersom förhållandena på dessa stadier inte närmare har undersökts: de ligger nämligen mer eller mindre bortom vår horisont. Vi måste dock hålla i minnet att innan livsgnistan når mineralstadiet (av många ansett som det lägsta av alla) har den redan passerat åtminstone tre tydliga och omstridda stadier, som faktiskt är involutions- och inte evolutionsstadier, och under vilka livet sjunker allt djupare ner i materien, innan kurvan vänder uppåt och evolutionsfasen påbörjas. Mineralstadiet är alltså den lägsta punkten i den cirkel som representerar involutions- och evolutionscykeln.

Livet träder fram vid vår mentala horisont först inom mineralriket - nollinjen i figuren - som därför markerar gränsen mellan det kända och okända. Livet i mineralriket har, åtminstone vad gäller dess framträdande på det fysiska planet, studerats mycket omsorgsfullt av moderna vetenskapsmän och de lagar som styr det redovisas i den kemiska, fysiska, geologiska och astronomiska vetenskapliga litteraturen. Men till och med i fråga om mineralriket, som vetenskapen ägnat ett så ingående studium, har ockultismen i vissa avseende mycket större kunskap. Denna fråga kommer dock inte att närmare belysas här.

Nästa evolutionsfas försiggår inom växtriket, där reaktionen på yttre stimuli är något bättre definierad än i mineralriket och förmågan till sinnesintryck större. Sinnesintrycken är dock ännu mycket obestämda, eftersom astralkroppen - bäraren av sinnesintrycken - ännu inte är organiserad utan snarast kan liknas vid en odefinierad anhopning av astral materia. Vi kan därför inte direkt påstå att örter och träd erfar lust- eller olustkänslor, men deras reaktioner på yttre påverkan kan ibland tyda på detta. Vi måste komma ihåg att utvecklingsgraden inom växtriket uppvisar stora variationer, och att det inte är omöjligt att de högre arterna inom växtriket har större förmåga att uppfatta sinnesintryck är de lägsta arterna inom djurriket. Dessa två naturriken är inte skarpt åtskilda utan överlappningar förekommer ofta, och det är ibland svårt att avgöra till vilket rike en företeelse i detta gränsland skall räknas. Växtriket, där livet manifesteras på det fysiska planet i form av fysiska organismer, har varit föremål för mycken forskning, och de lagar och rön som fastställts utgör tillsammans den botaniska vetenskapen.

Inom växtriket är livet säkerligen mycket mera utvecklat än inom mineralriket, men det faktum att organismerna är rotade på en och samma plats under hela livet begränsar möjligheterna till stimulans från omgivningen. Begränsningen försvinner helt i nästa stadium, djurriket, och djurens rörelseförmåga öppnar dörren till nya och olikartade erfarenheter. Härigenom påskyndas utan tvivel i hög grad livsformernas utveckling, och detta är kanske skälet till att vi hos de högre djuren finner inte bara förmåga till verkliga sinnesförnimmelser utan också ansatser till mental aktivitet

Det bör påpekas att djurens astralkroppar och nervsystem är väl utbyggda och att deras förmåga att känna välbehag och smärta därför är ganska stor. Även om djuret saknar förmåga att uttrycka sina känslor, är varje skada som tillfogas dess fysiska kropp mycket smärtsam. Den som plågar ett djur eller medverkar till att plåga det - det kan vara på jakt efter föda eller på annat sätt - bör lägga detta på minnet. Det lidande vi förorsakar andra slår förr eller senare tillbaka på oss själva, och den allmänna karmalagen träder inte ur funktion, därför att den skyldige är okunnig eller söker finna rimliga ursäkter för sina ogärningar. Om människor bara hade klart för sig vilka oerhörda lidanden de drar över sig själva genom att behandla djur känslolöst eller grymt, skulle de kanske inte så lätt avfärda denna obehagliga fråga med en axelryckning och fortsätta med sitt ansvarslösa beteende.

Den ockulta vetenskapen har på ett värdefullt sätt bidragit till att lösa utvecklingsproblemet inom mineral-, växt- och djurrikena genom att belysa de verksamma och styrande mekanismerna. Genom studier utförda på de högre planen har klärvoajanta forskare funnit att utvecklingsmekanismerna på de lägre stadierna skiljer sig från människans på en avgörande punkt, eftersom varje enskild fysisk organism inte i likhet med människan har en separat själ. I stället har en grupp fysiska organismer av samma art en gemensam "gruppsjäl". Gruppsjälen blir då upplagringsplatsen för alla de enskilda organismernas samlade erfarenhet, samtidigt som den är källan till informativa och livgivande impulser inom hela gruppen. Att utvecklingen här sker kollektivt är ett intressant faktum som kastar nytt ljus över många problem rörande växternas och djurens liv. Det visar också på ett tydligt sätt hur naturen tillgriper de mest sinnrika metoder för att uppnå sina syften. Denna fråga faller dock utom ramen för det aktuella ämnet, och vi skall därför inte gå in på detaljer utan övergår i stället till människostadiet, som är vårt huvudsakliga tema.

Det kan visserligen förefalla som om människostadiet bara utgjorde en naturlig fortsättning på alla de föregående stadierna, och i vissa avseenden är detta också fallet. Men när livet inträder i denna fas försiggår en genomgripande förändring, en förändring som drar en skarp gräns mellan människan och djuret. Denna avgörande process består, kort sagt, i att människan under människoblivandets fas utbildar kausalkroppen, dvs. den individuella andliga själens lägsta vehikel, i vilken Logos liv nedstiger direkt och börjar arbeta på ett nytt, mera dynamiskt sätt. Införandet av detta nya gudomliga element i människans konstitution härrör från första Logos, som inte ingår i växternas och djurens uppbyggnad. I och med detta steg har människan begåvats med den speciella egenskap eller princip, som inom psykologin kallas självmedvetande och som är en förutsättning för den snabba och obegränsade utveckling av det gudomliga livet som äger rum på det mänskliga och övermänskliga stadiet. Livet har nu utvecklats till en individuell enhet av gudomligt medvetande, ett medvetande som kan fortsätta att expandera i oändlighet.

Människostadiets tidigare skeden tillbringas i vilt, halvciviliserat och civiliserat tillstånd. Erfarenheter samlas under de mest olika förhållanden och människans astrala och mentala kroppar utvecklas sakta, medan hon reinkarnerar under olika villkor som hon själv skapat genom sina tankar, begär och handlingar. Hennes astralkropp utvecklas genom förnimmelser och känslor, hennes lägre mentalkropp genom tänkande i konkreta bilder och hennes högre mentalkropp som arbetar genom kausalkroppen, genom tänkande över högre ting och abstrakta frågor. Den stora majoriteten av civiliserade människor i världen har nu nått den fas i sin utveckling då astralkroppen är ganska väl utbildad och den lägre mentalkroppen i viss grad utvecklad. Endast hos vetenskapsmän, filosofer och andra större tänkare kan kausalkroppen anses fungera tillfredsställande i ordets egentliga bemärkelse.

När individen har genomgått alla slags erfarenheter i liv efter liv och så småningom börjat tänka över högre ting och leva ett etiskt och osjälviskt liv, börjar också närmast högre vehikel, nämligen buddhi, att sakta uppodlas. När ljuset som utstrålar från detta högre plan återspeglas i det lägre sinnet sker det i form av urskillningsförmåga, eller på sanskrit viveka. Individen börjar upptäcka andliga sanningar och intuitivt bli medveten om deras existens, även om den inte kan bevisas. Buddhi, eller som den västerländska psykologin säger, intuitionen är den princip som hjälper oss at upptäcka de eviga sanningarna. Intuitionens utveckling är en förutsättning för framsteg på det andliga området. Intellektet ensamt är oanvändbart inom områden som ligger utanför dess verkningskrets.

När buddhi-vehikeln har utvecklats tillräckligt och definitivt börjat påverka sinnet väcker den en gudomlig, intuitiv längtan till liv, som förebådar uppvaknandet av människans andliga natur. Hon börjar då ställa sig frågor om livet och tillvarons natur och fundera över de yttersta frågorna, frågor som aldrig besvärar den andligt sovande. Hon börjar söka sig en väg ut ur denna värld av illusioner och lidande, erfar en vilja till högre andligt liv och blir medveten om en inre släktskap med sina medmänniskor, som en vanlig människa knappast förstår.

Om denna inre längtan uppmärksammas och styrs i rätt riktning kommer individen förr eller senare att beträda den väg som leder till mänsklig fulländning, når slutligen sitt mål och lämnar därmed det mänskliga planet. Om denna inre drift inte uppmärksammas, om den kvävs av det lägre sinnet eller motverkas av jordiska begär, måste människan gå igenom många liv, slitna mellan rivaliserande lockelser - det lägre livets attraktioner som drar oss nedåt och längtan till ett högre liv som drar oss uppåt. Men efter de upprepade läxor vi lärt i livets skola med dess lidanden, missräkningar och besvikelser, blir förr eller senare den gudomliga rösten inom oss alltför stark att motstå. Vi vänder ryggen åt det världsliga livet, siktar mot det gudomliga och börjar vår vandring uppåt, steg för steg, mot bergets topp.

På de föregående sidorna har en kort översikt givits över den långa utvecklingsväg vi alla har att vandra, från det vi utgår som en gnista ur Sol-Logos, och har hunnit fram till den punkt då längtan mot det eviga föds i våra hjärtan och påminner oss om vårt sanna hem och möjligheterna att återvända dit. Låt oss nu i tankarna kasta en blick på den väg som återstår att gå och på de stadier som då måste passeras.

Vad bör vi då göra när vi grips av längtan efter ett högre liv? Det första är naturligtvis att så grundligt som möjligt tänka igenom livets fundamentala problem, tills de framträder i klar relief för vår inre blick och vi inte längre hyser minsta tvivel om att den enda möjligheten att lösa den på ett tillfredsställande sätt och en gång för alla är att börja på den väg som leder till mänsklig fullkomning och upplysning. Det är alldeles nödvändigt att vi med djup eftertanke allvarligt undersöker våra sinnen, ty vi får inte ha för bråttom när vi fattar beslut i denna viktiga fråga. Tillfälliga impulser brukar ofta vara av övergående natur och utgör inte sällan reaktioner på aktuella besvikelser och motgångar. De försvinner så småningom när världens lockelser åter fångar våra sinnen i sin glittrande slöja, och vi sjunker tillbaka i vårt vanliga tillstånd, där högre strävanden snart är glömda. Längtan efter det gudomliga måste vara så stark att den kan bära oss mot målet under inkarnation efter inkarnation. Den måste vara bestående och okuvlig, resultatet av en själens mognad som vi till slut har uppnått efter att ha genomgått alla slag av erfarenheter och lärt oss de läxor dessa har varit avsedda att ge.

Antag att vår längtan är av rätta sorten. Vårt första steg blir då att omsorgsfullt överväga de åtgärder som krävs för att förverkliga våra avsikter. Det finns i denna värld många vägar och många lärare att välja på, men vi måste finna just den väg och just den lärare som kan lotsa oss säkert mot målet. Några av de vägar som ligger framför oss är återvändsgränder, och några av de lärare som erbjuder oss sina tjänster kan bäst beskrivas med orden 'en blind som leder en blind'. Ett riktigt val av såväl väg som lärare besparar oss därför mycket tid och bekymmer. Men den som tänkt tillräckligt djupt över livets frågor och förstått något av den stora utvecklingsplanen, bör inte ha några svårigheter i sitt val. Den enda väg han kan välja är den som i forna tider vandrades av stora lärare och rishis (skådare, ö.a.) och som ledde till mänsklig fullkomning - denna må ha kallats nirvana, upplysning, jivanmukti eller något annat. Och den enda lärare han behöver är det egna högre Självet som bor i hjärtat och som fört honom fram till hans nuvarande tillstånd. Den läraren är pålitlig nog som vägvisare och kan osvikligt leda honom ända fram till målet, som är upplysning.

Denna kortfattade översikt över människans utvecklingsgång har inte haft utrymme för detaljer rörande de kvalifikationer som fordras av den som ämnar beträda "vägen", som leder till slutlig upplysning och befrielse från människolivets illusioner och elände. Den ockulta litteraturen omfattar många skrifter som ger mycket detaljerad och nyttig information i dessa frågor, och för övrigt finner man viktiga antydningar insprängda överallt i hela litteraturen. Många av de viktigaste frågorna i samband med vår andliga utveckling kommer att behandlas på lämpliga ställen i de efterföljande kapitlen i denna bok.

Är det möjligt att bilda sig en uppfattning om det extatiska tillståndet hos en jivanmukta, eller en som nått befrielsen, den livets fullkomning som uppnås när gränslinjen mellan människostadiet och de stadier som ligger bortom det mänskliga har överskridits? Knappast. I bästa fall på ett ytterst diffust sätt. Men de ofattbara framsteg som det innebär att nå den gränsen kan i någon mån anas om man betänker, att alla en jivanmuktas fem lägsta medvetandeplan - det fysiska, astrala, mentala, buddhiska och atmiska - är fullt utvecklade och vitaliserade, och att han vid fullt medvetande kan arbeta genom vilket av dem han önskar på samma sätt som en vanlig person arbetar han genom sin fysiska kropp. Från atmaplanet behöver jivanmuktan bara fokusera sin uppmärksamhet på något av de underordnade planen för att genast komma i kontakt med det. Han har då allt det vetande han önskar på detta plan till sitt förfogande - må vara att ordet "vetande" kanske inte är det riktiga när det gäller att beskriva medvetandets funktion i de högre andliga rikena. Dessutom är hans medvetande i normala fall centrerat på det atmiska planet. När han måste arbeta på något av de lägre planen inriktar han sin uppmärksamhet delvis och tillfälligt på detta plan. Alla solsystemets fem lägre plan, där mänskligheten är verksam, omfattas nämligen av hans medvetande och utgör hans arbetsfält vid förverkligandet av den gudomliga planen.

Vi får inte glömma att utvecklingen och organisationen av de lägre vehiklerna - på det fysiska, astrala och lägre mentala planet - har tagit millioner år. När en människa nalkas slutet av sin mänskliga utveckling och har nått gudomlighetens tröskel påskyndas hennes utveckling på det andliga planen oerhört, och det blir möjligt för henne att under några få liv överbrygga den klyfta som skiljer en fulländad människa från andra sidan.

De ytterligare utvecklingsfaser som kan ligga bortom människostadiet känner vi inte, vi har bara namn på dem. Efter gäckade ansträngningar vänder det mänskliga intellektet tillbaka från sina försök att tränga vidare in i dessa mysterier, och allt vi kan göra är att stanna i vördnadsfull bävan och förundra oss inför dessa upphöjda existenstillstånd. Det är nog för oss att veta att de existerar, och att det finns högre varelser som från sina ofattbara höjder låter sina välsignelser regna ner över oss som ännu lever i illusionernas, lidandets och dödens dalar.

Forts i kap 2

Till förordet