Så sant som det är sagt,,,,,,,,,,,,,, Men nyttigt och lärorikt

Mmm, ett hårt arbete är det…

Nja, jag kan nog tänka mig en hel del som är värre faktiskt. Men inte är det alltid så roligt, dock lärorikt.

Håller inte med alls… Jag kan göra en låååång lista över mina fel och brister… Vari skulle problemet ligga?

# 4 Håller med, det är nog en fördel i livet om man kan se sina egna fel utan att finna det outhärdligt. Det är ju kanon om man lär sig något på resans gång

# 4 Att erkänna att du har dom!!

det var väl det som var det svåra?? kanske inte för dig, men för många andra är det det…

# 6 Nej, det står att ingenting är mer outhärdligt, för mig är det lite värre än att något är svårt…

Oj, det hände något med texten, den skull inte vara så  stor…

# 7 Jag förstår vad du menar…men det är inte alla som kan se sina fel utan att det bli outhärdligt…

# 8 Säkert sant, men man svarar ju utifrån vad man själv tycker och tänker och för min del kan det visst vara svårt ibland men aldrig outhärdligt. Känns snarare väldigt viktigt att kunna se sina fel och därmed också kunna göra någonting åt dem.

Skulle vilja inflika att det är stor skillnad på att se sina fel och att känna sina fel.

Det ligger väldigt långt ifrån varandra emellanåt.

Tycker att de flesta av oss försvarar våra fel mer än att erkänna dom…Kanske…

# 11 Jag tycker nog tvärtom att fler och fler verkar bli medvetna om sina fel och brister…Sen är det ju kanske inte alla fel som är så lätta att se, men då får ju folk gärna påpeka dem så man får en aning om vad som fattas en själv

Kanske ligger inte felen helt i andras bedömning av en själv.

Kanske ligger felen i att vi värderar oss själva utefter normer som styrs/styrts av andra?

Vilka är egentligen våra egna värderingar och tankar? De som  inte är inlärda.

Vågar vi stå för det vi inerst inne känner, eller fogar vi oss i ledet?

Varför fylls vi av ilska/intolerans gentemot vissa person som stör vår inre frid?

Är det verkligen deras fel att vi reagera eller är det så, att den människan speglar någonting inom oss som vi inte vill ta till oss och kännas vid?

Lite funderingarsom ploppade upp. Under tiden jag läst inläggen

Nu börjar det lossna med funderingarna

I min värld så käns det väldigt sant idag.

Men för en tid sedan så,,, ville inte ta det till mig. Detta kändes oerhört smärtsamt och skrämmande.

Men samtidigt enormt befriande. Efteråt,,,,,,,,,

Helt enkelt är det ju inte heller alla gånger. Men för mig har det blivit ett riktmärke.

Ja många gånger vill vi se fel som andra gör har jag märkt. Men ingen är fel fri. Om man ska kunna säga till en annan att du gör fel ska man själv ochså kunna ta emot det när någon annan säger till en. Sedan kan man lära sig om sina sk. fel.

Att kunna kännas vid och ta in vissa fel är tufft…

Medan andra fel är lättare att acceptera.

Det svåra börjar väl egentligen när man förstått sina fel och brister…

När man står där med den krassa sanningen om sig själv…

Det är väl då det svåra arbetet börjar…

Att arbeta med sig själv är svårt,

förändra tankemönster… en lång process.

#17

Att arbeta med sig själv,, är ett livslångt projekt. Det blir som aldrig klart.

Men det är ju det som är utmaningen & utvecklingen här i livet.

Sen beror det väl i och för sig på vad det är vi söker. …

Men alla söker vi väl något?

Tror att vi alla strävar mot samma mål. Men vi befinner oss i olika faser i denna utveckling.

Men visst är det ljuvligt när man ser och att det går att förändra…

#19

Ja  Absolut!

Undrar om det inte är detta som menas när folk sagt att de blivit pånytt födda.

För att överge sina gamla tankar, mönster och värderingar är som att ta avsked utav en del utav sig själv. Det är smärtsamt,, innan steget väl tagits.

När det är gjort så infinner sig en känsla av befrielse,,,

Eller ja.

Det är min upplevelse i alla fall.

#17 Visst, men jag ser ingen prestigeförlust i det och därför inte heller varför det skulle vara så outhärdligt…

Förr tog jag sådant vrålpersonligt, men sen som över en dag..(det är sant)

..så tar jag knappt alls nåt åt mig- och jag kan inte säga varför, jag är bara tillfreds..helskumt!!

Folk säger att jag fått " en blödning"..tror mindre på det,..det är nog åldern,hi,hi!

Förlusten av sinnets skyddande skynke…

eller hur jag nu ska uttrycka mig… när år av själv  förnekelse uppenbaras, är inte lätt alltid.

ta in, acceptera, bearbeta och ändra tankemönster.

nej ingen prestige förlust… men en känsla av vanmakt för att medvetandet kommer sent.

Förlorad tid, år

En lättnad att stå där… med sinnet naket och kunnna se…

Detta är jag.

Hej

Jag förstår inte riktigt… hur menar ni när ni säger att det svåra arbetet börjar när man erkännt sina fel?

Jag håller med om att det är som att gå genom ett helvete när man blir tvungen att inse att: "Jag hade fel. Det var inte någon annan. Det var jag. Hela vägen…"

Men när det är gjord… då kommer ju förlåtelsen automatiskt. Och när man väl förlåtit finns felet/felen inte längre. Dom är borta! Finns inte. Varken hos mig eller hos någon annan. Det är i alla fall min erfarenhet.

Detta betyder inte att jag inte skulle hamna i bråk med min dotter

/Pirjo

#25

Förmodligen så kan det kanske beropå att vi alla har lite olika bakgrund och olika ryggsäckar som vi burit med oss.

Kanske beror det på hur mycket vi håller fast vid våra egon osv.

Egot har utmärkta egenskaper när det gäller överlevnads strategier. Men det är även en stor bov, som kan separera människan ifrån sig själv, sitt egna varande, sin inersta kärna.

Det är väl där jag tycker att det svåra till stor del har legat.

Just att släppa egot.

Att sen inse att Det som jag har hållit fast vid i många år,, är fel.

Det har varit en smygande känsla genom större delen av mitt liv, som har kommit och gått. Att inte veta eller förstå varför eller Hur jag skulle göra för att frigöra mig från känslan av att vara Fel.

Det är i detta den största smärtan och rädslan har legat till grund för mig.

Vilsen i mig själv,,

En förljugen och manipulerad tillvaro.

Innan insikten och kapitulationen inför det som varit. Kom till min undsättning och Egot ersattes av Tillit. Det var absolut smärtsamt…

Men samtidigt oerhört befriande.

När Tilliten blev min vän  kunde jag försonas med mitt förflutna och förlåtelsen kom automatiskt. Men resan dit tog väldigt många år.

Rore

Som bipolär har jag, i nästan 20 år, i terapi fått processa mig själv och mitt varande… Framförallt att se vad av alla dåliga sidor jag har som är sjukdomen och vad som är jag.

Att bete sig hur som helst och bara skylla på att jag är sjuk är inte hållbart i längden. Men runt 20 lät jag sjukdomen vara boven i alla mina dramor…

Nu är jag nog snarare pinsamt medveten om precis alla mina personliga svagheter och jag har för länge sedan slutat att skylla allt på min sjukdom.

Det förflutna skäms jag inte över, känner ingen sorg heller… Det var en process jag skulle igenom bara. Och när det väl var gjort släppte jag taget och vandrade in i den "friska" världen där man får stå för sina tankar ord och gärningar - och det känns bra!

Ahaaa! Okej. Tack så jätte mycket! Nu förstår jag.

Kram, pirjo

Alla kan göra fel. Ingen människa är perfekt. Tror de flesta lär sig med tiden och blir klogare med åren. Vissa saker måste man göra för att sedan kunna traska vidare.

Det är ett väldigt brett begrepp som kan innefatta så oerhört mycket. Jag har det senaste året börjat inse vissa saker jag gjort genom livet som verkligen varit fel, men jag har helt enkelt inte kunnat se det tidigare. Inte alltid så roligt att inse, men samtidigt skönt för då kan man helt plötsligt göra någonting åt det hela.

Sen kan jag ju göra fel i andras ögon och sen i mina egna osv. Olika ting som vi alla säkert värderar olika.

#30 Precis - vem är domaren över vad som är rätt eller fel för just dig/mig?

#31 Ofta är vi människor så otroligt duktiga på att döma, både oss själva samt andra. Något jag är tacksam att jag öppnat ögonen för och försöker att själv inte göra så lätt. Vad som är fel för mig är kanske rätt för dig och tvärtom, så vi behöver ha ett öppet sinne gentemot varandra

Ja vi alla är ju olika. Man ska nog acceptera varandras åsikter men samtidigt stå för sina egna…Ändå ska man kunna komma överens ja inte enkelt det där att lösa.

Fel? "Jag fattig syndig människa i synd född. . . " och "har förbrutit mig mot " gud? " ( minns inte hela meningen) i alla mina livsdagar" - är det inte denna påtvugna syndabekännelse som spökar i alltför många av oss, så att vi ser oss som felande och ofullkomliga?

Visst gör vi misstag, försöker komma undan ansvar ibland och en massa annat- men mest tror jag att vi kämpar för att göra vårt bästa. Jag börjar mer o mer tycka att mänskligheten är förtalad!

#34 Jo, jag tror att varje mänska är den bästa Han/hon för närvarande kan/orkar/förmår vara…

visst, evre! Och att tala om för oss att vi inte duger tror i vart fall inte jag gör oss till bättre människor.

#36 Inte jag heller…

Det tror inte jag heller att vi blir bättre människor av….

Vi duger och mer än det!