Jean-Paul Sartre (1905-1980)

I centrum av hans filosofi var en allomfattande begreppet frihet och en kompromisslös känsla av personligt ansvar.

I den tryckande villkoren för den nazistiska ockupationen och under de kämpande åren efter kriget, insisterade Sartre att alla är ansvariga för vad han eller hon gör och för vad han eller hon blir eller "gör om sig själv," oavsett förutsättningar, även i krig och inför döden.

Sartre senare insisterade på att han aldrig upphört att tro att "i slutändan är alltid ansvarig för vad som är gjort av en" (New Left Review, 1971) endast en mindre ändring av sitt tidigare Brasher slogan, gör "människan själv."

För att vara säker på, som student av Hegel och Marx, och som en som drabbats av fysisk svaghet och tragedier i krig Sartre måste vara väl medveten om de många begränsningar och hinder för människans frihet.

Men som kartesiska, avvek han aldrig från Descartes klassiska porträtt av människans medvetande som fria och kraftigt skiljer sig från det fysiska universum är bebodda.

Man är aldrig fri från sin "situation" Sartre säger oss, men man är alltid fri att "förneka" den situationen och att försöka ändra det.

I sina tidiga verk, följer Sartre Edmund Husserls fenomenologi, men han skiljer mellan medvetande och jaget…..

… Det är ett pågående projekt i världen, och Sartres existentialism är mycket bunden till frågan om hur vi skapar det själv och hur vi försöker undandra sig detta ansvar.

Denna preliminära försvar för frihet och separation av jaget och medvetandet utgöra ramen för Sartres stora filosofiska avhandling, Varat och intet.

Sartre definierar sin existentialistiska ontologi av frihet när det gäller motståndet från att "vara-i-sig" och "vara-för-sig" som i oss som individer manifesteras i spänningen mellan det faktum att vi alltid befinner oss i en viss situation definieras av en mängd fakta som vi inte kan ha valt-vår "Fakticitet" och vår förmåga att överskrida det Fakticitet, tänka och välja-vår transcendens.

Vi får finna oss konfrontera vissa fakta-ohälsa, ett krig, stigande ålder, eller att vara jude i en antisemitisk samhälle, men det är alltid upp till oss vad vi ska göra av dessa och hur man ska bemöta dem.

Vi får besätta en distinkt social roll som en polis eller en kypare, men vi är alltid något mer, vi alltid överskrida sådana positioner.

När vi försöker låtsas att vi är identiska med våra roller eller fången i våra situationer är vi emellertid i "ond tro."

Det är ond tro för att se oss själva som något fast och fast, definieras av ett arbete eller av "den mänskliga naturen." Det är också ond tro att ignorera det alltid begränsande fakta och omständigheter inom vilka alla val måste göra

Vi försöker alltid att definiera oss själva, men vi är alltid en "öppen fråga", en själv ännu inte gjorts. Sålunda berättar Sartre oss, har vi en frustrerad önskan att "vara Gud", att vara både i-sig och för-sig, definierade och gratis.

Sartre definierar också tredjedel ontologiska kategori, som han kallar "vara-för-andra." Vår kunskap om andra är inte slutsatsen, exempelvis genom att vissa argument analogt från beteendet hos andra.

Vår erfarenhet av andra människor är framför allt erfarenhet av att ha tittat på, inte åskådare eller nyfikenhet. Något fångar oss på bar gärning, "och vi definierar oss själva i deras uppdrag, att identifiera oss med hur vi verkar" för andra.

Vi "diffuserar" varandra i de domar vi gör, och dessa domar blir en oundviklig ingrediens i vår känsla för oss själva

Källa; http//science.jrank.org/pages/9284/Existensialism