Alla de solar vi kan skönja på midnattshimlen, alla mänskliga varelser, alla dhyani-chohaner vars närvaro vi instinktivt förnimmer, är inte bara evolverande och framåtskridande väsen. De är också väsen - särskilt då stjärnorna och gudarna - som stannat upp på sin väg eller färdas långsammare för att hjälpa de väldiga härskaror av mindre utvecklade varelser som drar fram bakom dem. Vart och ett av dem gör detta av oändlig kärlek och gudomlig visdom, i enlighet med sina egna karmiska krafter och i den utsträckning som är tillåten. Därför är en stjärna, som exempelvis vår egen sol, inte bara en gud som evolverar sina gudomliga, andliga, intellektuella, psykiska och astrala väsenskomponenter. Den böjer sig också ner mot oss från sin celesta tron och framträder i våra egna materiella regioner, hjälper oss, ger oss ljus, manar oss framåt.

 (G de Purucker, De fyra heliga årstiderna, s 36-37)