Jag vet både något om mina tidigare liv och den tibetanska tradition som jag tror det handlat om i filmen du såg. Det senare är jag ytterst tveksam till, alltså den tibetanska buddhismen. Enligt den traditionen återföds vissa sk.mästare och anses vara visare än andra. Detta är unikt för de tibetanska traditionerna, och existerar inte inom andra buddhistiska skolor. Som jag förstått det hela handlar det mest om makt inom en manlig hierarki, där kvinnor utesluts men utnyttas, bla i vissa sexuella riter, ofta hemliga.

många ggr kan det vara så ja.

Men rent teoretiskt om det är så att en läromästare är någon lärjunge till någon av dom stora mästarna så är det ju näst intill 100% troligt att han återföds till en ny läromästare någonstans.

Men som sagt många är dessa självutnämnda gurus som lever i lyx och överflöd (med Rolls Royce och Rolexklockor, som en "större indisk guru gjorde och av många betraktad som en av dom stora upplysta…) i stort sett livet ut

Denna pojke levde lika primitivt och enkelt som han gjorde i det tidigare livet. Han levde i naturen så att säga. Och som du skrev Tride så handlade det om tibetanska traditionen.

då vi alla reinkarnerar så borde ju inte det vara någon jätteöverrasking att högre läromästare gör det, eller?

Nej, det är väl som med alla andra…..det är bra att de kommer åter för att fortsätta sin lära om den är bra för lärjungarna och människor i allmänhet

nu är det ju lärjungar som reinkarnerar, en mästare eller en fullkomlig behöver ju inte in i detta kretslopp igen…

Eftersom jag levt bland tibetaner känner jag ganska väl deras traditioner och ritualer. Jag har inte sett filmen, men tycker nog att det luktar religös propaganda. Jag har inte något större förtroende för de tibetanska traditionerna. De flesta lever nog i naturen och tämligen enkelt, eftersom tillvaron där är hårdare än de flesta här i väst kan föreställa sig.

Man kan därför vara lugn för att ingen av dom sk. gurus är fullkomliga, dom har ju trots allt fötts och växt upp precis som alla vi andra. Alltså inom reinkarnationscykelns ramar och karmans regler… Om än dock något längre kommna än vi (kanske)

Påstår dom något annat så är det ren bluff och humbug.. (dristar jag mig till att säga)  

#6 Då var han väl ingen fullkomlig läromästare då, jag har faktiskt ingen aning och kan bara gissa!

#7 Filmen var nog ingen religiös propaganda för det var så enkelt men vad vet jag….. Jag kände inte att de skulle pådyvla en något utan att de bara ville berätta!

självklart är han inte det, men det var ju inte ens Jesus, han föddes ju som ett barn och fick växa upp…

liksom hans 12 apostlar med Petrus och Paulus i spetsen…

Men dom låg/ligger mycket längre fram i utvecklingen än vad vi gör…

Jag har levt i den enkelheten, bla i ett tibetanskt nunnekloster i Himalaya. Ganska tufft.Varför skulle inte just skildringen av det enkla också kunna vara relgiös propaganda?

# 11  Precis vad det kan vara….

#11 Inte vet jag och det var inte därför jag skrev inlägget utan jag är så intresserad av just reinkarnation. Jag skrev..vad vet jag? Och jag bryr mig inte heller  om det är det för det påverkar inte mig i alla fall som sagt ……………………………………………..

Nunnor i arbete vid templet.

Visst, Jeremina. Tibetaner har verkligen inte monopol på reinkarnation eller att minnas tidigare liv. Det är bara det att somliga av dem tror att de har det, och det kan påverka många människor negativt, eftersom de följer "mästarna" och inte sina egna insikter. Jag har tyvärr sett en helt del i den vägen. Folk som blivit ganska trasiga av att följa "mästaren." Men kunnat frigöra sig, också.

sedan är det en kult som ivrigt byggs på utav lite flum här i väst. Här tror vi ju att bara det kommer ifrån mystiska ösen så är det bra och riktigt.

Så länge det varar. Förr eller senare spricker också den  illusionen.

Jag gillar inte allt flum som förekommer från vissa gurus och de som tror att de kan och vet allt men när det visas på tv kan det vara svårt att urskilja hur det är med den saken.

Då är det bra att få information av sådana som Tride som vet vad det handlar om och hur det är…för som jag skrev så vet jag inget om Tibet eller Buddism heller för den delen.

Jag kan dock lära mig och för det är jag öppen

Jag såg den dokumentären,

och måste säga att visst förkönas det, den stackars lilla pojken fick stå i ett tempel och dela ut vita halsdukar och klappa på allas huvuden…

Den dyrkan man utför är för mig inte hälsosam, som Tride säger, man överlåter sina insikter till mästarna…

#19 Okej…..

Ja, dessa små pojkar tas från sina mödrar, något som skapar trauman för framtiden, placeras i kloster och dyrkas som mästare redan som barn, placeras på en tron, och blir dyrkade och lär sig att dela ut välsignelser genom att klappa folk på huvuet. Ofta några hundra åt gången.

Bra att du är öppen, Jeremina. Med den erfarenhet jag har från Indien, blir jag ibland förskräckt över den bild som sprids av den tibetanska kulturen som den visaste och fredligaste på vår jord.

Jag har träffat Dalai Lama vid flera tillfällen. Han bor i ett strot palats högt uppe på berget ovanför Dharamsala. Nere i samhället sitter tibetaner på gatan och säljer koftor och smycken och "heliga förmål" till turister. Jag såg då aldrig något exempel på att DL försökte hjälpa sina landsmän i exilen att få en drägligare tillvaro.

Jag hjälpte en familj genom att finansiera en restaurang till dem. När jag kom hade de en resturang på en mörk bakgata där solen inte nådde fram. Där jobbade de hårt. I den nya resurangen jobbade de fortfarande hårt, men de hade åtminstone riktigt dagljus.

Nu sprids den tibetanska kulturen i hela västvärlden. Ståtliga tempel byggs i såväl Europa som Amerika, ofta finansierade av välbärgade västerlänningar.

Inga andra flyktingar glider fram på en sån räkmacka som vissa tibetaner. Jag hoppas att de blir genomskådade och att människor finner gudagnistan i sitt eget inre.

Det låter hemskt och dessa individer måste vara sådana Gurus som min mentor och lärare inom det mediala brukar tala om.

Men det måste väl finnas de som inte är så inom den tibetanska "världen"? Som de som har hand om och föder upp tigrar? Är de inte heller enkla fattiga människor? vet du något om det Tride?

Intressant att få ta del av din kunskap om detta…tack!

Jag har för mig att de som föder upp tigrar är burmesiska buddhister, och de har en helt annan tradition. Inga "återfödda mästare" (tulkus, på tibetanska) där. Mer fillosofisk tradition.

# 21 Jag vill också gärna höra mer om det du upplevt Tride, är ju jättespännande…

Kan du inte skriva ett inlägg om bara det?

#22 Jeremina, ta inte illa upp, men det är svårt att diskutera om hur en reinkarnation i detta läge fungerar, om man inte har fullt klart för sig, om han verkligen är reinkarnerad?

Bättre då att starta ett eget inlägg om det,

#23 Det kanske det är!!

#24 Jag tar inte illa upp men det var jag som skrev detta inlägg och jag skrev om återfödelse här. Jag ville bara skriva om just reinakarnation och det blev här två saker då jag hade en frågeställning om denna "kultur" elelr "lära" så vi kanske ska sära på dem då??

Vad tycker du att jag ska starta ett nytt inlägg om? Reinkarnation eller olika "läror"??

Jag håller faktiskt på med ett större arbete om mina erfarenheter och tankar kring det hela. Jag vill ju bla påpeka att för egen del var det fantastiska upplevlser och "je ne regret rien. . ." och jag är tacksam för vad jag fått vara med om.

Kanske jag lägger ut lite bilder och någon text om mina upplevelser längre fram. det tar lite tid att sortera. Tills vidare denna bild från nunneklostret, som det såg ut då. Det är förändrat, har jag sett på nätet.

Jag vill tillägga att nunnornas ställning var underordnad munkarnas. Munkarna har ca 200 regler, nunnorna ytterligare 90. Dessa senare handlar om hur de skall betjäna munkarna! Detta gäller överlag för alla buddhistiska traditioner.  alltså inte enbart tibetanska. En kvinna anses ha en "inferior birth", alltså underlägsen födelse.

Så spännande Tride…det ser jag fram emot…

Här kommer ett litet utdrag:

Tulku (Kundun)

Dalai Lama är en tulku, en återfödd mästare., enligt den tibetanska traditionen. Han anses vara någon som uppnått Buddha-skapet, men stannat upp vid dörren till paradiset för att återvända och hjälpa mänskligheten som fastnat i okunnighet.

Den tibetanska kulturen känner många tulkus. Traditionen är känd sedan 1100-talet.

En tibetansk lama kan, på sin dödsbädd, avge ett löfte att återkomma i en ny födelse. Han berättar för dem som vakar vid dödsbädden, var och när de skall söka honom. Ett antal utvalda religiösa ledare söker efter barnet, och när de tror att de har funnit honom, prövas han genom bestämda metoder, enligt traditionen. När de är säkra på sin sak, kommer de med gåvor till barnet och börjar förbereda hans fostran, som kommer att ske i ett munk-kloster, ofta långt från familjen.

På så vis har de fostrats, långt borta från sina mödrar, fäder, syskon och allt kvinnligt sällskap, till att bli heliga män, ofta med titeln ”Hans Helighet.”

Han placeras av vuxna munkar på en tron, där den lilla pojken lär sig, som barn, att vuxna människor, ofta i stora skaror, bugar för honom. Han lär sig att välsigna dem genom att lägga sin lilla hand på gamla mäns huvuden, när de defilerar förbi honom. Detta blir hans sätt att lära känna världen, och det är inte mycket han kan göra annat än följa spelets regler. Samtidigt som han upphöjs långt ut över sig själv, förnekas hans verkliga behov.

(”Genom att överge en identitet i avsikt att ta över den som en död människa en gång haft, kan den lilla pojken ha upplevt att han varken är det ena eller det andra.”

June Campbell, Traveller in Space, s. 90 Utgiven på Continuum i London och New York 1996/2002)

Möte med Dalai Lama:

Jag är kvinna. Nej, jag är en västerländsk kvinna. Jag sitter mittemot en man, som bla betitlas Hans Helighet. Min uppgift är, enligt läran, att buga för honom, inte tvärtom.

Han är den, som när han var liten pojke sattes på en tron, blev överlastad med gåvor och undervisad i hur att dela ut välsignelser till vuxna män och kvinnor. Han är den, som skiljdes från sin mor och sin familj och upplevde djup saknad och övergivenhet.

När jag utför de rituella bugningarna tycker jag att han gör en gest, som för att hindra mig. När jag fortsätter, frågar han var jag har lärt mig det. Jag berättar om den tibetanska verksamheten i Sverige.

Varför har jag lärt mig att buga?

Jag tror att det är en lång historia, som också talar om var vi, som kvinnor, befinner oss till alla slag av andliga (eller politiska!) traditioner, i väst eller öst.

Igen måste jag erinra mig varför jag alls blivit buddhist. Jag måste erinra mig mötet med den nunna som blev min första lärare , hennes kunnande och entusiasm, men också hennes dogmatism, med vår gemensamma vän Margot och hennes hängivenhet, deras inbördes samtal, ibland osämja,misstro och gnabb, och vad jag fått veta om nunnors ställning och förpliktelser.

Den människa som här kallas Dalai Lama skulle inte kunna vara kvinna. Ingen kvinna skulle nämligen kunna ha en sådan position i den tibetanska traditionen. Att La-ma kan översättas ”Stor Moder” generar inte traditionens bärare.

I självklarhet utför vi våra ritualer – Tenzing Gyaltso och jag. Han spelar sin roll med stor pondus, värdighet, vänlighet och vad som kan förefalla vara respekt för min närvaro.

Jag spelar min roll, så som jag tror att den bör spelas för att min närvaro skall uppfattas som önskvärd.

”Den som inte vill buga är högmodig,” har jag hört mina lärare påstå.

Denna bugning! Denna krökta rygg! Denna panna mot marken!

Inte blev jag buddhist för att gå ned på knä och stöta pannan mot marken inför en man i vinröd mantel. Nej, jag blev buddhist för att någonting i den uppfattningen motsvarade någonting inom mig själv. Som ett gammalt skikt någonstans äntligen fick en bekräftelse. Ett minne, som letat sig fram. Jag blev buddhist för dess meditativa tradition, för dess respekt för avskildhet och tystnad. Jag blev buddhist för att dess traditioner gav avskildheten och stillheten en plats. Gestalten i fokus – den som kallas Buddha - satt i sin egen värdighet, sitt eget lugn. Där kan vi alla sitta, om vi tillämpar undervisningen utan dess dogmatiska överbyggnader.

Jag visste ingenting, då, om buddhismens utveckling genom sekler och millenier, eller om hur dess traditioner faktiskt manifesterat sig på skilda håll i världen. Jag grep kärnan, och trodde att allt var bra.

När jag bugar för Tenzding Gyaltso uppfattar jag det lite grann som en oskyldig lek, eller en uppförandekod som inte är svår att efterkomma. Det skadar mig inte, tänker jag.

Vad handlade det om? Helig enfald eller överlevnads-strategi, instinktiv inbäddad i våra system, obearbetat, icke genomskådat?

Men också helig enfald och överlevnads-strategi hos Dalai Lama. För blir tillvaron inte ett fängelse för den som av omvärlden valts ut att vara en guda-kung? Smit från en sådan tron, den som kan!

I Dharamsala tillhörde jag dessa främlingar, som hjälpte till att bygga exil-Tibet. Vi svärmade runt i de backiga gatorna, välsedda och respekterade. Naturligtvis. Pengar strömmade ut från oss, många bidrog med fysiskt arbete, många skrev böcker och artiklar, gjorde filmer och TV-program att exponeras i västvärlden för att framhålla den tibetanska kulturens storhet och dess svåra situation i världen.

(bilden visar en traditionell relikgömma på vägen mot Dalai Lamas tempel)

Tack så jättemycket Tride,

verkligen intressant läsning, ser fram emot mer en annan  gång….

Tack för uppskattning!