Denna gudomliga kraft gavs slutligen mänskliga egenskaper av de kinesiska buddhistiska ritualisterna och fick den påtagliga skepnaden av en tvåkönad gudom med tusen händer och tusen ögon.

Den kallades Bodhisattvan Kwan-shai-yin, Guda-Rösten, men i själva verket betydde det den ständigt närvarande latenta gudomliga medvetandets röst i människan; den röst som är det sanna Självets, som bara helt och hållet kan väckas och höras genom en hög moralisk renhet.

 Därför sägs Kwan-yin vara son till Amitabha Buddha vilken alstrade denna Frälsare, den barmhärtige Bodhisattvan, ”Rösten” eller ”Ordet” som är universellt utspridd, det eviga ”Ljudet”. Det har samma mystiska betydelse som brahminernas Vach.

Medan brahminerna hävdar att Vedaböckernas evighet härleds från ”ljudets” evighet, menar buddhisterna att det är syntesen som gör Amitabha evig, eftersom han var den förste som bevisade evigheten hos Kwan-yin, den Självfödde. Kwan-yin är brahminernas Vachishvara eller Guda-Röst. Båda härrör från samma ursprung som de neo-platoniska grekernas Logos.

Denna ”manifesterade gudom” och dess ”röst” finner man i människans Själv, i hennes samvete. Självet är den osynlige Fadern och ”Självets röst” är Sonen; de är besläktade och motsvarar varandra.

Både Vachishvara och Kwan-yin hade, och har fortfarande, en framträdande roll i Initieringsriterna och Mysterierna i de brahminska och buddhistiska esoteriska lärorna.

HELENA BLAVATSKY Lucifer, September, October, 1894

Översatt från H.P. Blavatskys Theosophical Articles, vol III, sid 344, "Tibetan Teachings". Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981