Jag är uppväxt i en kristen familj, mamma jobbade i svenska kyrkan och höll barngrupper som jag var med i många ggr i veckan. Jag gick i söndagskola och nying scout. Jag har altså hela min uppväxt fått inpräntad den kristna synen av människors stora och lika värde i guds ögon. och att även människan ska ha den synen, och det har jag, om alla utom mig själv… och så där mina tänkar alltid kör i väggen, varför finns vi alls, männskligheten?

Jag har kommit fram till att jag har otroligt dålig självkänsla. Jag har bulimi, anorexi, ortoxi om vartannat. Just nu är bulimin det största problemet. Jag har bra självförtroende, jag vet att jag kan och klarar av saker, jag kan till och med tycka att jag själv ser bra ut och att jag ibland faktiskt kan vissa grejer bättre än andra.

Men min självkänsla är botten. Det låter så patetiskt när man säger eller skriver det så här för om man är medveten om det så är det väl bara att inse att det självkänslan det är fel på, inget riktigt fel på dig, utan det sitter bara i huvudet, egentligen är du lika mycket värld som alla andra. (Om ngn förstår vad jag menar)

Men så lätt är det ju inte tyvärr, särkilt inte då alla mina tankar och försök till att få att jag kanske åtminstone gör ngt bra för människorna i min närhet leder till att hela mänskligheten egentligen är ganska onödig då vi mest förstör för resten av naturen och djuren.

Vad har vi för rätt att ta för oss på detta viset?

Men försöker bortse från det, vi finns ju faktiskt ;)

Men jag känner ändå inte att jag har ngn plats att fylla. Mina kompisar har andra kompisar att vara med. Jag har väl någonstans börjat inse att folk faktiskt saknar mig när jag inte är med, delvis det som fått mig att fundera, men kan inte riktigt ta till mig det och förstå det, det är inte bara så att jag får vara med, de vill att jag ska vara med, inte bara att jag får vara med…

Men som sagt mycket svårt att ta till mig och riktigt tro på det… men det gör att tankarna börjar snurra. Jag kanske skulle kunna ha det bättre än jag har nu?

Men hur ska jag kunna ta till mig ett självhjälpsprogram eller en behandling när jag egentligen inte tror på att jag är värd ngt? För mina kompisar har ju andra kompisar som lätt skulle kunna ta min plats, står ingen så nära att de inte skulle kunna gå vidare och så har vi ju det där med mänskligheten.

Mina föräldrar skulle naturligtvis bli ledsna, det skulle kunna knäcka dem, så det är inte så att jag sitter här och tänker ta självmord för jag tänker inte misshandla dem mer än jag redan gör.

Men så var det mänskligheten.

Men, säg nu att jag skulle påbörja en behandling, och det skulle fungera, min självkänsla skulle öka. Jag skulle tro på det, att jag hade en plats, fyllde ngn nytta.

Vill jag verkligen det? Jag kanske skulle må bättre, men att gå omkring och tro, verkligen tro på att jag fyller ngn nytta. Det känns väldigt fånigt. Och hur ska jag med den inställningen kunna ta till mig en behandling?