Att shizofreni inte är en sjukdom utan ett mänskligt tillstånd.

#0 Javisst, många roller blir det. Jag ser detta överallt, även i mig själv förstås och blir fascinerad över hur det är. Hur många roller har vi egentligen och vad ligger bakom alla roller vi spelar. För en roll är ju bara en roll…

En roll till är ju den som genast uppstår så fort man går in i en affär. Då går jag in i rollen av Kund och den som sitter bakom kassan innehar rollen Kassör. Jag tycker det är rätt undehållande faktiskt att se detta i mig själv och i andra. Det är ett skådespel, en pjäs jag deltar i.

Ett exempel på detta med hur vi går in och ur våra roller, var när jag stod vid kassan på Konsum en dag och väntade medan kassören var vänd mot kvinnan i kassan bakom, för att hjälpa henne med en grej med kassan.
De skrattade och skojade och han vände sig sen mot mig fortfarande med skrattet bubblande och ögonen som lyste, jag log för jag kunde ju också känna glädjen.

Men sen så var det som att han plötsligt kom ihåg sin roll och gick genast in i den. Från att ha haft masken nere; skrattandes, närvarande och helt sig själv - så förvandlades han framför mina ögon till rollen av Kassör.
Han blev herr Opersonlig, mycket korrekt, sa hej och gjorde det han skulle. Men var tog han vägen? Han försvann in bakom masken, in i rollen han tog på sådant allvar…det var som att han ville skydda sig..

Visst vill vi skydda oss med alla dessa roller och masker som vi bär med oss.

Men är det egentligen så nyttigt för vårt varande?

Jag tror inte det.

Samtidigt så inser jag att det är en slags sköld/skydd mot omgivningen.

Nä… Jag tror inte jag har några roller… Jag är som jag är. Samma människa oavsett om jag är på jobbet eller hemma…

Ska väl möjligtvis vara så att jag skärper mig lite mera på jobbet än hemma om jag har en dålig dag… eller två… eller tio…

Men har hört flera gånger det där…så här är jag nu och det är då på jobbet. Man ska inte göra konflikten personlig tex. på arbetsplatsen osv.

Men så känner jag som så är det tex. en person som inte gillar mig på jobbet så kan de nog inte gilla mig på fritiden heller.

Det största ändringen som sker hos mig är när jag är med mina föräldrar (Nuförtiden mamma.) Då går jag på tårna lite, passar mig för vad jag säger osv. Imellan vet jag mänligen inte var jag har henne…och det känns inte bra alls.

Vanligtvis är jag väldig sprallig. Ses inte alltid med glada miner ut av folk runt mig men man kan alltid nästan allafal hitta något positivt i nästan allt i slutändan…

#3 Hur menar du med om det är nyttigt för vårt varande? Vad kan skada vårt varande, det vi är? Jag är nyfiken på hur du tänker.

Jo, nog har vi alla roller och funktioner vi går in och ut ur hela tiden, finns ingen som står utanför det. Att vara en "person" är också en roll vi spelar.

Hela personligheten vi har i just detta liv är en roll som din monad spelar just i detta liv, just i detta nu…

#6.

Jag menade att det kanske inte var så nyttigt med alla olika roller.

Beroende på i vilket syfte vi använder dem?

Jag kan ju endast referera till mig själv och de olika roller som jag burit med mig genom mitt liv.

Mer eller mindre påtvingade från barnsben, så kan det vara svårt att se igenom lögnen och villfarelsen om vem jag är, Vilka värderingar som var mina osv.

Naturligtvis så inser jag nu att de mönstren och rollerna jag levde i då, faktiskt var överlevnads strategier.

Men dessa mönster följde mig långt upp i ålder innan jag förstod att jag flydde från mig själv..´

Men samtidigt så är det ju precis som det ska vara.

Det är livets gång

*ler* ja Rore det är livets gång…tror i grund och botten inte vi har en susning om hur många roller vi har…Jo kanske lika många som möten med människor…

det är lite dit jag vill komma med "lögnen"

det mesta som händer och sker på utsidan….blir lätt en roll…just för att bli " förstådd" av mottagaren…

vi ändrar ofta vårt sätt utefter den vi möter…har ni tänkt på det?

just för att vi ska "synca"

#9

Mmm, så är det ju.

Tur att vi växer och utvecklas hela tiden.

Det handlar ju egentligen bara om vilka val vi väljer att förhålla oss till i mötet med andra.

Preciiiis!! Förhållandet i Mötet!!

#7 Jo, men även om vi har en personlighet via monaden så tror jag att vi använder dess olika sidor vid olika tillfällen. En personlighet är mångfacetterad - inte platt. Även om vissa kan te sig platta så tror jag det finns mera under ytan.

Inte via monaden…personligheten är något som "tillverkas" av monaden för att passa våra tre lägre plan/världar..Samt våra liv i dom…

#13 Utveckla lite till please… försöker hänga med… men alla poletter trillar inte riktigt ner än…

Et utdrag ur artikeln "själens evolution" som jag skrev på sajten tidigare… Den är i sin tur hämtad ur "Mästarna och vägen av Leadbeater.

Den gudomliga anden däruppe svävar endast över oss; själen, som är en ringa del därav, (det är som Monaden räckte ned ett finger av eld, och spetsen av detta finger är själen) , kan inte nedstiga längre än till den högre delen av mentalplanet (som är det femte uppifrån räknat, medan det fysiska är det 7:e och därmed det lägsta); för att kunna nå en ännu lägre nivå så måste den i sin tur sända en liten del av sig själv, vilken blir den personlighet som vi såväl känner till. Sålunda är denna personlighet, som var och en i allmänhet tror vara sig själv, i verkligheten endast fragmentet av ett fragment.

*skrattar*

Hmm, blev du klokare nu Evrekaw?

Nu blev det ju genast lite mer komplicerat känner jag då. Där av skrattet.

Ah! som Hemingways isbergsteknik… det vi ser/får veta är bara toppen av ett isberg och en ofantlig massa mer döljer sig under ytan. Detta inte bara finns där - det påverkar - men bortom vår insikt och kontroll… Eller? Har jag kopplat fel igen?

#16 om man kollar i dom skisser/kartor över hur dom olika planen (som jag lagt ut i fler omgångar) ser ut samt läser hela artikeln "själens evolution. så kanske det blir lite lättare…

#18

På det stora hela förstår jag. 

Men jag tycker det är svårt att sammanfatta i tanke och skriva begripligt.

Jag har en förmåga att trassla in mig i mina egna tankegångar

hehehe som alla vi andra emellanåt

#19 Tja… hjärnan är väl som ett tilltrasslat garnnystan ibland…

#21

Hahaha,  emellanåt så blir det så

jag la in en skiss och en liten förklaring i en "alltid synlig tråd"

#8 Okej, tack för förklaringen. Jag tänker som så att det alltid handlar om vilket perspektiv jag har på något. Alltså om jag är medveten om att jag har roller eller inte alls medveten om det, och därför tror att det är "jag". Det är den stora skillnaden för mig.

När jag först ser det bakomliggande, det som lever genom och som allt och alla, snarare än först ser rollerna och det som liksom är "på ytan" (toppen av isberget som någon sa i tråden), så spelar allt det inte så stor roll (haha, ordvits!), för allting är Stillheten ändå.
Det är vackert, rollerna i sig också, för det är Gud. Hur man än vrider och vänder på det.

Ja visst är det alltihopa en del av Gud eller det gudomliga. Men personligheten är ju förgänglig och upplöses ju mellan liven…..

#25 Javisst, allt är förgängligt, så även personligheten. Det enda som inte är förgängligt är det vi verkligen är. Det som ser och upplever allt, alla personligheter, alla liv, dessa ord på en skärm.

Kort och gott ditt överjag….Monaden. Den som ger befalningen till själen att reinkarnera från individualiteten och skapa kropparna från mentalplan-astralplan-eter och slutligen det fysiska planet. Inför denna reinkarnering så skapas ju en ny personlighet utifrån din karma från tidigare liv….

Så att fi får nya roller att spela i det nya livet….kanske…

Om monaden utsåg vår personlighet och vi har ett eget medvetande.

Så står det oss fritt att välja de  roller som "gruppen" av människor formar oss med i detta liv..

Många gånger så såg jag det aldrig som val jag gjorde, men så här i efterhand, kan jag se och faktiskt känna att det var så,,

För när Egot styr mitt liv,, Kliver jag i rollspelet som finns i den yttre världen, för att jag tror i stunden att det skyddar mig.

När jag inte vill visa min egen otillräcklighet tex.

Nu har jag upptäckt att dettta beteende endast tar mig bort från mig själv och jag känner mig vilsen. När jag inte är i mig själv.

När jag vågar stanna kvar och tillåta mig känna mig otillräcklig och liten,, så finner jag en annan slags styrka som käns mer beständig än tidigare.

Det är väl rätt vanligt i vår värld att många överskattar själva rollspelandet och tror att det har att göra med något slag av mognad eller god uppfostran. Nu tänker jag på såna saker som att sitta fint vid bordet, veta hur man hälsar på kungen o sånt. Jag såg på TV, "Bibliotekstjuven" där den stackars huvudpersonen betalade flera tusen kronor för att lära sig att hänga med i "fina kretsar." Till sitt eget fördärv. Han klarade inte situationen i slutändan.

Hur som helst är det intressant diskussion. Själv föredrar jag många gånger ensamheten framför att beblanda mig med ett destruktivt och förvirrande rollspel.

#30

Likadant här,,,,,