Håller med dig Desiree. Har också skrivit att allt får tas från mig den dagen jag inte behöver min jordiska kropp längre.

Eftersom min tro och övertygelse är att det är själen som går vidare ,så blir och känns det rätt att kunna ge/ hjälpa någon annan som behöver denna hjälp.

Vet att många anser detta är lika förkastligt som att uppehålla livet på olika sätt . Att när livet eller kroppen inte orkar eller vill  vara med längre då skall man acceptera och släppa taget och att allt som sker är meningen och då skall man inte förlänga eller manupilera med den fysiska kroppen.

Här handlar det om respekt för den enskilldes tankar och vilja så det är viktigt anser jag att ta ställing till detta så att nära och kära inte skall behöva göra mitt och ditt val om det händer något eller den dagen som vi går över till andra sidan.

Åter igen så är vi olika, tänker och ser på olika sätt och skall så vara. Att respektera och vörda den enskilldes val och tankar är det absolut viktigaste när det gäller organdonation !

Hälsningar från ett Troll

Vera-Trollet ja så sant som det är sagt! Självklart ska vi respektera den enskildes åsikter i denna fråga. Tyvärr är vi ofta mycket dåliga på att tala om döden och vad som följer därefter, därav in fråga. Eftersom jag har arbetat med människor som är nära döden har jag fått förmånen att lyssna till de döendes tankar och berättelser. Döden tycks på något underligt vis ha blivit tabu, trots att ingen av oss kommer undan den!

Jag tror ingen vill ha mina MS-sjuka organ den dag jag dör.

Så…
Det är nog bättre att de bränner skräpet.

Jag har en gång i tiden delat era åsikter, tom haft ett donationskort..dock har jag sett så mycket missar inom akutvården, då jag själv arbetat-så jag dragit tillbaka mitt kort ifrån Socialstyrelsen. Naturligvis är min egen nojja inblandad i det här ställningstagandet..men mycket händer efter man förlorat medvetandet på ett sjh som man inte kan kontrollera..

Naturligvis förstår jag tankegången med att man inte då heller kan gapa om ett hjärta, om man skulle behöva..

Det här är endast en känsla jag bär med mig, men för kunna få inre ro, så är mitt beslut så..än så länge-egentligen är det ett ologiskt beslut, men ser kroppen som min ägodel så länge jag.. lever..

Dock har jag inga synpunkter med vad som sker med kroppen efter döden.(vid begravning etc).den får de göra vad de vill med..men då skall den vara otjänlig med..

Wingen jag förstår dina tankar och jag delar dem (tyvärr) till stor del. Efter händelsen för 40 år sen när jag förlorade hörseln på mitt ena öra och så när hade mist livet har jag dessvärre inte mycket förtroende för sjukvården. Men jag jobbar med att förska bygga upp ett bättre tänk här, för förr eller senare hamnar man i sjuksängen och då vore det ju bra om man vågar lita i alla fall lite på dem so vårdar en.

Här i tråden skulle det vara intressant att läasa om fler tankar kring organdonation.

#0

Intressanta tankar som du tar upp DesK.

Själv befinner jag mig i den situationen att jag aldrig har behövt ta ställning till denna oerhört svåra fråga angående donation av organ.

Min kropp vill de bara ha till forskning och det kan ju låta egoistiskt, fånigt och barnsligt, men det vill inte jag.

Jag tycker det är jätte fint med människor som ställer upp och donerar sina organ, till de som behöver.

Jag vet inte riktigt varför jag reagerar som jag gör inför denna fråga, för egentligen borde det vara en självklarhet att vilja ge. Det som jag inte längre behöver.

För jag inser ju nånstans att jag inte längre behöver min kropp när döden väl infinner sig. Den ska ju bara brännas upp och ner i jorden.

Så vad är egentligen skillnaden?

Åandra sidan: Om något av mina barn skulle bli svårt sjuk, så skulle jag utan minsta tvekan låta dem ta emot organ som donerats.

Ja, jag är nog självisk och egoistisk.

Detta är nått som jag behöver titta/känna in lite närmare på, känner jag.

Rore det har inte med egoism och själviskhet att göra, så ska du inte behöva känna det.

Det finns ju inget rätt eller fel här utan var och en måste göra som den själv finner bäst. Vi har i vårt samhälle på något underligt vis fjärmat oss väldigt långt från döden och många människor vågar inte tala om döden, detta bör vi nog försöka ändra på. Ingen undkommer döden, den är en del av livet. För de efterlevande är det oftast bra att få veta vad den döde själv ansåg om detta med organdonation. Det är mycket viktigt att vi alla respekterar att vi tänker olika.

#7

Tack för dina tankar. Men det var verkligen så att jag kom till insikt om att jag egentligen inte förstår mitt egna resonemang,,,,

Självklart är det viktigt att respektera var och en för deras val.

Döden verkar i dagsläget väldigt avlägsen och ingenting som "man" idag pratar om öppet och mycket beror väl på rädsla och osäkerhet skulle jag tro.

Jag jobbar själv på en vårdavdelning med inriktning på livets slut. Väldigt intressant och lärorikt, även om det också innebär att möta smärta i andra människor.

För hur det nu är, så väcker det många tankar och känslor inombords. I grund och botten så, delar vi nog alla de känslor  och tankar som finns. På det ena eller andra sättet.

 Framför allt att mötas i samtalen om och kring både livet och döden. Värdefulla samtal som faktiskt lyfter fram livet på en helt ny nivå. Och att kunna sitta där och lyssna och dela, faktiskt till och med skratta… Det är så fint.

Men utanför jobbets väggar så är det många som rynkar på näsan och tycker att det är konstigt att det går att finna en mening med det jobbet.

Och samtalen om döden får stryka på foten. Precis som om den inte fanns.