Om Gud har en plan med mitt liv, varför har det ännu inte uppenbarats?

Nog finns det en plan, men…

Se livet som en tentamen vid högskolan. Om du hade facit i hand så vore det likvärdigt med fusk och då skulle din utbildning bli värdelös.

Jag försöker klara mig här i livet med de knappa och blygsamma resurser som jag har, både mentalt och fysiskt; om huruvida jag gör rätt kommer att visa sig en dag.

Så ha tillförsikt och manövrera kring livets grynnor, det finns en mening med allt.

Oro för t.ex. hälsan tjänar inget till. Själv har jag MS och åker berg och dal bana när det gäller min dagsform, jag biter i det sura äpplet och tar dagen som den är.

Det som inte dödar mig det härdar mig.

Drakis har så rätt, det är för "meningens skull" vi är här! Alla har vi våran personliga uppgift att genomleva i vårt liv, i det stora hela kan man säga att den innebär att nya dörrar öppnas för oss -så vi kan utvecklas på det personliga planet intigrerat med andra.

I Bibeln tex, ses den kristnes liv som ett långt "maratonlopp", där man först efter ihärdig träning och med stor ansträngning kan få sin "segerkrans".

I alla Heliga och kloka skrifter beskrivs vår tid på jorden ungefär likadant, en lång men även ibland mycket njutningfull prövning där det gäller "att fånga ögonblicket" och lära av det.

Skall skälv säga i ärlighetens namn att jag i din ålder kände mig helt lost vissa perioder, tror lite det är "triggern", för att man skall börja söka..jag sökte utanför mig, något man gör när man är ung-man vill ju ha direktekta lösningar, eftersom man oftast  kan känna sig rastlös i den åldern.

När man blivit lite äldre slutar man söka tillfredställese utanför sig själv, eftersom det inte ger tillfredställelse mer än för stunden..då blir det andliga sökandet inom en själv mer påtagligt och det är också den rätta vägen att gå.

Förstår man hur man fungerar i förhållande till andra, vad som är eget önsketänkande i förhållande till den realistiska verklighet man lever i-så vaknar man mer och mer och kan inrikta sig på vad man verkligen behöver för att kunna förverkliga sitt absolut egna mål och förväntningar.

Det är som Drakis säger lite av en utmaning, både för kropp å själ!

..men!-den är din egen!..-så försök att känna efter med hela din själ vad som känns rätt för dig, alla svar kommer inte över en natt..men de kommer, i takt med att du lever och utvecklas-lita på det!

Det är därför det heter; "Den som söker, den finner"..

Jag har varit en andlig sökare i många år nu och har ännu inte lyckats hitta något som skulle kunna påvisa att mitt liv har en förutbestämd uppgift. Inte heller har jag hittat någon trosinriktning som skulle kunna förklara de frågor jag har om livet och tillvaron på ett praktiskt och tillfredsställande sätt. Kanske är jag en dålig student, kanske beror det på att mänskligheten inte kommit vidare långt i utvecklingen eller så beror det kanske på att vi har så förbannat dåliga lärare i "livets högskola"? Men jag har åtminstone kommit fram till en sak och det är att det behövs en rejäl upprensning och kartläggning av det andliga begreppsträsket. Dels för att den ene ska kunna förstå vad den andre pratar om, dels för att vi ska kunna prata om samma sak utan att riskera att misstolka varandra. Det vore i alla fall en början. (Ta till exempel ett så "självklart" begrepp som mening - menar vi samma sak? Går det att hitta en lösning eller kompromiss om vi inte gör det?)

(Men ta det inte så hårt, jag har bara en dålig dag!) 

#0

Evangeline!!

Det är inte helt lätt att manövrera sig genom katastroftänk och rädslor, många kan dessa vara som näst intill lamslår.

Det gäller att hitta ut ur rädslan och finna sin alldeles egna väg, för att finna en inre ro och tillit till sig själv.

Det må så vara att det kan kännas hopplöst *känner igen det* men det går med ökad medvetenhet om sig själv och sina egna drömmar.

Det svåra som jag upplevde det var att inte springa in i känslorna, eller låta mig svepas med utav dem,,

 och för att förhindra detta,, så behövde jag bli medveten om hur den processen fungerade inom mig.

#3 Danae!

Jag har inte heller hittat någon fast trosinriktning här i livet. Men jag läser lite här och lite där,, och så känner jag inom mig när det kommer någonting som landar och lägger sig tillrätta inom mig.

För på nåttvis känner jag att det det inte finns några självklara riktningar.

Olika begrepp förekommer och när jag fastnar i det intelektuella,, så mister orden sin innebörd,,

eftersom jag behöver "Känna" i mig själv, vad det är som "käns" äkta, för mig…

Rätt eller fel i andras ögon?? Vad vet jag. Men det jag har lärt mig är att ett öppet sinne och att våga lita mer på min inre känsla. Har ökat mina möjligheter att finna en helhet,,

Som jag visserligen inte förstår mig på, men som ändå tar mig vidare i mitt sökande…….Det liksom *käns* meningsfullt,,,,

Hoppas din dåliga dag ger med sig och så vill jag avsluta med att säga: Hej och välkommen hit

Hej Rore och tack för dina svar.

Jag vill passa på och förtydliga mig varför jag tycker ordentliga begrepp är så viktigt. Nej, begrepp leder inte per automatik till insikt eller förståelse, men det är de vi har att utgå ifrån när vi försöker beskriva världen för varandra. Det är ju trots allt en gemensam värld vi lever i, även om våra individuella erfarenheter av denna ser olika ut. Därför menar jag också för att vi ska kunna diskutera dessa erfarenheter att vi har en gemensam begreppsapparat att utgå ifrån. Ibland har vi jättebra begrepp men slarvar med innebörden - inte bara vad vi menar med begreppen, utan framför allt vilken kontext vi kopplar dem till. Ett begrepp som kan tjäna som exempel är till exempel själen. Vad menar vi egentligen med själen? Vad är det för "teorier" vi utgår ifrån när vi pratar om själ? Hur ser själens uppbyggnad ut? Vilken relation har vi som människor till själen (om vi tror eller upplever att den existerar)? När vi försöker besvara dessa frågor inser vi snart att vi kanske inte har så mycket gemensamt som vi först trodde, att själ egentligen inte är självklart begrepp. Och här kommer nästa krux - om vi har ett gemensamt ursprung och lever i en gemensam värld - varför är det då så svårt att finna en gemensam beskrivning? För att vi inte är så gemensamma som vi först trodde?

Jag har också försökt att känna in vad som stämmer för mig, men den intuitiva känslan blir i bästa fall bristfällig. Mina insikter eller mina kunskaper leder egentligen inte till några konstruktiva svar om min tillvaro eller till redskap som kan föra min personliga utveckling vidare, bara frustration och otålighet och fler frågor. Men för mig är livet inte bara ett personligt projekt, utan även ett kollektivt och det är därför jag tycker det är så viktigt att vi borde kunna uppnå någon form av samförstånd.

Hoppas att ni inte tagit allt för illa vid att jag ventilerat min frustration.

danae!!

Tar inte alls illa upp. Ibland behöver vi pysa ur oss frustrationen också.

Hmm, jösses. Många tankar satte du i spinn här. Ja, delade meningar råder det ju angående dessa frågeställningar.

Återkommer, behöver grunna lite på det som du skrivit.

#5.

Jag fet markerar mina tankar i ditt inlägg.

" Ett begrepp som kan tjäna som exempel är till exempel själen. Vad menar vi egentligen med själen? Vad är det för "teorier" vi utgår ifrån när vi pratar om själ? Hur ser själens uppbyggnad ut? Vilken relation har vi som människor till själen (om vi tror eller upplever att den existerar)?

Att själen defineras olika av olika människor, tror jag beror på var och ens egna uppfattning om den. Det finns så oerhört många olika begrepp i olika trosinriktningar och  inom var och en av oss. Beroende på vad vi väljer att lägga fokus på i vårt känsloliv.

När vi försöker besvara dessa frågor inser vi snart att vi kanske inte har så mycket gemensamt som vi först trodde, att själ egentligen inte är självklart begrepp.

Det vi har gemensamt i detta, är väl ändå vårt sökande och att de flesta av oss vill ventilera våra upplevelser och komma till insikt om just detta. Våra upplevelser baseras ju på de händelser och känslor som vi upplevt genom vårt liv. Ingen människa är den andra lik,,och ändå är vi alla så lika.

Och här kommer nästa krux - om vi har ett gemensamt ursprung och lever i en gemensam värld - varför är det då så svårt att finna en gemensam beskrivning? För att vi inte är så gemensamma som vi först trodde?"

Vi lever alla i en gemensam yttre värld, men den präglas också av våra egna inre upplevelser och jag tror att det är genom våra upplevelser som olikheterna uppstår,, och tolkningarna blir så olika.

Om vi är många syskon i en familj som växer upp tillsammans, så har vi i allmänhet olika uppfattning om hur uppväxten var,, beroende på hur vi tolkade den genom våra upplevelser som barn och ungdomar,,,

Men för mig är livet inte bara ett personligt projekt, utan även ett kollektivt och det är därför jag tycker det är så viktigt att vi borde kunna uppnå någon form av samförstånd.

För mig började mitt andliga sökande med mig själv och det i sin tur vidgade perspektivet. Det var som om jag skalade en lök, lager efter lager föll bort. Samtidigt som jag insåg att ju mer jag skalade av mig själv så kom det nya frågor,,, allt eftersom så vidgades min känsla av helhets seende.

Ja, jag tror också att det andliga och själsliga bygger på det kollektiva medvetandet. Men vi befinner oss alla på olika nivåer och vi använder oss av de "verktyg" som vi har fått genom våra livserfarenheter.

Samförståndet tror jag vi når i Nuet i möten med andra. När vi är villiga att verkligen lyssna in en annan människas upplevelser, utan att lägga in våra egna personliga tankar och värderingar.

Tack rore för att du delar med dig av dina tankegångar kring mina frågeställningar och för att du tog dig tid att göra det. Abstrakta  frågeställningar som dessa har ytterst sällan några konkreta svar eller praktiska lösningar, men på något sätt tycker jag att det är viktigt att fortsätta ställa dem och utveckla dem. Någon gång hittar vi kanske en bra lösning till upplevelser av hopplöshet och meningslöshet. Jag vet hur det känns, men jag vet inte om det är en välsignelse eller en förbannelse att fortsätta söka. Kanske är det både och? Jag vet bara att livet skulle bli fattigare utan det. Eller kanske jag är envis och dumdristig som fortsätter grubbla och som inte kan "acceptera livet som det är" eller som jag upplever det? Det är kanske inte förklaringar vi söker i första hand, utan en annan och mer positiv/harmonisk upplevelse? Men är accepterandet enda vägen dit?

#8

"Det är kanske inte förklaringar vi söker i första hand, utan en annan och mer positiv/harmonisk upplevelse? Men är accepterandet enda vägen dit?"

Jag vet inte hur det är för andra, men för egen del så är acceptansen, utav det som Är, den enda vägen som tagit mig frammåt. Kanske finns det andra möjligheter?

Hur ser du på accepterandet av det som är? Det käns som om det ligger nått slags motstånd hos dig i den meningen. När jag läser det,,,?

Skrivna ord kan lätt bli fel tolkade,, bara undrar.

#9

Jag kan uttrycka det så här istället. Jag har vissa svårigheter att acceptera att mitt liv har blivit som det har blivit. Det är en av anledningarna till att jag blivit sökare. Så är det kanske för fler människor? Livshändelser som får en att undra om "detta är allt" som livet har att erbjuda. Andra sidan av myntet är ju att man som sökare försöker hitta något som kan ge livet sammanhang, mening och samhörighet igen. Sådant som någon gång under livets resa gått förlorat. Sådant man inte längre kan känna spontant eller ta för givet, utan medvetet måste arbeta på för att bygga upp igen.

Nästa sak som jag har svårt att acceptera är lite svårare att uttrycka på ett bra sätt. Det som är viktigt i sammanhanget är att jag försöker ha ett öppet men samtidigt kritiskt sinnelag. Om jag inte vore öppen för nya och kanske bättre idéer så vore jag en fanatiker, vare sig vi talar om tro, vetenskap eller filosofi. Å andra sidan måste jag vara kritisk och fråga mig vilken praktisk nytta jag har av den information eller kunskap som jag erbjuds. Skulle någon komma till mig och påstå att vi allihop egentligen är gudar vill jag ju veta vad de menar och hur detta manifesterar sig i våra liv/världen. Att denna värld som vi i princip kan uppfatta med blotta ögat skulle vara allt som finns ger mig en smått klaustrofobisk känsla. Det skulle innebära att det finns tydliga gränser för hur långt vi kan påverka våra liv. Och är det något som historien hittills har visat så är vi begränsade varelser på alla möjliga sätt. Begränsningar leder för mig till frustration. Något åt det hållet i varje fall.

#10

Danae!

Jo då, känner igen detta med att det var svårt att acceptera att livet blev som det blev, eller att det varit som det varit….

Ofta kämpade jag mot livets flöde och vägrade acceptera hur det kunde vara som det varit?

Men när jag började acceptera smärtan i mitt liv och vågade känna den, så öppnades det andra möjligheter för mig… och jag kunde se och känna på ett annat sätt inför det som varit…

Att vara kritisk, skeptisk och vilja förstå är ju inget fel i sig, tycker jag då. Men samtidigt så är min upplevelse av just detta att jag begränsar mig själv.

Jag hamnar i huvudet och mina automatiska tankar och värderanden sätter in och mitt tvivel tar större plats än nödvändigt.

Ibörjan av mitt sökande så blev jag oerhört förvirrad av alla människors olika upplevelser av det andliga/mediala/existensiella och jag ville ju så gärna känna det som de kände,,,,och jag sprang ifrån mig själv för att finna det som andra funnit,, vilket inte funkade för mig., eftersom det inte var min upplevese.

Jag var tvungen att börja lita på de upplevelser och insikter som kom till mig för att kunna växa….för att fylla mitt inre tomrum.

Det finns inte några färdiga mallar som jag köper med hull och hår. Däremot så tar jag till mig av det som landar inom mig och det som landar inom mig brukar omformas allt eftersom tiden går.

Genom tankens kraft så tror jag att vi har stora möjligheter att expandera vårt inre varande här på jorden. Vi behöver bara tro på det själva och våga ge oss hän.

Intressat dialog att följa, rore och Danae. Jag håller med om dina sista rader. rore.